110 000 tecken och ett liv

Hade deadline idag kl 15.00 på 110 000 tecken . Hade även min tvååring själv hela dagen. Moaaaaahahahahahaahah. Men det är bara att göra’t. Jag har inte direkt något val. Det som inte dödar härdar och så vidare. Jag har hittills i mitt liv som förälder klarat så himla himla mycket själv och stått på kanten till vansinne och vägg flera gånger där något mirakulöst nog alltid kommit och plockat upp mig och ställt mig på rätt sida om kanten. Jag är van. Van vid att känna att du måste fixa det. Måste. Jag har inte ett val. Och det går inte direkt att bli bekväm. Men hade någon ringt mig och frågat hur det var hade jag nog börjat gråta av stressen. På lekplatsen idag ville jag skrika rakt ut. Men byggde ett sandslott. Och ett till. Just nu känner jag mig som en islandshäst. En sådan där häst som bara går och går och går oavsett hinder, med huvudet böjt nedåt och som liksom bara tar allt. Det är bara att görat. Bara att gå. Snart kan du höja huvudet och vara nöjd. När barnet satt i mitt knä idag och blåste såpbubblor samtidigt som jag läste texter tänkte jag på alla hjältar till mammor där ute. Alla islandshästar. Som bara gört.