Karin af Malmoe

Vill även berätta att jag mitt i denna ritt drog på mig en förkylning. En sådan som går upp i huvudet och får en att känna sig som i en bubbla. Ni vet hur jobbigt och ansträngande det är att bara gå upp för trapporna då. Det känns som man har en 60 kilos extra packning på ryggen. Tänk detta tillstånd sex timmar till häst. Och på Island skrittar man inte. Nej nej. Det är full fart framåt, sen stannar man och pausar några minuter, sen full fart igen. Som intervall. Intervall med huvudet fullt av snor. Underbart.

När man sitter där med öm rumpa, värmeblåsor mellan låren, ond svanskota och nariga läppar från grus i hård motvind och firar med ett glas rött och värktabletter att man klarat de 200 kilometrarna över berg och ner i dalar och någon knäppgök kommer på den briljanta idén att vi kan ju driva hästflocken 30 km till imorgon bitti, från där vi övernattar och ska bli hämtade med buss hem till gården där vi startade. Graaaaaah.

Det var bara att ta på sig ett par redan använda ridtrosor och hoppa upp i sadeln idag. Så nu har jag ridit 230 km till.

Är skitigare än skitigast. När vi var framme idag var mitt ansikte helt h e l t svart av lavasand som ven genom vinden. Jag har aldrig varit så här skitig i mitt liv.

Vill bara meddela att igår satt jag i sadeln i 11 timmar på en dag. Bergsbestigning med häst i fullkomligt livsfarliga stup, över älvar, klättrande över klippblock som bergsgetter så man var tvungen att fokusera varje minut. Det är det mest sjuka jag gjort i hela mitt liv, det mest ansträngande, värsta, onda, galna, knäppa. På en ny sadel som skavde in i låret och med en förkylning och två mackor att äta på hela dagen. (allt som får plats i en sadelväska och det finns ingen större tid att stanna om man driver en hjord med hästar över svåra terränger). Den sista 1,5 milen ville jag bara gråta. Två grät. Så man kan ju undra varför man gör det här.
För att det också är helt fantastiskt.

Den här soppan är det mest amazing (förlåt att jag låter som en fjantig film) jag har ätit på flera år.  Brukar tänka på den ibland när jag vill längta till något. I en fiskeby vid kusten i Vietnam där det ”inte ligger några restauranger” enligt hotellet som trodde att alla turister vill äta i neon. Här hängde familjens tvätt på linor, de stod och slet köttet från ett nykokt ben bakom disken och vi pekade oss fram i menyn på väggen. Stolarna var små som i ett dockhus, för att vietnameserna är små som dockor. Och sidan om satt två män och grillar grodor i markhöjd. Den buljongen vi fick där! Åh! Och så alltid ett överflöd av färska kryddor och blad att stoppa ned. Inte tre kvistar som på en restaurang i Malmö. En tallrik med ett berg av grönt.

Så. Är man intresserad av mat ska man åka till Vietnam.

Fejkridbyxor och häst i örat. Det gäller att smälta in. Lämnar dock sporrar, rutiga strumpor och oljerock hemma. Nu blir det Göteborg horseshow för hela slanten.

Hej på en stund. 4 stjärnor och en stor sol väntar.

Vart vill du resa nästa gång (efter egypten alltså)?

Till Moskva. Det är min trettioårspresent till min vän Johanna. Vi ska bara få tummarna loss och boka något vilket inte är helt lätt när hon är en framgångsrik karriärskvinna på chefsposition på IKEA med ett litet barn samt spelar i A-lag i basket.

Sen vill jag till Tokyo vilket jag gav i trettioårspresent till en annan person. Man kan säga att det blev inställt….

Kanske Berlin en sväng bara för att det är enkelt att åka dit, billigt och en av mina favoritstäder.

Jag har varit i Israel förut (och gjort Jerusalem-dödahavet-Masadagrejen) så denna gång som jag åkte ner och hälsade på Rebecca i Tel Aviv visste jag vad jag ville göra. Jag hade en långhelg på mig.

Ligga på stranden där badvakterna ständigt skäller på de som simmar för långt ut, kanske på en söndag när alla familjer använder den som picknickplats och röker vattenpipor. Besöka Jaffa, byn på promenadavstånd från Tel Aviv, dricka arabisk kokosmjölksvarmdryck och gå på marknaden och i fina second hand- och inredningsbutiker att dö för.

Äta hummus, som i Israel är en egen rätt och inte tillbehör (när jag nämnde ordet dipp vid en familjemiddag blev det lycnhstämning). Man går till en hummus precis som vi går till en pizzeria och får en skål med mild sammetslen hummus, varm eller kall, med tahini eller utan tahini, alltid med rå lök i klyftor sidan om och bröd. Gå på cavabarer och sitta på roof tops och dricka drinkar med utsikt över havet. Äta på Benedict vars kö är lång dygnet runt.

Äta shakshuka, en rätt med tomat och ägg i ett järn som man kan äta till frukost, eller när som helst eftersom Tel Avivs frukostställen har öppet, ibland dygnet runt. Dricka limonana, citron och mynta, prova den arabiska söta drycken med russin och kokos, och äta yoghurt. Yoghurtbarerna i Tel Aviv är beroendeframkallande och vi strosade ut klockan ett en natt bara för att äta yoghurt med alla tillbehör som får plats, mängder med färska frukter att välja på, nötter och såser på pressade bär.

Jag hann med allt. Och även att fira Shabat och bli tränad av en wakeboard-tränare

Jag sitter i klänning i en hamn och dricker limonana. Har redan ont i fötterna (sitter man ner hela dagarna eller? Ynkligt) och är sjukt falafelmätt men planerar ändå redan kvällens restaurangbesök.

Sist jag åkte hit bjöd en äldre tjock man med utochin-vända kalsonger ut mig på opera. Undrar vad som händer denna gång. I staden med mörka män med blå ögon. Cavabarer som är öppna dygnet runt. Och lång strand längs med skyskrapor.

Åh vad ni vet lite om Tel Aviv. Sist jag var där sålde jag in en artikel till en tidning som senare avböjde för att inte ta politisk ställning. Det tyckte jag var en politisk ställning om något. Denna gång har jag en möjlig matartikel. Men med tanke på att jag fått magkatarr borde jag förmodligen bara ha semester och umgås med min kära vän Rebecca som bor där.

Shalom

Med fina vänner, hemmafest med tokdans och whiskykalas, råbiff och ett fint välkomnande av Skåningen med bra sprit och självplockade hjortron från Jämtland. Kontorsjobbade på Swedish Hasbeens, shopping och mat mat mat. Bröllopsplaner, eftermiddagsdrinkar på Urban Deli och många skratt. En resa blandat med jobb och lycka och i morgon träffar jag lite kärt folk på DN och på en reklambyrå.

Det är perfekt att göra Köpenhamn på cykel. Sin egen cykel. Det känns lite mer som hemma, lite mer som att man är en del av staden och att man egentligen bor där eftersom det bara ligger 30 minuter bort. Man kan äta brunch och låtsas som man gör det varje vecka, cykla genom bostadskvarter och låtsas som man bor där och inte har en karta i väskan och man kan susa över en korsning som om man gjort det hundra gånger och är på väg till jobbet. Staden är platt och det finns cykelvägar överallt och man hinner se hur mycket som helst utan att bli trött. Vi åt brunch i Christianshavn, såg hela Christiania. Förut har jag bara varit på Pusherstreet som såg ut precis som det alltid gjort och vi cyklade längs havet, genom slottet och ner genom staden. Drack öl när det passade och glass när vi kände för det. Utan att gå in i en enda butik och endast korsa Ströget en gång. Skönt. Vi avslutade kvällen på en restaurang som vi bokat tidigare, åt tre grymma rätter, drack cocktails och trots att vi var i Köpenhamn och var fullkomligt nöjda låg vi i sängen i Malmö kvart över tio och somnade som stockar.

Jag är i Luleå. Och är man ute och reser då tar man minsann seden dit man kommer, provar nationalrätten lär sig några fraser. Jo män visst.

Här uppe ska McDonalds inte tro att de är något.

Uppdatering: Har precis fått veta att i Luleå äter man hamburgare med bestick. JAG GJORDE ALLTSÅ FEL! Och McDonalds försökte öppna i somras och fick lägga ner lika snabbt. Andra gången gillt.

Lyxhotell verkar komma runt kommunistspärren som gör att det inte går att komma in på FB eller wordpress. Jag är i Ho Chi Minh i Vietnam. I natt på 5-stjärnigt hotell och knarkar CNN efter en natt ute med drinkar på rooftops och söndertrampade favoritskor. Till nästa gång. Hej.

Efter tio år av babybikinilinje kan man tycka sig ha rutin. Men hur orutinerat är det att vaxa sig två veckor innan solresa? Det innebär att jag reser lagom till utväxtperioden. Jag gissar att trettio grader plus utväxt i en småfet bikinilinje insmord med parfymerad solkräm innebär att alla hårstrå bestämmer sig för att växa åt fel håll. Och ni vet hur det ser ut. Jag kompenserade detta enorma felsteg med att unna mig själv brynfärg som jag tänker bleka bort i solen.

Nu börjar nedräkningen.

Ps. Tro inte det går att få tag på ny bikini och flipflop i Sverige i februari.

Ps2. Nej, tipsa inte om att köpa det när jag kommer fram. Av erfarenhet känner jag till storlekarna i Asien och jag tänker inte utsätta mig för den känslan en gång till.

Trevlig helg. Nu åker jag till Cambridge med jobbet och sen London. Jag är torr i munnen och bakis efter guldvinsten igår. Jo, det råkar vara så att jag är BÄST I SKÅNE.  Jag vann guld i reklamtävlingen Hela Skåne tillsammans med min förra byrå! På återseende.

Jag ska till London i helgen. Var ska jag shoppa och var ska jag gå ut?

Tack för alla mail där ni frågar vad jag gjort i helgen. Det är ju helt sjuuuuukt. Det är klart jag ska berätta….

Jag och T åkte till Karlaby Kro. När vi kom fram somnade jag med huvudvärk och förkylning. När vi senare gick till spaavdelningen träffade T ett gäng barndomskamrater och efter det såg jag vår romantiska weekend ur ett komiskt filmperspektiv.

Scen 1 Bastun
T ropar in Karin till den minimala samt proppfulla bastun. Karin går in snorig, utan smink, långt ute på Österlen, iförd trätofflor och morgonrock och han presenterar överlycklig sina barndomsvänner som av en helt fantaaaaastisk slump också är där. Karin häslar, ler ansträngt och svettas ihjäl.

Scen 2 Cafét
Återblick till cafét där Karin sitter med kompisen och berättar historien om bastun och det fantaaaaastiskt oväntade besöket och kompisen svarar med en suck ”Det är bara killar som kan bli glada för en sådan sak”.

Scen 3 Romantisk middag
Paret klär upp och får ett bord för två i den vackra lugna matsalen. Tittar varandra i ögonen och avbryts av ett ”Hej hej”. Där dök barndomsvännerna med systrar och barn och morfar och pappor och allt var det var för att fira 60. Bordet bredvid oss. Men utsikten är fin.

Scen 4 Maten
Karin får en snaps av servitrisen för att rensa näsan från snor och för att kunna känna smaken av det tempererade ägget. Samt för att lugna nerverna.

Scen 5 Däckar
Ingen filmsex. Inte ens komiskt tafflig.

Scen 6 Frukost
Morgonromantik på den lantliga gården och paret har 20 minuter på sig att gå igenom den fantastiska frukosten. Sitta ner tysta, titta på varandra, njuta. Plötsligt är T borta. Karin ser sin extremt sociala man i foajen med barndomskompis nya pojkvän. De avhandlar ämnet Örebro. Väl tillbaka vid bordet. Vem har bordet sidan om oss? Karin ler ansträngt, T säger ”vad otroligt att vi skulle träffas här, så länge sedan vi sågs”.

Alltså Vagabond, jag gillar er. Men när ni tipsar om en skidort i Beijing och avslutar med de här orden, tycker jag inte om er.

”Men skynda på, experter vill stänga områdena eftersom snötillverkningen gör slut på vattenresurserna”.

Passa på och ät hajfenssoppa också vet jag, och köp ett tigerskinn innan tigrarna är utrotade. Skynda på att utnyttja världens resurser innan de tar slut. Idioter.

Jag som är bra på framförhållning fann att resorna till Vietnam kostade 6500 tur och retur om man bokade en februariresa för någon månad sedan. Det gjorde mig överlycklig eftersom resemålet var bestämt och även resemånad. Nu kostar de 3000 kronor mer och har utökats med 2 mellanlandningar. Och vi har fortfarande inte bokat någon resa. Det gör mig frustrerad. Snart bokar jag resa själv så får eventuella sällskap möta upp mig i asien.

Uppkavlade tights eller knickers och ett par höga stövlar. Där mellan ska benen blottas. Det är överallt i Italien!

ÄNTLIGEN klar med jobbet på resan och endast trevliga grejer kvar, som att dricka vin, cykla och äta glass. Och sova i en stor säng som alltid är bäddad när man kommer hem. Älskar städerskorna här som hänger upp mina kläder på klädhängarna som jag slängt i stora höga på golvet. För det är det jag gör.

Annars. Jag har kommit på hur mycket jag saknar att kreera och ta fram konceptidéer tillsammans med andra även om min grupp var en död lax. Slita fram och tillbaka och låta det ta tid. Tillfredsställelsen när man kommer till en lösning och den är vattentät och fler idéer föds utifrån grundidén. Den senaste tiden har jag mest jobbat teoretiskt. Om man skulle använda ett modeord skulle jag nog säga strategiskt. Ord, strategiord, som hamnar i ppt:s. Viktiga ord för en bra kampanj i slutänden naturligtvis.

Vad är det de säger. Hög panna = intelligent? Denna höga panna ska i alla fall ut och svettas på ett Piazza. Förresten kom vårt lag tvåa i fotbollsspelet och nu ska jag få cocktails. Vi har fått en brief och nu har vi två dagar att komma på briljanta idéer för ett telecomföretag i Italien.

Hade jag vetat att varje tomatbit i min Caprese kostade 10 kronor styck hade jag ätit med mer andakt. Är i chock (och inte mätt) efter att ha fått in notan för lunchsalladen. Men gissar att det har lite att göra med att jag sitter på en rooftop på ett hotell mitt i Rom.

I onsdags fick jag en timme på mig att bestämma mig om jag kunde åka till Rom, delta på ett kreativt forum med reklambyråer från hela världen och dessutom hålla i ett pecha kucha föredrag. Det var klart jag skulle.

Så nu är jag och en kollega här. Två dagar senare.

Nio timmar med tåg, och då hamnar jag inte ens i södra Frankrike. Nej, jag hamnar i Dalarna.

När vi gick hem tio på kvällen stod solen fortfarande hög på himlen. Kändes mycket konstigt Folkies. Jag är i Reykjavik och nu ska jag ta på mig helskodda jeans, tejpa rumpan och rida i tre dagar. Vatnajökull är det enda jag kommer ihåg från lågstadiets geografilektion och det här är min drömresa.

Vi hörs när jag är tillbaka i wifi-zon.

Vi har mest spenderat tiden i Tel Aviv med att vara v ä l d i g t tuffa.

Det är nu jag har någon form av ambition om att lägga upp massor av fina bilder (har över 500 st) och skriva en göttig guide vilket kommer resultera i väldigt mycket ångest men väldigt lite göttig guide. Ni har väl inte fått någon guide varken över Kroatien eller Thailand det senaste året? Nej precis. Och det har jag fortfarande ångest för.

För att inte tala om ”Mitt 00-tal” som alla andra skrev runt nyår. Jag har börjat, det ligger här.

Eller den långa analys över Malmös reklambild.

Å N G E S T.

Jag sitter och tittar ut över ett vitt Basel. Snö, gula lyftkranar och några kyrktorn. Det lät så litet, att åka till Basel i Schweiz, men det är ju jättestort. Till och med floden som delar staden är jättestor jämfört med kanalen i Malmö.

När jag kom till hotellet fanns det inget rum till mig och jag tänkte att nu börjar det. Men de hittade min bokning på ett närliggande hotell av någon anledning. Bara det att nu har jag inte en aning om var kunden är som jag ska träffa klockan tre och får inte tag på hans Blackberry heller, som det står att han skickar mail ifrån. Han är i alla fall inte bokat på detta hotellet så ”vi ses i receptionsområdet” hjälper mig föga.

Det är något visst med hotellrum. De har någon form av frihet över sig och de ger en otroligt bra skrivatmosfär. Det är mycket lättare att jobba här i total tystnad än i ett kontorslandskap. Och så har man ju inget annat att göra.

Annars är det inte odelat roligt att resa med jobbet om man är ensam. Det är alltid väldigt roligt och även smickrande att få åka iväg men när det väl kommer till flygresan känns det som att de där timmarna på kvällen som egentligen tillhör jobbet kunde ha tillbringats med ett glas rött hemma i soffan.

Men jag ser det som en möjlighet att se städer jag aldrig skulle komma till. Basel liksom. Nej det har jag aldrig tänkt på. Denna gång kommer jag dock inte se så mycket av staden eftersom kunden fick boka om flyget för att jag skulle hinna med Nöjesguidens prisutdelning.