Jag har inte vågat rota i detta efter min resa men tiden där har nog påverkat mig och den jag är idag mer än jag tror. Mycket mer. Att klara sig själv och att inte förvänta sig att någon annan ska hjälpa till sitter i mitt inre. Tillit det har jag inte heller mycket av. När människor skyller på omständigheter blir jag provocerad. Det är upp till dig. Det är upp till mig. Och man kan resa sig hundra gånger om.

Tack STS resor för den hårda skolan, men nej, jag kan inte tacka en organisation som så fullkomligt misslyckas med sitt uppdrag att skapa en trygg och minnesvärd resa för den som vågar åka långt bort. Som avsäger sig ansvar så fort pengarna kommit in och 17-åringen lämnat landet. Det finns så många detaljer i det här som är så otillåtet. När jag kom hem gick ett program, likande kalla fakta eller om det var det (vet ej hur länge det gått), som handlade om resorna, organisationen. Jag funderade på att skriva min berättelse. Men gömde den.

Efter ett år då jag kommit tillbaka fick jag ett vykort från min första familj med ett uppenbart dåligt samvete ”It all starts with peace”. Jag svarade aldrig och ångrar mig inte. Vad jag var med om där, och vuxnas svek, kommer jag inte glömma. Och nu ska jag möta det. Och träffa dem som faktiskt fanns där och som hjälpte mig i en tid då jag var helt utelämnad till mig själv, i cowboyland.

Jag har inte pratat om detta på femton år. Nu börjar jag.

Ibland tänker jag inte riktigt på vad jag gör. Och då kan jag göra sånt här.

”När vita medelklassfeminister kritiserar Beyoncé för sin lättkläddhet eller att hon döpt sin turné till The Mrs Carter Show konstruerar de bra och dålig feminism. Bra feminism är Judith Butler. Dålig feminism är Beyoncé. Högt och lågt. Akademiskt och arbetarklass. Vitt och svart. Fint och fult”.

Lisa Magnusson på Rodeo svarar på tal om hennes kritik mot den så kallade läppstiftsfeminismen hon själv kritiserat.

”Så varför tar då Sara Yazdanfar ens upp min klasstillhörighet och var jag bor? Jo, för att diskvalificera mig förstås. För att göra klart att mig behöver man inte ens lyssna på, ty jag är blott en privilegierad skit som inte fattar något om något. (…)  Vi har alla fördomar, jag också, jag gör mig sannerligen inga illusioner av att vara bättre än någon annan i det avseendet. Men jag upphöjer åtminstone inte mina fördomar till ideologi. Sara Yazdanfar och många med henne håller Beyoncé mot en egen måttstock enbart på grund av hennes hudfärg: Det är till exempel plötsligt feministiskt när hon poserar i bikini på H&M-affischer, eftersom hon är svart. Sara Yazdanfar håller dessutom mig mot en annan måttstock utifrån sina idéer om min hudfärg och min tänkta klass, bostadsort, utbildningsnivå, musiksmak”.

Jag som inte kan komma undan, utan måste inse att jag tillhör stämpeln ”vit medeklassfeminist” av de enkla anledningen att jag är vit, medeklass och feminist. Varför är det okej? Det är (precis som på samma sätt som att säga läppstiftsfeminism) att tillförskriva någon egenskaper eller minimera någons åsikt – det är härskarteknik. Det här gäller även alla gånger (även jag) säger ”vita medelålders män”. Varför är det ok att säga så? Är det konstigt att han blir provocerad av mig och min retorik? Vinner jag över honom på min sida och uppnår det jag vill med min feminism? Knappast. Jag förminskar honom och placerar han inom en grupp som jag samtidigt smutskastar. Varför är det ens okej att använda ordet ”vit” som nedvärderande skällsord? För att det är att slå uppåt? Förmodligen men är det bra eller kan det vara en fara i att göra det?

 
Feminism kan komma i många skepnader. Men att dela in det på detta vis bidrar inte till något bra utan tvärtom skär det en skåra djupare mellan rätt och fel, fint och fult och vitt och svart genom att göra en viss form av förakt accepterad.

Vi borde vara mer rädda om olika åsikter.

Men bråka ni om läppstiftsfeminismen eller om den vita medelklass elitfeminismen så länge.

Jag hade en idé om att varje fredag lägga upp mina egna bilder från den krog jag recenserar i Metro Weekend samma dag. Det har gått sådär va. Men idag gav jag den första femman på ett tag. Läs hela min recension här

Och fortsätt läsa Metro på fredagar, jag ha fler femmor i min ficka som kommer delas ut inom kort till krogar som imponerat lite extra på mig.

Igår var det sommar och Reklamöl. Denna gång körde vi hemma hos fotografen Jeffery Richt som arrangerat allt så himla bra. Balkongerna över södertull fylldes, det gick att raka sig av en barberare, Vindåkra ordnade snacks och jag tillät mig bli lurad av en trollkarl. Ida från The fan club blev avlurad klockan.

Sen cyklade vi vidare till nyöppnade restauramgem Dubbel Dubbel med en meny som gav en asienälskare som mig cravings. Dim dums dumpnings åh! På Simrishamnsgatan med mysig innergård.

Det slutade med en vit negroni på Belle Epoque. Och huvudvärk idag.

Min sista dag på mitt långa födelsedagsfirande efter sängfrukost, bastardmiddag och allmänt mys på dagen, middag med föräldrarna och senare fest med vänner fick jag världens bästa måndag i present.

Vi åkte till Köpenhamn, åt något av det godaste jag ätit på Kiin Kiin som är världens enda thailändska michelinkrog. Blir exalterad bara jag tänker på att den ligger 30 min bort och inte på andra sidan jordklotet, eller ens Stockholm. Om man älskar thai och vill uppleva smaker som rödcurry och gröncurry på nya sätt ska man hit. De har en överkomlig teatermeny med fyra rätter. Då kan man lägga till att på michelinkrog får man många fler rätter än de på pappret. Små aptitretare som sparkar igång allt. Sedan såg vi queen B, Beyonce, tappade bort kompisarna i havet men jag och J hittade bra platser nära nära och det bästa av allt – att bo på hotell vakna i Köpenhamn en tisdag, äta organisk hotellfrukost och åka till jobbet som nästan vilken dag som helst.

Men nu är det över. Nu är jag 34. Och är glad.

Min mamma brukade göra varm buljong som jag älskade och hade i en termos med bilder av flickor i madickenkläder på och något amerikansk snirkligt typsnitt. Varje gång sa jag högt ”men åååh vad har mamma stoppat i min termos”. För att jag inte hade röd saft som andra. Och så drack jag i smyg.

Och alltid skulle man göra någon aktivitet som var hemskt. Bollsport. Springa. Bygga saker. Bli blöt. Bli varm. Bli av med sin vante.

Hade för stark integritet för att våga bara hänga, med vem som helst. Lita på att de tyckte om mig för den jag var. Avvaktade. Höll mig utanför. Hängde med killarna. Jag hade ju kort hår och min bästa vän hela min uppväxt hette Rasmus och jag hade killskridskor. Men sen fick man inte det när man började skolan. Leka med killarna.

Hade manchesterbyxor som mamma sytt, kliande polo, lappar på knäna som slitits sönder. Det bästa var när jag fick ärva kläder av mammas kompisars barn. De hade tuffa tröjor. Och sen fick jag köpa kläder från Ellos två gånger om året och köpte det första plagget själv. En mussepiggtröja och matchande grön- och svartrutig kjol. Blev söt. Passade in. En dag glömde jag kjolen hemma och fick springa i tröja och stumpbyxor hela dagen.

Friluftsdag.

Rätt så bra när man fick slänga sig i lövhögar och äta plättar med socker på filmburk. Plättar var mycket viktigt. Då var man rätt.

Det är inte konstigt att det blivit mer segregerat nu. Förr fanns det ställen på ”båda sidor” som var bra och som lockade samma publik; den som var intresserad av bra fest, bra musik och bra dryck.

Sist jag frågade efter en drinkmeny på Koi rynkade de på näsan. Jag valde rött vin. En kille ranglade fram till mig och mumlade fram ”Rött vin. Sofistikerat”. Det säger kanske allt.

Trots detta är kön lång och jag måste nog inse att det finns en stor publik som inte alls tycker att detta är dåligt. Men för att förtydliga ytterligare vilket tacky hole of crap med swedish housemaffiamusik som baren förvandlats till har de släppt denna film.
. Eld, vatten som sprutar i en klassisk orgasmliknelse, alla tjejer tittar med underifrån blick *jag är villig* och det shottas i takt till musiken. Alla frågar sig om det kan vara på riktigt, utom några som tycker det är ”fett”. Fett med hyrbil asså. Någon tycker också att Koi är ”det enda stället med klass”.

Det är bra att ha insikt i att vi lever i olika världar där ingen av oss har rätt eller fel, bara fullkomligt olika smak.Tänk om jag skulle skapa reklam som riktar sig till en av dessa personer som målgrupp. Spännande…

Tidsoptimisten undertecknad stod upp från åtta på morgonen igår tills jag äntligen hade ett glas fläderdrink i handen och en hel tallrik av dagens ihärdiga matlagande framför mig.

Några vänner kom förbi och firade att jag levt jättelänge och jag dukade upp en meny med (igen) pulled pork efter Lisa Förares busenkla recept eftersom alla blir så fasansfullt nöjda när de får barbecueosande långkokt gris på en surdegsmacka, och en skarp dressing på koriander, lime och jalapeños mellan tänderna. Jag gjorde även en urgod nässelpaj med getost som jag rekommenderar. Man behöver inte bo på landet eller ta sig ut i diken. Nässlorna hittade jag på Möllans torghandel för dyra 25 kr för 100 g (o b s rör inte runt med händerna i en skål med nässlor vilket jag gjorde i yran:). Sen lagade vi lökpaj och peccorinogratinerad sparris, belugasallad med granatäpplen och rättika och rabarberkompott med kanel.  Alla åt en, två och tre gånger och var matlyckliga.

Sedan hände det.

Jag visste att det kunde uppstå en situation men tänkte att med lite stark dryck kommer ingen tänka på det. Ack så fel. Ha – alltid – kaffe – hemma – om – du – är – över -30. Mitt i festen var det någon som yppade orden ”har du kaffe?”. Jag stelnade till.

Tre stackars nespressoampuller fanns att bråka om, mitt pressokaffe gick ut 2012 och klockan var 21.20. Samtidigt satt Malmlös mesta kaffexepert i mitt vardagsrum. Kunde jag lura honom och brygga kaffet från 2012? Nej, han har tidigare berättat med inlevelse om kaffets arom och sin känsliga näsa.

Gästerna började jämföra sina kaffesug för att tinga de tre nespressoampullerna (vilka jag ångrar att jag avslöjade då jag tänkte på morgondagens katastrofala kaffelösa frukost), ett kösystem bildades och det dealades även om att dela kopp. För att motverka det kaffekrig som var på väg att bryta ut i mitt vardagsrum trädde två hjältar fram, min trogna italienska pressokanna, Chambord, samt min kille på cykel i regn för att införskaffa vuxendrogen. Herrueka. Tack och lov för nattöppet och detta praktiska köksgeråd från Bodum för gott kaffe snabbt. Lugnet lade sig över Ribersborg igen under dofter av det enda nattkaffet som gick att få tag på, Zoegas, och festen kunde fortsätta på vuxet vis i lugn och ro.

Tills jag slängde ut ett glas rött vin över min soffa och nya matta som några killar fått för sig att rulla ut mitt i allt.

Min födelsedag har varat i flera dagar och är inte slut än. Älskar fortfarande att fylla år och får fjärilar i magen som ett barn. Först ut att fira var familjen som jag bjöd hem på middag. Eftersom jag aldrig kan bestämma mig vad jag ska laga lagade jag allt och bjöd på fem rätter. Pulled pork på surdegsbröd, en liten mellanrätt med rå pilgrimsmussla tillsammans med citrusfrukter, lime, grapefrukt, citron och hemgjord majonäs. Sen vackert grillad vit sparris och vårlök tillsammans med spröd rabarber och en vinägrett på fläder och rosépeppar. Sen halstrad gös med grön sparris och en grönärtpuré med pepparrot. Och till sist min pojkväns rabarberkräm med karamelliga crunch på olika nötter och fröer. Grymt vårigt. Vad jag fick? Allt jag önskade mig dvs stekjärn och tallrikar. Jag har alltså blivit precis som mamma. Förstod aldrig hur hon kunde önska sig något så tråkigt som stekjärn när hon fyllde år när jag var lite. Nu förstår jag.

Mina helger är ofta väldigt bra. Jag borde bara komma ihåg dem lite bättre. Att jag ätit min första sommarglass, stått i klänning i hamnen med ett glas bubbel mitt i natten utan att frysa, dansat till schlager utan att skämmas, läst tidningar på gräsmattan utanför mitt hus, shoppat kläder och imponerat på min familj med en femrättersmeny. Grillat korv och kollat på film. Inte så dumt ändå.

Hemma är bäst ingen protäst. Tystnaden i mina rum. Som är mina. Jag kan sitta här och bara njuta av ensamheten. När jag väljer den själv.

Alla skägg i Malmö är ni klara. Jajamensan fattas bara. Den framtunga hipstern kan andas ut. Malmös första moderna barberare har öppnat i stan. Jag spår nästa nya grej. Här kan mannen få en behandling vi kvinnor (eller de flesta i alla fall) aldrig  kommer få uppleva. Jag hade inte en aning om att det var så avancerat att ta han om ansiktsbehåring. Men om jag hade haft skägg hade jag lätt lagt mig på Headons salong vid Möllan. ”Because Im worth it” har fått en ny innerbörd…

1. Rakolja

Nyckeln till en bra rakning är att börja med att rengöra och mjuka upp skägget med en så kallad preshave-oil.

2. Rakskum

Borsta på rakskum i cirkelrörelser så att skäggstråna lyfts.

3. Handduksomslag

Gör ett omslag med varm handduk för att värma skummet och hålla skägget mjukt.

4. Rakskum

Borsta på mer rakskum om handduken tar med sig för mycket.

5. Rakning med kniv

Raka medhårs längs växtriktningen för att få bort det grövsta skägget.

6. Handduksomslag

Gör ett nytt omslag med varm handduk för att mjukgöra skägget igen.

7. Rakgelé

Applicera en genomskinlig rakgelé.

8. Detaljrakning

Raka mot växtriktningen för att verkligen få en hållbar och ren rakning. Det är individuellt om huden klarar av att rakas mothårs. Jobba annars diagonalt mot växtriktningen.

9. Handduksomslag

Ytterligare ett varmt handduksomslag för att behålla huden öppen så att den har möjlighet att absorbera kylbalsam.

10. Kylbalsam

Applicera kylbalsam med försiktig massage.

11. Handduksomslag

Gör först ytterligare ett omslag med varm handduk och använd sedan en kall handduk för att stänga huden igen.

12. After shave-kräm

Masseras in försiktigt.

Men det hade även Bert Karlsson. Han satte sig på en av våra fyra platser och vägrade flytta på sig.

Jag gnuggade ögonen. Jo visst, där stod jag och platsargumenterade med herr melodifestival och sms:ade Johanna som var och handlade ”Bert Karlsson sitter på din plats”.

Det förhöjde min upplevelse av en riktig schlagerkväll!

Hur det gick? Hela raden fick flytta ett steg och vi fick en expertkommentator genom hela kvällen , som var generös med artistskvaller.

I lördags gjorde jag ett jobb för Redken & Larsson & Lange på det tre dagar långa symposiet Be Creative som Redken arrangerade för Skandinavien i Götelaborg. Jag koreograferade den stora modevisningen under helgen med sjukt grymma frisyrer, styling och modeller. Gick upp fem på morgonen, åkte buss, och sedan hard hard work. Efter missöde under genrepet så att jag inte kunde göra som planerat hade jag två timmar på mig att få 25 modeller utan extra rep att fixa nya instruktioner fylla en ny minut och kapa en annan. Phu. Det blev väldigt bra. Rått, industriellt och hårt med svartvit visual av Jeffery Richt och svartklubbstechno av Olle Bergkvist. Däckade på en buss med samma gäng klockan tolv när festen tog över på det enorma Clariton hotel och var hemma tre. Kunde knappt stå dagen efter. Det är fantastiskt roligt att jobba med shower, uppsättningar och visningar. Speciellt när man får jobba med ett duktigt team. Man jobbar länge för något som är över på en kvart eller en timme och det finns bara där och då. Alla är 100 % skärpta, enormt trötta och ger allt.

Rakt i nyllet.

Jag fryser. Tog av mig för tidigt. Som alltid. Tvingas gå ut med katten varje dag för att han fått vårkänslor och skriker som ett barn och tittar på dörren till garderoben. Tar fram kopplet han spinner och jublar som en hund. Cykeln är redan stulen, det tog två veckor efter inköp och jag har försökt bruka våld för att få balkonglådorna att passa utan framgång. Samt tagit sönder ett par solglasögon. Der är vår nu helt enkelt.

En klockren blogg om Malmö. Fast way learning the city.

Vietnamesiska sommarrullar från Noi’s. Lite osammanhängande men med en morotssallad som var syrligt grym. Fresh och stor portion. Sedan en efterstalletburgare från Mariedalsgrillen som slog Max och alla de andra med stekt ägg och bacon. Tråkigt tillplattad biff visst. Men den smakade inte plast. Och det är ju ett plus i skäpmatssammanhanget.

Ps. Ja, jag äter alltid hamburgare upp och ned. Det är en annan historia.

I helgen var det loppis längs Regementsgatan i Slottsstaden, Sloppis, och jag hade fem lådor laddade för försäljning. Men jag hade inte föranmält mig så jag har lådorna kvar samt lite extra eftersom jag fick köpa saker istället. Får ta sikte på nästa loppis. Jag har varit huslig och målat och spacklat, minst ett hemmaprojekt per helg och ätit och jagat bästa cicktailbarerna a la NY style i Köpenhamn och hamnade bland annat på Union bakom en svart dörr och ringklocka. Idag har jag ätit nyttiga bananpannkakor, jobbat, blivit bjuden på mat, sett filmen Berättelsen om Pi och gått ner till havet där jag träffade en man som ville att jag skulle upptäcka tango på bryggan. Och i fredags köpte jag de svarta grymma byxorna från Rodebjer efter en öl på
MEC och övertalning. Tyvärr missade jag Headons modevisning som jag hoppades hinna med. Men s vanligt har jag hunnit med mycket mer än jag tror vid helgens slut.

//”skrivet från iPhone” = risk för konstiga stavfel. Tänker inte korra. Godnatt.

Jag har recenserat Vendels nya krog Vendel Matrum. Här är mina egna bilder. Läs recensionen här