Karin af Malmoe

En afterwork på Tempo med musslor och efterföljande tjejfest någonstans på Davidhallsgatan. När de andra gick vidare till Brogatan cyklade jag hem. Övermoget. Då sov inte ens min pojkvän hemma utan det enda som väntade var att tömma en kattlåda och sova i ensam 160-säng. Men vad pratas det då om runt 30?

Om att handla på Gina Tricot och låta som en tant när man ställer frågan ”Är byxorna stora eller små i stoleken” till den 20-åriga personalen.

Om att gifta sig i enlighet med sin religion.

Om ok att vara tillsammans med någon som är 43, eller inte. Svar ja.

Om vikten att hitta den perfekta möblen i stället för nödlösningar på IKEA.

Om att vi slutat röka under tiden som vi röker på balkongen.

Om katter (bildvisning).

Om hur vanligt det är med män som sitter lite för högt på sin häst och är rädd att varje tjej de träffar vill gifta sig och flytta ihop på studs. Allt sammanfattas i den löjliga meningen ” jag vill träffa mina kompisar också” .

Idag sitter jag och jobbar i Fan Clubs och Good Olds lokaler. Mitt emot mig, på andra sidan ett långt högglansigt skrivbord, sitter byråchefen för den sistnämnda och skickar små meddelanden på msn, säger att jag gör söta miner när jag skriver och frågar om vi ska äta lunch själva eller med de andra.

Spansk film av Pedro Almodóvar på TV. I den spanska filmen på TV visas en stumfilm. I den spanska stumfilmen kryper en liten minkille runt på en sovande kvinnas nakna kropp för att till slut med glädje hitta hennes hårbetäckta sköte. Han sliter av sig sitt linne och kryper in mellan hennes blygdläppar och försvinner in i hennes vagina. Och stannar i kvinnans kropp för alltid.

Filmen fortsätter.
Ska jag stäng av?

Troligtvis inte.

Den här hemska blommiga bakgrunden måste bort. Min AD har åkt iväg på semester (igen) och jag tycker det är lite av ett dåligt omen att göra formen själv. Lite som att sy sin egen bröllopsklänning.

Förslag?

På Danmarks TV2 sändes nyss en dokumentär om en man vid namn Thomas. Han var gravid med en ståtlig mage och vi fick sedan se förlossningen. Ja, en han. Och det var ingen komedi. Hans fru Nancy ammade sedan den lilla flickan för det kunde han ju inte göra eftersom han är en man.

?

Framtiden kommer att se väldigt annorlunda vad vi igår tyckte var normalitet.

Här var jag:

Åh nu kände jag lite abstinens i lilltån igen.
Det stillas något om två timmar då jag håller en öppen funkklass på Forum. Gymstyle dock. .

Min bästa vän har startat en grupp på Facebook.

”Hjälp Veronica och Drazen att rädda sitt förhållande!”

Det tycker jag är kul.

Dagens lektion i hur man pratar ful skånska:

Säger – Sär
Bättre – bättår
Hällde – hälla

”Dom sär att det ska bli bättår”
”Han hälla upp ett helt glas”

Dagens lektion i hur man försöker att inte prata ful skånska:
Susanne på ”Din Gata”

Det bästa som hände förra veckan var:

1. Min lillebror flyttade till Malmö.
2. Regeringen fixade mer pengar på lönekontot.
3. Jag fick använda min biljett som jag haft sedan i maj till Jesus Christ Superstar. Det är synd att jag inte kan säga att du ska gå och se den eftersom alla biljetter är slut. Men den är så himla bra att det kan vara värt att köa i 2 timmar på plats för att få en överbliven biljett.

Då får vi se vad denna vecka har att utbringa. Det börjar med Motoboy-konsert i Caroli kyrka ikväll klockan 20. Läste i tidningen i morse att han ska spela Ave Maria och Pie Jesu. Jag har alltid tyckt att de är två av världens vackraste låtar.

Jag gick precis med i facebookklubben ”Bra Nattklubb för oss som är runt 30år. Var hittar jag det i Malmö?” Startad av en nyinflyttad 28-åring som besökt hela stadens klubbar med besviket resultat.

Åldern verkar sjunka med invånarantalet. Ju större stad desto större chans för ett sprudlande uteliv även för den som är trettionågonting, utan att man ska känna sig som en ur föräldrar-på-stan. Ju mindre staden är, desto tidigare skapar folk familj och försvinner från klubblivet. Kvar finns de bråkiga tjugoåringarna som inte ens har en färdigutvecklad hjärna samt skilda 45-åringar som sitter i baren och stirrar ner i sin öl. Så hur gammalt är Malmö?

Det är synd att det egentligen ska spela någon roll. Man ska gå ut med sina vänner har roligt och inte tänka på att den som dansar bredvid är yngre. Men det spelar  roll om åldern sätter en viss stämning i rummet. Både äldre och yngre. Problemet är när det i en hel stad enbart finns det ena. Det skulle förmodligen vara trevligt om den här trettioåriga nyinflyttade singeln kunde kasta av sig skorna, dansa loss och kanske få hångla med någon som inte är tio år yngre ikväll.

Så var ska han gå?

Tomas – Vad tänker du på
Jag – mmm va?
Tomas – Du jobbar, jag ser det på dig.
Jag – Men…
Tomas – Snälla, inte lördagskvällar efter halv tio.
Jag – Men om man skulle skriva så, skulle…
Tomas – Då kommer jobbkittlet.

Och så blir jag kittlad tills jag ger mig.

Karin – Jag känner mig lite hängig idag, och grå sådär.
Jenny – Gör du ?!?! Jag känner mig som en puma.

Jenny är i stan. Vad jag har saknat henne. Hade jag varit lite mer tech-savy hade jag spelat in hela eftermiddagen och kvällens konversationer på band för det är liksom så svårt att återge dem i efterhand på ett bra sätt. Ett Jennybrasätt. Hennes humor behövs i mitt liv.

Det var alltid vi fyra tjejer då, och ikväll lagade vi gröncurry, drack vin och pratade om förlossningar och sånt som hör vuxenvärlden till.

Den gula reklamen från Cygate har synts över Skåne i två veckor. Och nu kan jag inte hålla mig längre.

Det finns flera problem med den här reklamen och det största av dem är att när vi läst klart har vi fortfarande inte en aning om vem eller vad Cygate är, vad vi ska tycka om dem/det eller vad vi ska göra.

Rubriken ”Gröna Lund är ingenting. Tacka vet vi Tosselilla” (det finns fler varianter) vill flirta med Skåningen. Men det får motsatt effekt.  Skåningen tror att man raljerar med henne och hennes självgodhet även om vi kan ana att det är i all välmening från avsändaren som vill säga att de gillar Skåne. I det här fallet fungerar det dock på samma sätt som copywritern och författaren Jack Hansens bevingade ord om dialekter:

”Skriv inte på skånska till en målgrupp i Skåne. De kommer att tro att du driver med dem. Tala rikssvenska. Att klä sina ord i målgruppens dialekt är att klä ut dig till någon du inte är”

Eftersom det inte framgår kan vi gissa att Cygate är ett företag som, helt enligt payoffen,  ”växer sig starkare i Skåne”, men varför ska jag bry mig om det? Söker de folk, får jag support, har de billig köttfärs?

Efter lite efterforskning vet jag att Cygate är ett it-företag som vill ”öka kännedomen” bland skåningarna med sin gula reklam, enligt Cordovan Marketing som står bakom kampanjen. Men eftersom reklamen inte säger något om vem Cygate är uppfyller stortavlan inte heller det målet.Eftersom man valt att gå på stortavlor i hela Skåne antar jag att man vänder sig till gemene man. Om man däremot skulle vända sig till väl insatta i branschen är det mer förståeligt om man utelämnar information kring vem Cygate är och enbart berättar att man satsar i Skåne. Men då skulle kanske en branschtidning eller platsannonsering vara ett mer strategiskt medieval. Och då skulle inte heller ”ökad kännedom” vara målet för kampanjen.

Just nu gör jag ett sidanomjobb för en kund och ett väldigt känsligt ämne.

Det är svårt. För det här kan bli helt fel.

Varje ord måste vägas på våg, fram och tillbaka, samtidigt som man ser sin målgrupp framför sig, hur han eller hon reagerar. Log hon eller slog hon igen tidningen. Det är sånt vi ska veta utan att ha en aning.

Igår presenterade min AD och webbutvecklare våra idéer för kunden.
De jublade.

YES. Nu kör vi.

PLUS för att ligga hemma och snora och vara äcklig och ensam är att all tågtrafik kollapsat och folk är strandade i Skåne. Bland annat i Helsignborg.

Allt enligt Facebook news.

Förresten, hur kan klockan vara över sju och jag har fortfarande inte gjort något alls.

11 timmar och jag har inte ens öppnat min nya bok om Obama
11 timmar och jag har inte bäddat. 11 timmar och jag inte borstat tänderna.
11 timmar och jag har inte skrivit ett ord till en hemsida jag jobbar med.
11 timmar OCH JAG HAR VARIT INNE PÅ FACEBOOK OCH JAIKU KANSKE 150 GÅNGER.

Det är som om allt snor samlar sig i hjärnan och stoppar all form av tänkande verksamhet. När projektledaren ringde i morse för att få hjälp från ”rubrikfabriken” som hon kallar det kunde jag således inte få fram något vettigt alls. Inte heller när jag tar upp ett dokument, sätter fingrarna på tangentbordet och tar sats. Det är då man tror att man har förlorat greppet. Allt. Och känner som Lukas Modysson.

Jag kan ingeting.

I en intervju kring sin nya och hypade film är det just det han säger. Det som jag känner. Och jag förstår att det alltid komme ratt vara så här. Det kommer inte bli bättre ju mer erfarenhet man skaffar sig, det kommer inte bli bättre för att jag inte är förkyld eller ens om jag skulle få ta emot ett pris i Cannes. Det är bara så här det ska vara. En del av processen. Som min AD säger:

Jag hatar det.

I morse var jag på ett frukostseminarium på S:t Gertrud om den där hemska reklamen som du sparkar åt sidan när du kommer in genom ytterdörren. Eller snarare det kuvert som du faktiskt plockar upp ur högen, öppnar och till och med läser.

För de finns. Och det finns byråer bakom dessa kuvert. Och en del av dem vinner tävlingar. Som de tre byråer; Goss, ANR BBDO och Pool som var inbjudna för att berätta om hur de arbetar med DR och om deras bidrag till Postens reklamtävling Guldlådan.

Jag har skrivit ett inlägg kring direktreklam här.

Attjo sa jag och förklarade:
”Jag har så många nysar idag”

Min kollega tittade på mig och jag rättade mig:
”Jag har så många nöss.”

Daft Punk vs. Adam Freeland – ”Aer OBAMA” from Gold Greendot on Vimeo.

Åh min alldeles egna medieelit.
Men varför ser du så liten ut Tomas?
Har de dragit ner dig till 80 % i photoshop, står du långt bak eller är tjejerna jättar?

Torso Twisted har lagt ner sitt omtalade twistedkoncept. Det går alltså inte längre att få en skruvad 7-rättersmeny på restaurangen i Västra hamnen. Inte heller en twisted drink. Det känns något sorgligt att de lägger ner sitt koncept, som till och med är en del av deras namn, för att annama det mer vanliga Cross over.

Nu får du komponera din egen mellanrätt, (en tallrikstorlek som redan används av Tempo och Atmosfär) och du har några varianter av kött och fisk, samt tillbehör att välja mellan. De rekommenderar två till tre rätter och en av dem blir för mig en halstrad tonfisk som smälter i munnen tillsammans med japansk kol som är syrlig och har en framträdande smak av lakrits. En perfekt crème brulée till dessert så klart.

När vi var där i fredags kändes det som om restaurangen låg i vila. Kanske i väntan på den 23:e då Torso Twisted inviger ett nytt och öppet kök i restaurangen där världstvåan i Sushi-VM står för kokkonsten. Servicen var trött och i stället för att bli uppassade fick be om uppmärksamhet. Att hovmästaren inte lät oss smaka av den flaska vin vi valt innan han hällde upp ett fullt glas tyder kanske inte på okunskap men i alla fall på oengagemang.

Det var ändå sympatiskt och de två kyparna passade på att fråga oss vad vi tyckte om det nya konceptet; om det känns konstigt att para ihop sin tallrik. Jag svarade att det kräver att man får tips om vad som passar ihop.

Och det i sin tur kräver en engagerad personal.

Jag hoppas att restaurangen kan få sin servis att hitta inspirationen för det räcker inte med ett bra kök och en av världens bästa sushikockar. Tills dess att jag hör ett annat rykte väntar jag med nästa besök.

Klockan är 08.30 och tåget har kört fel.

Kört fel!?!?

Nu står vi stilla och väntar på tillåtelse att backa tillbaka för att sedan ta rätt spår.

DSB lovade större punktlighet när de tog över efter Skånetrafiken. Jag kan inte riktigt se att de når upp till sitt mål. Varje dag är det ”signalfel”, ”tåg som kör långsammare före oss” eller ”stoppsignal” och jag undrar varje gång hur det kan gå så fel när man kör samma tåg, samma tid precis varje dag. Det borde gå på någon form av rutin.

Helt otroligt att man höjer tågpriserna när man som företag inte kan leverera det som utlovas. Inte ens i närheten.

Bättre information har de även pratat om. Jag sitter nu här, på en räls och vet inte ett skit mer än att vi kört fel.

Jaha, nu kör vi igen. Men framåt.

?

Idag ska jag och Tomas fira en liten grej.

Det finns en person som jag tycker väldigt mycket om. Jag har inte pratat med henne på ett tag. Eller på flera år faktiskt. Av alla dem som har försvunnit på vägen, som flyttade eller fastnade i en håla, som fick barn när de var 18, växte bort, växte ifrån eller i alla fall åt ett helt annat håll än jag, är hon den jag saknar allra mest.

Någon gång har vi träffats. Jag tycker mest om när vi ses ensamma och inte med andra gemensamma vänner. Då kan det nästan bli elakt, där jag är den som står utanför och får ta emot pikar. Jag ingår ju inte längre. Jag tog ju en annan väg. Och det måste markeras. Men om vi skulle vara ensamma kan vi skratta, tror jag. Och även om det inte är mig hon ringer när hon kommer ner till Skåne för att hälsa på så vet jag att hon håller av mig på något speciellt sätt. Herregud allt vi varit med om tillsammans. Tänk om folk visste…

När jag ser bilder på henne och hennes  barn får jag ett sånt där tryck mot bröstet.

För det känns som att jag känner den personen utan och innan utan att känna henne alls.

Hon heter Johanna.

This one goes out to yall rappers out there. To my homies at chokladfabriken and my ghetto-gangsta-living-swedes.This is the true story. Your story.

Idag ställer jag mig helt oförstående till dem som lägger upp sina bebisar som profilbild på Facebook. Mamma + barn = helt ok. Men enbart på ens barn?

Jag förstår inte. Jag tycker till och med att det är lite, vad ska jag säga…

Obeghagligt.

Det är roligt med alla stolta föräldrar (det kommer jag också vara) men det här är en orgie i uppvisande och inte minst i missvisande. För det är väl ändå inte Lovisa 3 månader som har Facebookontot. Och Sofi 29 har väl inte plötsligt förvandlats till en blöjklädd, blek boll. Nej vet du vad…

(Läs mer…)