Karin af Malmoe

Malmö vaknade upp idag och kysste mig på munnen. Det var varmt och salt. Jag pillade med tårna i gräset utanför huset, som samlar boende i kvarteret med sina fällstolar och uppkavlade t-shirts. Sen gick jag gatan ner, förbi en fotsbollsplan, förbi en park med lunchgrillare, förbi hundrastplatsen vid stranden och lät blicken sträcka sig bort dit världen tog slut. Ungefär vid Öresundsbron. Masterna i Limhamns småbåtshamn såg ut att vara lika höga som bron från min kulle. Att bo så nära havet vill jag aldrig byta ut. Räkor och en ekologisk glass, mäktigt mjuk av grädde, fick avsluta min första sommardag i år.

Matfestivalen som ska bjuda på kulinariska lockbeten från olika delar av världen har hållit till i Helsingborg de senaste dagarna. Ett av tälten som var på plats hade smällt upp sina stora skyltar med ordet ”Kebab”.

Men kom igen.

Festivalen var en flopp på Gustav Adolfs torg förra året, varför ta hit detta ekipage utan att ställa större krav på det som visas upp? Eller är Malmö- och Helsingborgsbon så dum och oberest att hon inte ens har tagit sig över torget, in på en sidogata och besökt stadens närmsta kebaeria.

Det här är inte mer världsmat än det vi serveras på malmöfestivalen eller för all del, en helt vanligt dag i vår svenska stad.

Fan, jag åt tacos igår. Så himla spännande.

Min helg har varit underbar och fruktansvärd. Jag har haft svårt att andas, skrattat, surat, varit full, varit ledsen, varit jätteglad och så till slut; helt paff. Mina vänner och familj överraskade mig med en stor fest. Och jag vill berätta allt. ALLT.

Men först ska jag sova.

Ludde och Åsa säger att jag bara kommer få en liten bulle om jag blir gravid eftersom jag är så liten och vältränad.

Jag tror minsann att jag sparar den meningen.  Tänker på den om och om igen.

kl 13.31, tisdag. Det spelas techno i ateljén, jag drömmer mig bort till fylla fest och dans och konstaterat att det var längesedan.
”MÅSTE GÖRA DET NU INNAN JAG BLIR GRAVID OCH GAMMAL!!!”

Det är hälsoval i Skåne och aldrig förr har vi sett så mycket reklam från vården som vi gör nu. Alla kliniker ska övertyga oss om att de är rätt val. Att döma från de annonser som ligger ute är vårdcentralerna ovana reklamköpare och inte särskilt beredda att investera i en bra idé framtaget av en reklambyrå. Jag ställer mig framför allt förundrad till denna annons från Laurentii Kliniken.

Copy
Fel bortamatach
Rätt hälsoval

Välj rätt!
Nu kan du själv välja vårdcentral!
Laurentii specialistvård och vårdcentral är ditt rätta val. Läs mer om dina möjligheter.
tryggtval.nu

Vem vänder man sig till? Någon som druckit sig aspackad, hamnat i fel säng och nu borde söka upp en vårdcentral för att testa sig? Lite snäv målgrupp i så fall. Nej, jag tror att någon ville vara fyndig och fräck vilket resulterat i en pinsam annons som är allt för oseriös för att jag ska lita på avsändaren. Något som är högst viktigt i valet av vårdcentral. Efter att ha läst annonsen vet jag inget om Lauretti Kliniken och de har inte gett mig ett enda argument för att jag ska välja dem.  De har enbart lämnat mig med intrycket av att de inte tar mig på allvar och jag känner mig snarare förnärmad än trygg.

Rubriken har ett rätt, den fångade mitt intresse, men inte för att den var smart utan för dess dumhet. En fyndig rubrik räcker inte för att göra en annons. Den måste även vara relevant och väcka rätt känslor hos läsaren.

Han biter ihop som en mussla när det gäller min trettioårsdag. Jag kommer i alla fall pricka två rätt av tio tror jag. Men resten? Åh, nu har nyfikenheten satt in. Min största last eller min största tillgång. Det beror på vad det handlar om.

Den senaste kampanjen på Malmö station utgår från en sann konsumentinsikt.  Malmöbon förstår inte att hon bor i en storstad och agerar därefter. Med denna sanning i hand har man skapat en uppfostringskampanj för att få Malmöbon att följa vissa oskrivna regler. Som att stå till höger i rulltrappan, göra plats för de som ska gå av tåget innan man själv går på och hålla till höger. Sunt förnuft kan tyckas, i Stockholm fungerar det utmärkt, men icke i Malmö.  Här har stadens utveckling gått fortare än Malmöhjärnan.

Bild lånad från city.se

Under rubrikerna ”Åt samma håll” får vi instruktioner och uppställda pingviner på perrongen ska visa vägen. Dessa var dock nersprungna och låg huller om buller redan klockan åtta på morgonen på Malmös station, så jag tror att resenärerna har en lång väg att vandra innan de låter sig uppfostras.

Jag gissar att Pressbyrån har en otroligt bra arbetsmiljö, en familjekänsla ett VI långt in under den blå pikétröjan. För alla är så förbannat trevliga. De missar aldrig att önska en trevlig dag på ett högst personligt sätt till varje kund. Och det känns alldeles för äkta för att enbart komma ur ett kompendium. Personalen måste helt enkelt trivas.

Någon som misslyckats i sitt försöka att göra rätt är Skånetrafiken. Att företaget fått mycket kritik för bristande information framgår i tågvärdarnas nya sätt att överinformera. Efter att de ropat ut samma meddelande fyra gånger, på fyra olika sätt, är passagerarna både irriterade och förvirrade. Rädslan för att inte informera nog kan endast komma ur ett internt personalmeddelande och inte ur någon personlig omtanke om företaget och dess kunder.

Och så har vi ju Telenor där man skickat hela säljstyrkan på träningsläger med förödande reslutat.

Nej, låt personalen älska företaget och vara stolta så kommer det av sig självt.

Plötsligt dundrar han in, glider fram över brädgolvet med en gren från en garderobsblomma i munnen, armarna rakt ut, och landar på knä med ett ben framför det andra. ”Kyss mig du fagra prinsessa”. Jag står i en slapp mysdress, är snortäppt i näsan och städar trött. Han får sin kyss. ”Dina läppar gör att mitt inre smälter likt honung. Kyss mig igen”.

Det är bara en vanlig dag med Tomas.

Den nya restaurangen på Lilla Torg, T.G.I. Friday,s, har smygöppning fram till den 20:e. Under dessa dagar ska personalen trimma sin färdighet i att bära ut hamburgare och du kan vara försöksperson. Boka ett bord, ät och drick och fyll i ett frågeformulär så får du 50% rabatt på allt som hör det flottiga usa-konceptet till.

Jag missade tyvärr kvällens fredagsdejt med herr Kroon på restaurangen eftersom en förkylning tog över mitt liv igår. Men den står ju kvar och ser förmodligen lika dan ut nu som den gjorde igår och som den gör i alla andra städer.

Här sitter jag på flygplatsen och väntar på flyget som ska ta mig till det där mötet. Det där mötet som jag, redan för några månader sedan, anade skulle komma. Ni vet texter. Det är känsligt stuff.

Någon har slutat följa mig på twitter. Siffran sjönk idag från 37 till 36. Nu är dagen förstörd.

Min sängkompis åkte nattåget till Stockholm nu ikväll, för att gå på möte i morgon förmiddag. Nej, någon måtta får det vara med att viga privatlivet åt jobb tycker jag. Jag har även strykit strategisamtal vid midnatt och 24 timmars support på utlandssemestern. I gengäld har jag fått efter-21-förbud. Det har gått sådär.

När jag kom ut genom porten på morgonen, utan några marginaler upptäckte jag att cykeln var borta. Just det, den stod ju på stan. Ringde taxi men alla bilar var upptagna. Med andnöd sprang jag tillbaka upp för trapporna och mötte Tomas som sa att jag kunde låna hans gamla cykel som tydligen stod här.

Jag tog fart på en blå stor sak med ram mellan benen. Men vid första inbromsningen falerade allt. Efter många år med handbroms har tydligen min hjärna helt kopplat bort reflexen att bromsa genom att trampa bakåt. Det var som bortblåst och jag cyklade skrikandes rakt in i en buske.

Den där kärringen med sjukt mycket packning som brakade rakt in en buske och gapade ”hur fan stannar man” på en cykel gjorde förmodligen någons dag bättre.

Jag vågade inte cykla på den hela vägen in till stan, men på vingliga osäkra hjul tog jag mig till närmsta busshållsplats, klockade in fyran och hann märkligt nog till tåget 08.08.

Jag var och såg Pariserliv på Malmö Opera. Den sög verkligen. Jag brukar ändå vara väldigt öppen för förställningar av olika slag med denna var pinsam, tafflig, ofärdig vad gäller dans, ett vedervärdigt manus och sångtexterna fick mig att vridas fyra varv i stolen. De enda som prickade något rätt var väl operasångarna och en scen som raljerade med det mode som visas upp på catwalken. Men handlingen. Exmodeller som är värdar för ett svenskt trist turistpar. Exmodeller? Jesus. Den enda anledningen till att vi stannade kvar var att vi skulle på fest på Operan efteråt.

Och för att det fanns så många snälla damer och herrar som gav mig komplimanger för min hatt och tilltalade mig med ”Er” och ”ni”. Det bästa var att en man kom fram till mig och undrade om jag inte hört att hela foajen apploderat åt min ”kreation”. ”Ja både män och kvinnor”.

Idag lättades det på hjärtan på jobbet när det kom upp att de flesta hellre inredde kontoret och åkte på en kortare Europaresa än att åka på den inplanerade resan till Sydafrika (jag jobbar på en fantastisk arbetsplats).

De som yttrade att de hellre sparade den upplevelsen till sin partner var  inte män. För att generalisera riktigt ordentligt när jag ändå är igång kan jag säga att det är typsikt kvinnor att vilja dela allt med sin man och drar sig för att boka in resor med tjejkompisar, medan mannen ba ”jag ska dra på semester nu, en riktigt häftig en, hej då”. Utan att skänka det en större tanke, att resan skulle sparas och upplevas med sin partner i stället.

Jag skulle nog sakna min pojkvän varje sekund om jag åkte på en större resa med andra. Jag skulle inte låta bli att åka, men jag skulle vilja att han såg allt jag såg och smakade allt jag smakade. Det är bara helt självklart.

Idag har jag tittat på en lägenhet. Igen.
En helt fantastisk lägenhet och dyr naturligtvis. Det är så enkelt att sen cykla hem till min sköna funkistrea i Slottis och tycka att livet är okej och låta bli att buda på en ny. Hur fin den än är. Tänka att det kommer en bättre. Så har vi gjort i sju månader nu och jag börjar bli rejält trött på lägenheter. Framför allt är jag trött på högglansiga kök. Och spottar. 07 och 08 kommer vara spottarnas år. Jag har fått nog.

Det är inte alls långt kvar till jag fyller trettio nu. Jag ser ut som en skär barnrumpa fortfarande så klart, frånsett två greppvänliga handtag vid vardera höft samt porer som liksom vidgas för varje dag i ett behov av att andas under allt smink. Vilket så klart ska täcka ärren efter de gångna hårda trettio åren.

Jag hade panik.

Men det var inte trettioårskris vilket jag misstänkte utan en festkris. Skulle jag ha fest, var skulle jag ha fest, hade jag tid, orkade jag, vem skulle komma, vad skulle vi äta? Till slut stod jag inte ut med min ångest, skickade ett mail till mina närmsta och sa att det blir ingen fest, men jag går gärna ut och äter. Sedan skrev jag samma sak till min familj och hade den goda smaken att lista alla dyra restauranger i trakten inklusive Köpenhamn. Och nu närmar det sig.

Jag har panik.

Och min familj skrattade gott åt det och bad mig att ”go with the flow, vi vet hur du är” (citat, jag skulle då aldrig säga så). Hur jag är innebär att jag har ett kontrollbehov vilket gör att ingen någonsin lyckats överraska mig. Det beror naturligtvis också på att jag tittar på CSI varje vecka. Jag vet hur man lägger ihop ett och ett och räknar snabbt ut saker och ting.

Det har jag gjort nu med.

Men det enda jag vet på riktigt är att jag ska vara hos mina föräldrar klockan 14 på min födelsedag (passade på att önska mig helgrillat lamm i trädgården när jag förstod att vi nog skulle vara hemmavid, men det fick utskrattningar eftersom vi bara är sju personer.) Sedan blir jag överlämnad till min bästa vän Veronica dagen efter och då tror jag nog det att blir fest med de närmsta.

Om inte du fått inbjudan också förståss?

Jag är bara så glad att jag slipper tänka på något alls själv. Och även om det skulle vara fantastiskt roligt med en stor fest och folk som håller tal och sjunger och jag i mitten i någon slags salig champagnedimma är det så skönt.

Men smörgåstårta till frukost får jag nog inte för Tomas tyckte att jag var äcklig som ville ha det. (alltså jag kämpar för svennigheten).

Jag börjar misstänka att en vän till mig skriver för Bong. Roligt om det är så. Jag tycker att det ska vara så. Och det är en hon.

På Fersens väg har de öppnat upp sin nya uteservering som jag lagt på plats 1 över stadens uteserveringar i senaste Nöjesguiden. I helgen firar restaurangen 12 år och har Dj:s, lite mat och vin att bjuda gästerna på. Gratulerar en favorit som man alltid kan räkna med.

Jag har hur mycket som helst att skriva om men ingen mer tid. Nästa Nöjesguiden ska skrivas och då får Pariserliv, min livs första fotbollsmatch, nya Level i Helsingborg, nyöppnade Victors som jag besökte i helgen, festen, vänta.  Och ni.

Idag blev jag rejält trött.
Mer tänker jag inte säga.

Det tog ett par få minuter så hade någon taggat mig (roligt att man kan skriva tagga så fattar alla vad jag menar) på den riktigt fula bilden som Nöjesguiden lagt upp från ett mingel. Naturligtvis, jag såg inte klok ut.

Men nu, när de lagt upp en görsnygg bild, tror ni att någon har taggat mig? Nej nej. Jag var tvungen att göra det själv. SJÄLV. Ni vet att det är förbjudet när det gäller snyggbilder. Funderade en stund på att ringa och be en vän gå in och tagga mig men det var för viktigt för att vänta.

Jag har inte tid att blogga stort just nu. Så jag gör det litet.

Här.

Vi har morgonbadat 8 kilo katt. Det har med andra ord varit en konfliktfylld morgon och det ser ut som om jag haft en stor grek på besök som valt att raka ryggen i mitt badrum.

Skriv recensioner direkt efter upplevelsen. Inte två veckor efteråt.