Hur trött man än kan vara på ramsay så kan jag inte slita mig från hells kitchen. Jag är där, i köket, står i mitten, svettas och är så stressad att jag knappt kan andas. Älskar restaurangstress. Har man varit med om den, suttit riktigt i skiten och rett ut det klarar man alla andra stunder med bravur. Det är bara raka rör och lika rak kommunikation som gäller. Jag kan sakna den i många andra branscher och stunder. Att inte ha tid att vara annat an ärlig och äkta.
Min bror bjuder på äkta hemgjorda fiskburgare på lax och torsk från fiskdisken. Bröden är så klart hembakade av råg och under finns en fräscht knaprig röra så fänkål, selleri och äpple. Sen fick vi en chokladkaka gjord på ekologiska råvaror. Jag älskar min familj och min bror som fyller 27. Och ja, han är ledig.
Idag upptäckte jag att mina trosor syntes genom den vita kjolen. Inte lite grann nej, utan mer som att ”titta där står karin utan kjol”. Och inte var det ett par sexiga spetstrosor utan snarare det vi tjejer kallas menstrosor. Ett par fula vita saker som sitter lite dåligt och har veckat sig över baken. Jag förstår inte att någon på kontoret inte sagt något. Men det är kanske som med kråkor i näsan. Nåväl. Jag hade inget annat val än att ta av mig dem. Jag levde i synd. Jag borde inte ens få åka tåg.
Fixar underbar frukost I hammarby sjöstad. Ofantligt goda mackor och en låda jordgubbar från den ekologiska butiken, sen är vi iväg mot bergendals herrgård.
Igår satt vi runt bordet och pratade om Michael Jacksons kommande konserter. Nu är han död.
Vi kommer nu att få läsa ”RIP” i allas Facebookstatus sen kommer vi att kunna läsa massor av bloggare som skriver hur trötta de är på alla som skriver ”RIP” i sin statusrad och på dem som skriver om MJ i sin blogg. Be so sure.
Igår såg jag en kille i 30-års åldern på Helsingborgs station med en tröja instoppad i jeansen där det stod ”It wont suck itself”, och med en pil nedåt. Jag undrar verkligen vad han tänkte den morgonen när han han valde kläder.
Jag mår dåligt över att polisen sitter och jagar fildelare. Nu har de hittat någon som år 2007 länkade till upphovsrätsskyddade webb-tv-sändninga,r från Canal+, i en chatt. I Malmö har man satt 15 poliser för att få tag i folk som laddar ner och delar ut.
Kom igen. Ut och leta efter cykeltjuvar i stället.
Smultronställe. Ett så jobbigt urvattnat ord men ändå så fint. Lite barndom, lite Ida, lite gömda röda små goda pluttar som tar slut fortare än de mognar. Nu ska jag skriva en grej utan att använda ordet eftersom det är så hatat. Så löjligt ändå, att vara så kultursnobbig att ma dömmer ut ett ord som alla vet vad det betyder för att det används av, alla.
Igår bar Tomas in ett fat krokofanter till de som tagit sig upp i vår lägenhet för vin och kaffe efter en grillning. Så långt allt väl. Om inte jag hade försökt planera in händelsen i en trerätters meny.
”Men om vi börjar med krokofanter nu så dukar vi in osten sen.”
Mina föräldrar är grymma på mat, det har de alltid varit. Helgerna handlar om timmar vid spisen med flaskor av rödvin som töms i takt med att middagen tar form. Njutfulla timmar där matlagning inte bara handlar om ätandet utan vägen dit. I min uppväxt har råvarorna stått i centrum och vi åt nyskjutet vilt från marken utanför fönstret, handplockade jordärtskockor från trädgården och frukt från en gigantisk fruktträdgård. På vägen hem från skolan fyllde jag fickorna med jordig potatis från våra marker och langade upp på diskbänken för mamma att putsa.
Därför blev jag något förvånad när jag för några helger sedan serverades oljiga, klibbiga trekanter av pressad potatis som kommer på påse från frysdisken. Med en plastig och förtvivlad smak i munnen fick jag svaret:
”Vi har spelat golf och har inte haft tid”
Idag ska jag åka till Borstahusen och är, som alltid, lika spänd på vad som väntar i grytorna. Jag hoppas innerligt att de inte har spelat golf.
Det värsta som kan hända har hänt. Tomas ska sjunga min hatlåt nr1 med Bryan Adams på ett bröllop och spelar den på sitt piano, som ser ut som en stor keyboard, om och om igen. Han har lurar på men jag hör klinket. Jag mår verkligen illa. Det enda som kunde vara värre är om någon för för sig att han ska sjunga Lady in red någon gång.
Om man skulle googla stuga+sjö+vänner skulle resultatet bli midsommar. Men i år tog jag ett djupt andetag, svalde min traditionslusta och bad om en enda sak. Att få vara hemma. Det och sill.
Förra året frossade jag i tradition och träffade en förträfflig tant. Det såg ut så här:
Nu är jag rosenrasande, besviken, arg och undrar vad fan människor har för fel i sina hjärnor. För tre veckor sedan blev min cykel stulen. Efter pappersrundor, telefonköer, lång väntan, allmänt handikappad och 7000 minus på kontot fick jag en ny Skeppshult i förra veckan. Inte helt smärtfritt med andra ord.
Ikväll var vi ute och åt och var noga med att låsa fast båda våra cyklar (min pojkväns är 1 mån gammal) i cykelstället med extra lås. När vi kommer ut är båda cyklarna borta.
Någon jävel kör runt i (förmodad) lastbil med bultsax och inkasserar cyklar i samma takt som de gör livet surt för folk som bara får vardagen att fungera.
Fan vad jag hatar Malmö just nu. Fan vad jag hatar er som inte pallar med att försörja er på andra sätt än att göra livet surt för andra.
Idag kom Nöjesguiden Nr7 ut. Spring på stan och hämta!
Jag har varit och klippt mig och när jag gick på stan kom en kvinna fram och frågade vilken färg jag använder. Mitt svar är Genko.
Sedan har jag ätit så mycket potatis på Operagrillen att min pojkvän blev förfärad och jag illamående. Jag förbjöd honom att prata om potatis någonsin mer, och nu är jag inte alls hungrig vilket gör min stundande 5-rätters på hemlig restaurang (eftersom den ska recenseras till NG) till en utmaning.
Att detta inlägg är högst fladdrigt beror på att jag måste cykla om 20 minuter, ska duscha, välja kläder och sminka mig innan dess. Jag hör att det är en utopi.
I morse missade jag först tåget, sedan cyklar jag i ilfart för att hinna med nästa, pratar med produktionsledaren i telefon samtidigt, har väldiga problem med att hitta en plats för cykeln vid stationen, är redan vansinnig och svettig då jag gör upptäckten. Jag har glömt tågkort och plånbok hemma.
Så nu sitter jag i The fan clubs och Good Olds lokaler på Kalendegatan, dricker finkaffe och snyltar på deras trådlösa nät. Tack för kompisbyråer som räddar förvirrade copywriters.
Min duktiga braiga byråchef till man som just nu sitter bredvid mig och äter en varm macka med skinka och tomat. Jag pratar ofta om honom, kanske inte här, men annars kanske på gränsen till irritationsofta. Det är för att han gör mig stolt. Det han kan och det han står för. Alla behöver en Tomas.
I ett nummer av Nöjesguiden tipsar jag läsarna om att besöka en viss restaurang för att de har en bra uteservering. Men krogen blir inte glad över att vara med på topplistan över Malmös tio bästa uteserveringar. Nej, i stället kallar de mig kärring på sin blogg för att jag skrivit att det finns mygg i pildammarna. På riktigt.
Men jag är inte den som de gått hårdast åt. Någon gäst blir kallad gubbjävel på sidan. Jag tror bestämt att sådana uttalanden skadar den egna restaurangen långt mer än om en tidning tipsar läsare om att besöka restaurangen innan myggen i parken, där uteserveringen ligger, kläcks.
Vad tycker du, lockar bloggen till restaurangbesök?
Karin Ericson
Copywriter med adhd i fingrarna, crème brulée på tungan och fjärilar i hjärtat. Kör även Malmös största reklamfester en gång i månaden - Reklamöl - och är Metros enväldige krogkritiker för Skåne och Köpenhamn.
Säg hej@karinericson.se eller ring på 0736 96 03 43.
