Karin af Malmoe

Jag sitter vid en PC. Den ger min ingen inspriation alls och mitt rubrikdokument är helt tomt. Så låt oss i stället prata om tv-shop.

Tomas mamma ringde mig innan jul och frågade vad han önskade sig och rabbalde upp saker från någon gammal lista han gjort. På listan finns ett strykjärn från TV-shop. Tobi.

Undrar vad det var som övertygade honom.

Alla dessa förvånade oh-my-God-människor i reklamen kanske. Eller kände han igen sig i alla dessa stackars människor som har det så jobbigt och blir så svettiga och bränner sig när de stryker.  Eller blev han möjligtvis tagen av hur otrooooooligt enkelt det är att bära med sig Tobi över axeln var man än går. Snyggt är det också.

Jag måste lära känna min man bättre.

Naturligtvis lyckas jag åka upp till Stockholm utan varken laddare till datorn eller iPhonen. Katastrof. Jag har tokmycket att göra och har ingen lust att donera 900 kronor i en Applebutik för att de inte kan ha batterier i sina apparater som räcker längre än en timme om de används flitigt. Tsssss hon svär i kyrkan. Säger något ont om Apple.

Egentligen är jag bara arg på mig själv och nu måste jag ragga upp någon i denna staden som har mac, tidigt i morgon. Det lutar åt Good Olds Stockholmskontor alternativt Svensson där en gammal AD-kollega är delägare.

Om någon med Mac som bor i Hammarby sjöstad läser detta och kan låna mig en laddare, ring eller maila karinericson@hotmail.com. Vet ni, jag kommer åt den via en PC.

Det är för sent jag inser att artikeln gått i tryck. Jag har inte fått se sidorna innan och nu kommer ångesten. Jag har skrivit en mening som jag dör av. Den slutar med ”….. men med ett stort hjärta”. Herregud, var fick jag det ifrån.

Jag vill liksom tvätta tungan med en hård borste och skrubba av all smuts från kroppen. Det är som att hitta sina gamla tonårsdikter på vinden eller en uppsats döpt till ”Två världar. En kärlek”. Usch och fy.

Lika pretentiöst som en Kenttext. Och jo, jag tycker faktiskt om Kent. Men om jag var Kent skulle jag aldrig klara av att läsa mina texter utan att dö av skam.

Hoppas att redigeraren såg hur patetiskt det lät och strök det.

Ikväll har Tomas och hans kollegor applevaka på Good Old med äppelkaka till alla som hälsar på. Jag förstår inte riktigt vad de skriver på sin hemsida men tror att vad de vill säga är att: det här blir spännande och kul.

Dagen till ära har vi byggt Keynote.nu som hämtar sin data i realtid från Twitters Streaming API. Servern drivs av NodeJS dvs. att den är 100% skriven i JavaScript. Sajten följer tweets från #applevaka, MacRumors, MacRumorsRSS, ArsInfiniteLoop och AppleInsider.

Ni sitter tätt ihop med armar inslingrade i varandra och allt runt omkring står stilla som ett dovt brus. Du är varm och han ser djup djupt in i dina ögon.  Länge. Han lutar sig fram, burrar in sina läppar i din nacke och stannar vid ditt öra och du tänker att nu, nu nu nu säger han det. Det pirrar till, hans läppar öppnas och så viskar han ömt…
- Vilka vita ögonvitor du har.

Om det inte vore för tågets skitiga fönster och en halvkass kamera på iphonen skulle ni också se den helt otroliga himmel som ligger över Sundet nu.

Inte ens Depeche Mode kan rädda Kois nya profil. Koi var stramt. Koi hade minimalistiskt goda drinkar. Koi var bra musik, snygga dj:s och snygga gäster. Nu är Koi stället som serverar redbullvodka som gäster spetsat med Rohypnol. Håll i drinken, förlåt groggen, om du skulle gå hit för att hyllningsefterfesta syntbandet som spelar på arenan ikväll. Jag tänker inte gå dit efteråt. Förmodligen inte Gore heller.

I helgen sjöng jag för allt vad jag kunde ta i, tillsammans med en taxichaufför och Johanna, hela vägen genom Malmö. Vi skruvade upp på högsta volym på taxi tjugotretjugotretjugotres standardfrekvens, Din Gata, och ylade till Lauryn Hill. Det var en bra avslutning på middag, drinkar på Belle Epoque och dans i sofforna på Babel.

Johanna är nere från Stockholm. Utan barn! Det innebär vin, mat och klubbing. När hon flyttar ner i mars är det också det jag förväntar mig men jag har fått tuff konkurrens av min gudson. Det verkar som att bebishäng lockar mer än barhäng om man är mamma. Det kan jag förstå. Om man slår ut hur mycket man hängt i bar och hur mycket man har hängt med barn under sin livstid så borde man vara rätt trött på det förstnämnda. Och vad är väl en drink mot en jollrande plutt? Eller tja, eller en öl mot en bajsblöja.

Jag har tagit över civilingenjör-rollen i familjen souza-ericson och ritat upp hela vår nya lägenhet skalenligt i illustrator. Man skulle kunna kalla det ambitiöst. Kanske lite nördigt. Definitivt bra. Nu kan vi planera in allt i våra nya rum på Gamla Väster.

110 kvm och 18 kvm balkong gör att det känns helt okej att det är en hyreslägenhet med fula plastgolv och inte en köpeslägenhet där vi designat toalett och kök själva, vilket var vår plan. Efter över ett års letande och kräset nejsägande till bostadsrätter är det här skönt. Men en hel del att göra.

Framtida hall med plan på vita väggar, schackrutigt golv och kristallkrona.

Matplatsdelen av köket med rundad hörna som väntar på ett superelips. Någon som vill sälja ett Fritz Hansen?

Vackra fönster och stuckaturer. Tack gode gud för lite fiskben.

En fantastisk balkong som ska få golv och hur mycket blommor som helst. Jag hoppas på en lantligt chic oas.

I sommar ska jag på ett tre dagar långt bröllop. Inte bara det. Det är ett veganbröllop. Inte bara det. Det är i Polen. Inte bara det. Paret har gjort ett inbjudningskort med fullt av detaljer som två medaljonger med mitt och min pojkväns namn ingraverade. Inte bara det. Det finns en hemsida för bröllopet också. Inte bara det. Vi blev inbjudna till tårtprovning för att kora den bästa bröllopstårtan.

De dukade upp en rad med vackra tårtor som de gjort själva, gav oss upptryckta papper med olika betygskalor, en tallrik och en sked. Det är inte helt lätt att göra vegansk tårta men mmmm dem morotstårtan. Hoppas det blir den.

Förra veckan skulle bli inledningen på en ny era i mitt liv. Eran där jag sitter iförd pälsjacka med ett cigarilletui och håller vant och diskret upp min nummerbricka utan att möta mannen med klubban med bicken. Jag och Veronica åkte på auktion. Tidigare har jag bara varit mina föräldrars medhäng och tittat på när de plockat hem äkta mattor och stora tavlor. Denna gången höll jag själv i nummerlappen och var jättenervös. Det var bara 20 personer i salen och alla grejer som jag var intresserat av, och mms:at hem till sambon som gav sitt samtycke, stod framme, redo att klubbas ut. Jag var noggrann och skrev ner mitt maxpris på varje sak. Sedan körde de igång i en rapp fart och snart hade jag budat över maxpris på varje sak.

De auktionerade först ut en stor stor kruka som jag inte alls skulle köpa. Men det gjorde jag. Jag var tvungen att värma upp med något för en hundralapp. Och nog var jag uppvärmd. Jag fick hem en vacker kristallkrona som jag drömt om i flera år, en tavla som jag aldrig tänkt på men vi har så många stora tomma väggar och så en äkta matta som jag inte riktigt vet varför den fick vara med i budgeten. Men jag hade fullt med adrenalin i hela kroppen när jag budade och det är den absolut roligaste hobbyn jag börjat med.  Något dyr men i jämförelse med hästhoppning är det inget om man slår ut det på ett år. Så det så.

Min sambo blev något chockskadad trots mms-rapport och överläggning. Men det kunde väl vem som helst räkna ut att två damer med pälsjacka och cigarilletui inte kommer hem tomhänta.

Kristallkronan såg jag i butik dagen efter för 8995 kronor. Mitt pris var hälften.

Mattan finns på blocket, begagnad för 10 000 kronor. Min är helt ny och kostade mindre än hälften.

Tavlan av konstnären Jan Nalivajko är inte en litografi, det är originalet. Och den är vår.

Det blev nytt år och vi var med vänner i Stockholms skärgård. I ett hus med utsikt över hela den istäckta sjön. Vi åkte ut tidigt badade bastu, drack öl, hoppade ner i havet och åt Martins fantastiska långkokta gulasch. Värmde oss framför brasan och väntade medan killarna slamrade i köket för att få fram en tapastallrik med pilgrimsmussla på blomkålspuré, charkuterier och en ceviche. Och ytterligare slammer för att få fram den oxfilén med tryffelrisotto och vaniljpannacotta. Klassiskt och nyårigt. Och vi spelade rockband och lyssnade på dålig musik och bra musik från 00-talet var trötta och lekte viskningslek och somnade en söt liten friggebod mellan träden.

Lunchen på Vegeriet bjöd på en tankeväckande avlyssning. Den avlyssnade är, i likhet med en djup demografisk beskrivning, kvinna 45. Hon tittar på menytavlan på den vegetariska lunchrestaurangen, rynkar på näsan och undrar högt, men för sig själv.

- Vad är det där… raw food…. jaså, levande föda typ.
.
.
.
Vad är det där…. grillade mackor?

Hur tänkte hon här. Skulle en restaurang servera levande räkor eller levande kyckling. Vegetarisk eller ej? Jag har i alla fall aldrig hört talas om levande morötter och har svårt att tro att hon syftade på det. Men i och för sig. En kvinna som är över fyrtio som inte vet vad grillade mackor är kanske menar att färska grönsaker lever. Men kokta är döda.

Författaren av detta inlägg åt en linssoppa i minimal storlek för 69 kronor med beräknade ingredienser för 4 kronor, helt enligt den svenska skolmatsprincipen men med ekologisk purjo. Eftermiddagskompenserar med godis.

Idag har jag och Ludde stängt in oss hos honom för att ta fram konceptidéer för två olika kunder. Då får man även ta hand om en sån här som vill springa efter ett pipande ben för att sedan ta datorns plats i knäet.

Sen körde jag hem för att skrivaskrivaskriva. Då får man även ta hand om såna här som lägger sina leksaksmöss, en efter en, under min skrivbordsstol för att sedan hoppa upp och trampa på tangentbordet.

Falun, en röd mjuk stad. Den har i alla fall varit mjuk de gånger jag har varit där. Vit och pluffsig som en stor gräddtårta. Riktigt kall grädde.

Jag tyckte det var så underhållande att bli kallad bitterfitta, av en kvinna och allt, att jag tänkte fortsätta.

Hanna Hellquist skriver många hårt vinklade krönikor som alltid har en bra poäng även om hon plockar ut detaljer och drar alla över en kam med orden. Men det måste man ju göra om man vill få något sagt. Det går inte att ursäkta varje mening smed ”inte alla förstås, men många”. Hon skriver gärna om könsskillnader, maktförhållanden och tar upp sanningar som kan verka små men som faktiskt spelar roll.

Jag förstår varje ord Hanna säger. Har mött det, har sett det i alla möjliga sammanhang. Jag är glad att det finns motsatser. Och när hon pratar om killars vana att sätta sina vännerna framför sin flickvän, på ett sätt som aldrig tjejer gör (Varför gör vi inte det?, nej tänk efter. Vi gör inte det på samma sätt), då är jag i alla fall glad att mjukiskillen är på väg tillbaka och att testosteronet flödar allt mindre i de kretsar jag umgås i. Kanske är det så att när man blir äldre faller man inte längre för den otillgängliga skitstöveln men för den man verkligen är värd. Och den är raka motsatsen till Hanna Hellquist text.

Hanna spyr på sina manliga journalistkollegor
De manliga journalist­studenterna vill inte sätta på sina kvinnliga, äldre kolleger, de vill sätta dit dem. Och de yngre. De vill sätta dit alla! Och rädda världen! Och dricka öl! Och ligga med tjejer som de kan förnedra lite först, klaga lite på titlarna i hennes bokhylla och skratta åt henne när hon inte vet vem Hunter S Thompson är. Skriva skrivmaskin och dricka vin och hylla varandras texter. Jag spyr.

(Jag har träffat dem så klart och jag har även träffat han som vill prettoförnedra innan ligget. Han var inte journalist)

En man är alltid värd mer än jag
Att inte världens alla män ligger med varandra är för mig ett stort mysterium. Ni älskar ju varandra! Ni är det bästa ni vet! Brödraskap framför allt annat.

Igår gjorde jag mitt livs första lammstek. Jag dog av stolthet. Det bästa var att på hela detta stora stycke kött var vi endast två personer. Vi skar tunna tunna rosa skivor och jag hade gjort en grej med massa stora fänkål, oliver, vitlök, soltorkade tomater och färska kryddor till. Lammet som kommer från en närliggande gård var en glöggpresent. När andra tog med flaskor och små chokladpraliner kommer min lillebror med en stor styckdel med en röd rosett lindad om benet. Gotta love your family.

Leopold är den sötaste gudsonen och hans mamma är hoochie fab som alltid.

Var på julfest i ett kollektiv och med hur mycket folk som helst. Bakom ett skynke, i ett rum, fick man träffa tomten och hämta ett paket ur säcken.

Maria Janke hade offerfest och vi hade med offergåvor.

Vi var lite mindre utklädda än andra, men lägg märke till Tomas fågel från Nasaret.

Julfest med Forum innebar skidrese-tema med snaps till den som drog lägst skämt precis som man kan förvänta sig av folk som tränar för mycket.

Mamma hatar dansband och hamnade i kören bakom Sten och Stanley för en julkonsert.

Tomas åkte till Falun.

Jag tog med resten av familjen till familjen.

När alla andra äter lutfisk på juldagen får jag alltid hälleflundra. Det fick Cisco med.

Jag fick jättemånga fina julklappar.

Sen kom nyårsångesten.

Samtidigt som mellandagsrean. Det blev ingen av dessa.

Apropå vargjakten och sverigedemokrater

Tre års förbrukning av hårnålar är återfunna. Det rasslade till när vi lyfte madrassen och en hel hög åkte med hårnålar radade ut i en myrstackshög på golvet. Vi lyfte lite till och säkert 450 hårnålar uppenbarade sig på insidan av sängramen.

Nu behöver jag inte undra varje morgon om jag inte la mina nålar på sängkanten och jag behöver inte vara orolig över vad som finns i kattens mage.

HM har ett kommande underskott i budgeten att vänta.

I helgen bröt jag mitt nunneår och låg med Heimat. Nä fy vilken dålig vinkling på texten. Men vi hamnade i alla fall på Inkonst i fredags och den nya klubben som Oscar Villata kör, där folk dansar på äkta mattor, sitter i myssoffor (modeord) och tar på flickorna när de går förbi. Jag minns inte att det var så många händer i omlopp sist jag var ute och trots att jag var på klubben med två stiliga herrar med namn Tomas och Magnus Thure så klängde någon sig fram och ville dansa och pilla lite för långt ner under midjan. Utöver det var det intet nytt på gåutfronten. Bra musik och värdelös bar. Herregud, kan man få gå ut och dansa och ta en bra drink samtidigt. Mojito? Nej. Negroni? Nej. Öl? Ja.

Innan klubben åt vi bisarra mängder gott kött på Bastard dit väldigt många bekanta ansikten tagit sig under kvällen. Och sidan om oss satt två tanter i 70-års åldern som tagit sig dit från Slottsstaden. De frågade nyfiket om allt vi beställde och berättade hur mycket de gillade lammbogen, böjde sig fram och sa ”här är så mysigt”. Innan de tog sina käppar och gav sig av berättade de att de tänkte åka hit och äta brunch också. Härligt. Vi slog ihop med ett annat bord senare under kvällen där Tomas sjöng högsång med arkitekten Jonas Lindvall och jag stötte på en väldigt duktig matfotograf som mailat mig för att berömma en av mina krogrecensioner. Gillas.

Det är med en stor glädje som jag nu tänker avslöja det meddelande som cikulerar bland kvinnorna på Facebook och ska hållas hemligt för männen. Det är med stor glädje jag dödar detta pinsamma försök till en flash mob på internet, som blir ännu pinsammare när vuxna kvinnor hänger på och skickar vidare så att meddelandet hamnar i, exempelvis, min inbox. Avsändaren borde veta bättre.

Vi håller på med en lek…lite löjligt kanske men kul:) skriv färgen på din BH i din status..bara vilken färg och INGET annat ! Skicka detta vidare till alla tjejer/kvinnor ..INGA MÄN!! Ska bli kul att se hur det sprider sig…och alla män kommer att undra varför alla tjejer har en färg i sin status?? Haha!! Ha så kul :)
Skicka vidare !!

Jag hade önskat att ingen över fjorton skrev en färg i sin statusrad. Eller ingen tjej alls förresten.

Varför inte starta en flash mob där alla vi tjejer och kvinnor skriver en(1) sak vi är bra på i stället. Där har ni en jävligt bra och peppande flash mob.

Eller att alla går in på en av våra kvinnliga vänners sida och skriver en positiv sak om henne. Det skulle skapa lite gemensamt jävlar anamma. BH-färg? Alla män kommer undra? KUL? Kvinnor lär sig tidigt att lyfta fram och nyttja sin sexualitet. Men allt för sent och sällan lyfter de fram vad de verkligen är bra på. Och det ska räcka.

Jag skulle skriva ”stark”.

Vad skulle du skriva?

-Hej julfetto. Du kommer inte ner i jeansen längre.
- Jag vet. Jag tar tag i det. Lovar. Jag tar tag i det efter helgen. Absolut. Ska bara.

Kan man vara kär i en krog. Lite så där nyförälskad? För när jag sitter och skriver om den nya krogen Bastard har jag ett litet lyckligt pirr i magen och blir nästan jobbigt frustrerad över att jag inte får plats med alla ord i spaltmåttet. Jag vill ju, med min text, ta min läsare, sätta honom i baren där jag sitter med köksmästaren och få samma känsla som jag. Kanske är det att jag har en förkärlek för robusta krogar med enkel köttig mat. Som inte är statisk utan förändrar sin meny och tänker utanför de ramar som en meny sätter. Jag gillar verkligen den här krogen utan att ens ha tagit en tugga signerad Andreas Dahlberg. Men det ska jag göra i veckan. Och sen flyttar jag in i kvarteren minsann. Malmös Manhattan som Johan på Solde sa.

Hurrrrrra. Jag är på jobbet, med dubbla byxor och tjock svart tröja. Det vill säga svettig. Läs nu samma mening men med Katla-dialekt så ska du se att världen blir ljusare.

Idag ska jag bestämma mig för avslutet i en fet kampanj. Det kan ta hela dagen. Ju färre ord desto mer ska de vägas. Jag vill inte ens tänka på summorna mina fingrar jobbar med.

Idag blev jag varse Malmös minimala storlek och min egen historia. Allt på grund av nätet som gör att världen blir ännu mindre än vad den är. Ibland gillar jag det. Idag inte. Man kan råka hitta ett mail från en gammal historia, med en bifogad svettig mobilkamerabild som han tog, och lade upp som bakgrundsbild där och då. Sen kan man plötsligt råka se att samma gamla historia på FB blivit vän med en person som man under stundens rejäla hetta berättat allt för. Allt från ingående redogörelse av sms-konversationer till kroppsvätskor. Sen kan man råka googla den gamla historien för att inse att historien finns närmre än man tror. Puttrande. Och inte alls i ett annat land.

Jag smakar nu inget alls, inte ens turkisk peppar. Jag blir lika chockad varje gång det händer och testar mig fram och utmanar smaklökarna men icke. Hur kan sinnet utplånas så totalt. Jag längtar efter mitt lukt- och smaksinne så.

Tomas lyssnar på Adele i köket och lagar mat och vi har hyrt Juno. Granen har slocknat för att katten har ätit upp delar av julgransbelysningen. På riktigt. Jag har två stickade tröjor på mig och en filt och tror att jag måste ligga i sängen imorgon och inte åka till kontoret och smitta andra. Men jag har tvingat Tomas att pussa mig på munnen.

Första dagen på året är jag förkyld och alla hål som mynner ut från ansiktet är igendäbda. By Ban.