Karin af Malmoe

Tomas fyllde år och fick hembakade scones och öppnade paket tillsammans med en nyfiken och alltid hungrig Cisco.

I ett av paketen låg morötter, äpplen och sockerbitar. Sen tog vi bilen till Söderåsen och Tomas fick rida för första gången i sitt liv.

Det var så otroligt vackert när tio hästar galopperade i en halv meter hög snö som yrde upp. Tomas visade sig vara en naturbegåvning och jag var otroligt imponerad hur han krattade hovar som om han aldrig gjort annat och galopperade i full fräs genom skogen. Det var tolv år sedan jag red. Men det satt kvar.

Min kompis för dagen, Annice, var pigg som bara den.

Det var omöjligt att hitta en stubbe att sitta på i skogen. Allt var som en vit sal och det var bara att slå sig ner.

Nöjesguiden hade prisutdelning på Hipp och jag har aldrig fått så många komplimanger på en kväll. Hälften sa att de inte kände igen mig vilket till slut blev komiskt. Ser jag verkligen så dassig ut i vanliga fall. Det gjorde jag till slut i alla fall, efter vodka ramlösa på Babel, bubbellimousine och dans.

Det bästa stället i Helsingborg, Chateau Foret, är inte en restaurang med underbar lunch längre. De satsar på sitt bageri istället och borden som man brukar bråka om klockan tolv stod tomma. Men som tur var hade de soppa. En helt otroligt god jordärtskocksoppa.

Jag åkte till Stockholm och dansade i två dagar på Nike convention. Eller jag skulle ha gjort det om jag inte blev magförgiftade. Det var i alla fall ett lika häftigt event som vanligt med några av världens största instruktörer inom träning och dans. Och en magisk stämning på golvet.

Allt var som vanligt. Som den ovanliga katt han var kunde man ta upp Cisco i knäet och så stannade han där. Som en filbunke. Det gjorde alltid djurskötare lyriska och de sa ofta att han inte alls var som en katt men som en hund. Och så bar de runt på honom, visade sina kollegor och sa ”titta vilken katt, han är helt underbar” och turades om att sitta vid hans bur när de hade rast. Det här är sista bilden som vi tog på Cisco. Han var alltid med oss vid frukostbordet. Min lilla bjässe.

1 PC
Säng från Tibrobädden som kostat 10 000 för ynka 1500 kronor. 90-säng. En eller två.
14 lådor kläder!
1 låda skor

1 skrivare
1 skanner
1 Pax hörngarderob i ek
1 Boblbee väska

Jodå.

Hämtkaffet på centralen om morgonen är så otroligt gott. Men jag mår alltid så otroligt illa när jag druckit upp. Varje gång är det samma sak. Jag inte motstå och utstår.

Jag har egentligen väldigt många roliga saker att berätta. Men det här måste få ta min tid just nu.

Någon sa att det inte går att förstå hur det känns om man aldrig själv haft några husdjur. Men nej, det går inte att föreställa sig hur det känns ändå. Jag är uppvuxen med djur. Jag har varit med om att avliva två underbara hundar som jag levt med i tolv år och två lika gamla katter. Men jag visste inte att det skulle vara så här. För jag har aldrig behövt ta beslutet själv.

Jag tänker över beslutet om och om igen. Igår tänkte jag på det varje minut. Idag kanske var tionde. Och det gör ont varje gång. Varför höll jag inte honom i min famn. Varför fick han ligga på den kalla hemska britsen. Varför grät jag, han kände ju säkert det. Varför stormade jag ut ur rummet i det tillfälle jag borde kramat honom som mest. Varför tog vi ett så snabbt beslut. Varför har jag inte sett tecken på att han var sjuk tidigare. Varför finns inte denna fantastiska kise längre. Kan han förlåta mig. Jag vill bara känna hans värme och hans päls en gång till.

Veterinären kom aldrig tillbaka in till oss efter det att hon gett honom sprutorna. Jag tycker att hon borde ha gjort det för att visa att hon brydde sig och för att kunna svara på våra frågor. Nu försöker jag få tag på henne för jag vill bara prata och gå igenom alla alternativen en gång till utan att vara i chocktillstånd och få höra det jag då fick höra för att veta att jag skulle ta samma beslut om det hände igen.

Det är alla hjärtans dag men det enda jag kan tänka på är det tappra hjärta som jag tvingades släcka i natt. Min älskade Cisco. Han blev bara tre år.

Allt vände på några minuter. Från en vanlig dag till ingen utväg. På kvällen när vi åt middag satte han sig på sin stol precis som alltid och la huvudet på bordskanten med siktet på vår mat. Men hans ögon lyste inte som de brukar. Man känner sina djur och pratar med dem utan ord. Hans uttryck räckte för att jag skulle förstå att något inte stod rätt till. Han började andas konstigt under kvällen, som om han fick anstränga sig otroligt mycket vid varje andetag. Jag låg en stund med honom i sängen och såg hur magen drogs samman och ut i stora rörelser och bestämde mig för att ringa djursjukhuset. Bara för att höra med dem. Eftersom det handlade om andning ville de att jag skulle komma in.

Jag trodde att vi skulle åka därifrån tillsammans. Kanske med ett recept i handen. Jag åkte hem med en tom bur.

När vi kom in sa veterinären att han kanske hade vatten i bröstkorgen som gjorde det svårt för honom att andas. Hon stack in en nål, Cisco gömde sitt huvud i min armhåla som han gör när det blir läskigt, och tömde honom på vätska och blod. Hon sa att det var allvarligt. Jag förstod nog fortfarande inte när hon gick ut ur rummet för att vi skulle få tänka.

Tre saker kan orsaka vatten i bröstkorgen, cancer, ett obotligt virus, fip, eller ett allvarligt hjärtfel. Alla tre orsaker har bara ett slut. Vi kunde välja på om vi ville förlänga hans liv och låta honom tömmas på vätska regelbundet och ligga med syrgas i väntan på besked. Eller sluta hans lidande. Veterinären sa att han har det väldigt jobbigt och att hon aldrig sett en katt överleva. Hon sa vad hon hade gjort om det var hennes katt.

Det kunde inte vara så här. Han var ju så pigg fram till ikväll. Han ska ju leva, flytta med oss till nya lägenheten, hämta sin fjäderpinne och lägga i vår säng, jama högt för att få nykokt torsk, lägga sig bredvid mig så fort jag sätter mig i soffan, titta på tv med oss och morra på fåglarna som sitter i trädet utanför.

När veterinären kom in igen hade vi fortfarande inte bestämt oss. Jag hängde över Cisco och tårarna sprutade okontrollerat och jag vill inte att han skulle förstå. Jag ville inte att han skulle förstå att skulle dö. Att hans matte skulle bestämma att han skulle dö.

Det var fruktansvärt att se honom ligga där och lida. Han var livrädd, han fick dåligt med luft och skakade och till slut sprang jag ut ur rummet, hittade veterinären och sa att vi måste göra det.

Jag burrade ner mitt ansikte i pälsen, la min näsa i nacken så som jag brukar och kände honom svalna sakta. Han låg på britsen bland kanyler och tungan hängde utanför. Inte alls så fridfullt och värdigt som djursjukhusets broschyr säger. Allt brast. Jag sprang ut ur, satte mig i väntsalen och grät högt över det tysta rummet.

Sen satt jag med honom i säkert en timme. Klappade honom över pannan och bakom öronen, så som han älskar. Pratade med honom och masserade hans trampdynor. Jag kunde inte vända honom ryggen och gå därifrån. En sköterska fick komma in och bära bort hans tunga livlösa kropp och jag önskade bara att hon kunde sluta prata om praktiska saker som kremering, livsförsäkringar, kostnader och plastsäckar. Jag ville bara se hans kropp gunga i andetag igen. Det såg ut som han sov precis som vanligt, men med sina stora gröna vackra klot till ögon öppna.

Jag kunde aldrig föreställa mig att detta kunde hända. Att det var något allvarligt. Att han skulle dö. Eller att jag skulle bli tvungen att bestämma att han skulle somna in. Tre år gammal.

Magen värker och jag faller i gråt om och om igen hela tiden. Det är fruktansvärt jobbigt och han är så otroligt saknad. En familjemedlem som gjorde att det alltid var lite extra mysigt att komma hem är nu borta. Och det känns så konstigt att han alltid kommer att vara det.

Apropå Melodifestivalen, så har jag varit med. Jag glömmer ofta bort det men nu när vi är i full gång med att flyttpacka dök min backstagebricka upp.  ”Artist” står det med rättigheter till alla backstageutrymmen.  Jag dansade och sjöng bakom Perrelli. Och det är fullständigt sant.

Jag säger inget om hur svåra dansstegen var eller hur många andra som stod på scen samtidigt. Det förtar lite av det hela.

Igår. Vodka med ramlösa.
Idag. Mår jag inte så bra.

Jag sitter och tittar ut över ett vitt Basel. Snö, gula lyftkranar och några kyrktorn. Det lät så litet, att åka till Basel i Schweiz, men det är ju jättestort. Till och med floden som delar staden är jättestor jämfört med kanalen i Malmö.

När jag kom till hotellet fanns det inget rum till mig och jag tänkte att nu börjar det. Men de hittade min bokning på ett närliggande hotell av någon anledning. Bara det att nu har jag inte en aning om var kunden är som jag ska träffa klockan tre och får inte tag på hans Blackberry heller, som det står att han skickar mail ifrån. Han är i alla fall inte bokat på detta hotellet så ”vi ses i receptionsområdet” hjälper mig föga.

Det är något visst med hotellrum. De har någon form av frihet över sig och de ger en otroligt bra skrivatmosfär. Det är mycket lättare att jobba här i total tystnad än i ett kontorslandskap. Och så har man ju inget annat att göra.

Annars är det inte odelat roligt att resa med jobbet om man är ensam. Det är alltid väldigt roligt och även smickrande att få åka iväg men när det väl kommer till flygresan känns det som att de där timmarna på kvällen som egentligen tillhör jobbet kunde ha tillbringats med ett glas rött hemma i soffan.

Men jag ser det som en möjlighet att se städer jag aldrig skulle komma till. Basel liksom. Nej det har jag aldrig tänkt på. Denna gång kommer jag dock inte se så mycket av staden eftersom kunden fick boka om flyget för att jag skulle hinna med Nöjesguidens prisutdelning.

Hålla på mamma och säga purrpurr när hon jobbar.

Tvätta mina kompisar tills de slår mig.

Jag undrar om denna man varit på sjukhuset eller kanske på en lägenhetsvisning. Det skulle kunna vara jag påväg till tåget. Men nu är det en man i femtioårsåldern som har glömt ta av sig sina blå plastskydd om fötterna.

Om ni bara visste hur mitt liv ser ut just nu. Bra och anus i en stor gryta full av beslut, obesvarade sms, olästa mail, för många deadlines, anbud från flyttfirmor, inställda tåg, bilar som inte startar, flyg fram och tillbaka till Schweiz, telefonsamtal som måste göras, bord som det ska budas på, pojkvänner som fyller år, restauranger som ska besökas, framtiden som ska planeras.

Jag vet inte hur bildlärarens brief löd när jag kom fram med denna lösning. Jag vet inte heller om de skickade mig för samtal med sjuksyster eller socialförvaltningen i sedvanlig oförmåga att se en riktig talang bland alla träd. Att klippa ut ansiktet av Arne Hegerfors, para ihop honom med Lili och iföra honom gladiatorsandaler tyder inte bara på briljans men en förmåga att röna om framtida trender.

I helgen var det helt omöjligt att få ett bord på en okej restaurang i Stockholm. Zink Grill svarade så här när jag ringde.

- Du, inte ens min mamma får bord här i morgon.

Och nej. Jag sa inte att jag ringde från Nöjesguiden om någon undrade.

Den här artikeln i dagens Sydsvenskan fick mig att bli så sjukt provocerad. En man som skrivit en bok om hur han blivit far mot sin vilja och inte kan älska sitt barn. Stackars oansvariga idiot till man. Vill man inte ha barn ser man till att skydda sig. Det gäller både män och kvinnor och man kan inte skylla det ansvaret på den andre. Hur många gånger har man inte hört om män som ”trodde att hon skyddade sig”. Hade jag varit man hade jag aldrig vågat ha ett engångsligg utan att skydda mig, för om hon skulle bli gravid är inte beslutet mitt om jag ska bli pappa eller inte.

Jag förstår att det här är ett problem som många kan råka ut för. Jag förstår att det är jobbigt. Men att lägga skulden på kvinnan ”hon sa att…”. Det gör mig så förbannad.

Det här är ännu ett stort ego som skrivit en bok.

Hur boken påverkar mamman och barnet som förmodligen redan mår ganska dåligt verkar inte röra mannen. Han tror till och med att hans son kommer må bra av att höra hur oönskad han är och hur jobbigt hans pappa har haft det som fått utstå detta.

”De som har läst manuset tror att han kommer att må bra av att läsa den när han blir äldre.”

Jag har inte läst boken och kan egentligen inte uttala mig. Men den här artikeln räckte för att få mig att må dåligt.