Dags att köra lammet på långkok och kattsanera lägenheten. Svärföräldrar på intåg, inklusive kattallergi och exklusive sambo som kan hjälpa till, ger mig lite extrajobb. Trevligt så här en torsdagskväll. Jag tror jag surfar lite till.
Det första min hjärna prioriterar bort under bakfylla är prepositioner.
På blir under och över blir i och åt hamnar där för ska vara. Men jag förstår min hjärna. Hur viktigt är det liksom. Inte lika viktigt som ätakissasova i alla fall.
När jag till slut fick tag på en lägenhet i Malmö, en liten andrahandstvåa i Slottsstaden, var jag överlycklig. Varje dag under ett års tid slogs jag av ögonblick då jag tänkte ”vad lycklig jag är som bor här i Malmö”. En banal tanke som kändes som ett stort pirr. Det kunde vara när jag cyklade genom den regniga parken eller gick och tittade upp mot husknutarna som känslan slog till.
Nu slås jag ofta av ögonblick då jag känner mig lycklig över att jobba i Malmö. Små saker som att cykla och göra ett ärende mitt på dagen, ta upp hämtmaten till lägenheten över lunchen och hälsa på väggarna eller bara kunna träffa en kompis direkt efter jobbet, eller för den delen jobba hur länge som helst och veta att jag bara kan spatsera hem när jag vill. Det kan få mig att spricka upp i ett leende. Och när föraren i den gröna bussen stannar och vinkar i stället för att, som oftast, försöka köra över mig, då är Malmö och mina kvarter bäst.
För ett år sedan skrev jag att jag ville starta ett reklamölshäng om jag hade tid. Sen kom jag på att det var ju egentligen bara att göra det. Jag och min dåvarande kollega Ludvig, körde igång Reklamöl, och sen har vi träffats en gång i månaden ute på lokal. Vi har fått jättebra respons och ikväll är det dags för den första Reklamöl – hemma hos. Byrån Guts&Glory står som värdar för kvällen och 170 personer har anmält att de vill dricka öl i reklamens tecken. Skål för det!
Jag som är bra på framförhållning fann att resorna till Vietnam kostade 6500 tur och retur om man bokade en februariresa för någon månad sedan. Det gjorde mig överlycklig eftersom resemålet var bestämt och även resemånad. Nu kostar de 3000 kronor mer och har utökats med 2 mellanlandningar. Och vi har fortfarande inte bokat någon resa. Det gör mig frustrerad. Snart bokar jag resa själv så får eventuella sällskap möta upp mig i asien.
Sitter och inspirerar mig själv på Ads of the world och slås av hur många annonser som bara är en snygg bild. Som fått bra betyg enbart för att det just är en snygg bild. Ingen twist, ingen bra idé, inget som säljer produkten eller kommunicerar. Enbart snyggt gör inte jobbet. Samma sak konstaterade några kollegor på Cannes Lions, att en del annonser kändes ”ja, cool bild, men sen”. Sen är viktigt.
Man kan ju göra både och….
Förlåt alla som som gick på Engelbrektsgatan 08.40-08.50 i morse. Förlåt för att jag visade för mycket av mina strumpbyxor, men ni förstår, klänningen har ingen resor i nedre kant vilket gör att jag inte kan röra benen mer än i en 3o cm radie. Jag var därför tvungen att dra upp den ovanför höften. Jag ville skrika till er alla att ”jag veeeeet” men ville inte dra åt mig mer uppmärksamhet än de 90 % som redan gapade.
Ni kanske kommer hitta mig bloggen Svenska kändisar och tjejer i strumpbyxor
Vi stannade upp vid skylten som berättade om torsk och fisksoppa för 79 kronor, slank in genom dörren och gick igenom restaurangen för att hitta ett bord. När vi skulle betala kostade det 105 kronor! Märkligt. Alla kom ihåg skylten men vi ville ju inte verka fattiga så vi bet ihop, betalade och sa inget. När vi gick ut såg vi skylten igen. Jo visst kostade det 79 kronor…. om man satt i ”Bakfickan”. Va? Vi hade alltså satt oss vid fel bord. Vid borden precis vid ingången från Engelbrektsgatan kostade lunchen 79, och man beställde i fiskdisken. Men vid borden längre in i matsalen, eller med ingång från Jöns Filsgatan, där kostade samma rätt 105 kronor. I övrigt såg allt likadant ut. Samma dukar, samma levande ljus, samma mys.
Så nu vet ni det. Kolla vilket bord ni sätter er vid.
Med tanke på att antalet videovisningar ökade med nästan 500 stycken när jag publicerade förra inlägget är ni fortfarande ganska många som läser här varje dag. Man ser inte sånt längre i analysverktygen eftersom så många läser via RSS-feeder nu för tiden. Och folk kommenterar inte så mycket längre
Oj, nu fick jag prestationsångest och känner att jag verkligen borde uppdatera mer.
Det är ändå ni som ger en stor portion motivation till att skriva, så det är bra att ni syns till lite då och då.
Pusspuss.
Jag får fortfarande mail av folk som sett det här videoklippet. Alltid lika roligt, speciellt en gång när jag plötsligt fick massor av mail från kids på en skola som undrade om det var jag i videon eftersom någon i deras klass utgav sig för att det var hon. Det var mycket underhållande att bli indragen i ett högstadiedrama.
Ikväll är det fest på jobbet för att byrån har funnits i 25 år. Det är väldish länge i den här branschen vad jag förstår och därför har vi satt upp discokulor och jag har köpt stentvättande pumps.
Klockan 19.30 i oktober och det känns som hela kvällen är slut. Över. Man kan lika gärna skita i bh:n, hoppa i mysbyxor och lägga sig i soffan i väntan på att förflytta sig till sängen.
Klockan 19.30 i juni och det spritter i benen. Kvällen är ung. Man kan lika gärna börja ringa runt till vännerna och kolla var de håller hus, bättra på sminket och slänga sig på cykeln.
Nu när iPhonen blivit allmängods måste vi early adopters hitta något nytt.
Vad är det med mig och scones.
Det grå som skymtar under citronytan är en lammköttbulle och soppan har ett konstigt namn.
Jag var tillsammans med en kille en gång som aldrig frågade hur jag hade det. Vi bodde i varsitt land och när vi pratade på telefon väntade jag alltid på frågan. Tänkte att, om han nu gillar mig, då måste han väl ändå fråga någon gång. Om han gjorde det var det efter en lång lång tystad och bara för att han förstod att han borde fråga, inte för att han ville. Men jag gjorde inte slut. Tänkte i stället att någon gång ska han gilla mig så mycket att han frågar. När vi hade det som bäst, eller kanske var det när vi hade det som sämst, skrev han långa långa rader om sin kärlek. Vackra ord rakt inifrån och ut. Ord som inte går att slänga för att det är så få förunnat att få höra. Men egentligen så frågade han aldrig då heller, hur jag mådde eller vad jag kände. Till slut blev det ändå vad jag kände och hur jag mådde som satte stopp för allt. Och då förstod han ingenting.
Uppkavlade tights eller knickers och ett par höga stövlar. Där mellan ska benen blottas. Det är överallt i Italien!
ÄNTLIGEN klar med jobbet på resan och endast trevliga grejer kvar, som att dricka vin, cykla och äta glass. Och sova i en stor säng som alltid är bäddad när man kommer hem. Älskar städerskorna här som hänger upp mina kläder på klädhängarna som jag slängt i stora höga på golvet. För det är det jag gör.
Annars. Jag har kommit på hur mycket jag saknar att kreera och ta fram konceptidéer tillsammans med andra även om min grupp var en död lax. Slita fram och tillbaka och låta det ta tid. Tillfredsställelsen när man kommer till en lösning och den är vattentät och fler idéer föds utifrån grundidén. Den senaste tiden har jag mest jobbat teoretiskt. Om man skulle använda ett modeord skulle jag nog säga strategiskt. Ord, strategiord, som hamnar i ppt:s. Viktiga ord för en bra kampanj i slutänden naturligtvis.
Inte en middag som slutar innan klockan 00. Inte en buss som inte kommer 25 minuter för sent. Inte en enda idé som är färdigförädlad inför i morgon. Inte en enda natt med över sex timmars sömn. Inte en enda minut för att njuta av poolen. Ciao.
Ps. Idag åt jag inte inälvor, för jag tycker inte om inälvor hur inne det än blir. Ludet kött är inte min grej. Och ja, jag har provat ett tiotal gånger.
Vad är det de säger. Hög panna = intelligent? Denna höga panna ska i alla fall ut och svettas på ett Piazza. Förresten kom vårt lag tvåa i fotbollsspelet och nu ska jag få cocktails. Vi har fått en brief och nu har vi två dagar att komma på briljanta idéer för ett telecomföretag i Italien.
Hade jag vetat att varje tomatbit i min Caprese kostade 10 kronor styck hade jag ätit med mer andakt. Är i chock (och inte mätt) efter att ha fått in notan för lunchsalladen. Men gissar att det har lite att göra med att jag sitter på en rooftop på ett hotell mitt i Rom.
I onsdags fick jag en timme på mig att bestämma mig om jag kunde åka till Rom, delta på ett kreativt forum med reklambyråer från hela världen och dessutom hålla i ett pecha kucha föredrag. Det var klart jag skulle.
Jag har skrivit en artikel om mindfullness för en tidning och är helt såld. Men vad paradoxalt att jag inte känner att jag har tid att träna och lära mig tekniken som ska lära mig att inte stressa. Eller rättar sagt, som ska lära mig att leva i nuet och inte vara så förbannat tillgänglig. Jag gissar att kommande publikationer om mindfullness kommer ha ett kapitel som heter ”Facebook” och ”sms”.
”VI är så tillägnliga, dygnet om, alla dagar i veckan. Vi är så tillgängliga för världen men inte för oss själva. Meditation är som att ringa till sig själv. Hej, är du där, känner du dina andetag, känner du solen i ansiktet, kommer du ihåg varför du lever idag, kan du komma ihåg vad som är viktigt och inte bara vad som är bråttom.” Jon Kabat Sinn
Tänk efter, om man sitter och tar ett glas vin med den man är tillsammans med. Hur i helvete kan man välja bort den stunden för att kolla vad alla andra gör. Den stunden borde ju vara viktigast i världen. (obs. självkritik)
En gång i tiden var han praktfull och fick komplimanger för sin storlek och grace. Ångrar så att vi inte umgicks mer, att vi aldrig hann göra den där peston ihop som vi planerat. Jag gjorde ett sista försök att rädda Basil med ny jord och näring. Men nu säger jag adjö. Det var fint så länge det varade.
Går det att tappa förtroende för någon och få tillbaka det igen? Jag vill veta.
Den 16 oktober är jag bjuden på en fest med möjligheten att göra det jag inte hann när jag var fjorton eller att göra det jag gjorde då, igen. Fy fan vilken ångest. Det skulle innebära att:
• Jag skulle sitta på huk på en trottoar och må tokilla för att jag tvingade mig själv att röka.
• Jag skulle skolka och krita kebabpizza i stället för att äta lunch på skolan.
• Jag skulle hänga med en kompis utanför den lägenhet där Christian bodde och skratta lite så där extra högt. Som om vi bara råkade stå där vid just den lyktstolpen.
• Jag skulle se Melodi MC på Citadellet, kyssa Christian, hans tjejkompis skulle aska mig i håret och mamma skulle hämta mig en timme före alla andras skjuts.
• Jag skulle dricka mig full på årgångsöl i Köpenhamn, vakna upp och dricka en liter mjölk och kräka upp det i en buske på gården utan att förstå att det det var det som kallades bakfylla.
• Jag trodde att jag var den enda i världen som inte hade gjort det ännu, fast sanningen var att ingen gjorde det.
• Jag skulle skrika och bråka och kasta en telefon på mamma.
• Jag skulle färga håret med karamellfärg, ha dreadlooks, Dr Martens och bli kär i alla killar med långt hår och tjuvringa dem.
• Jag skulle pierca mig själv i naveln med en passare.
• Jag skulle göra det med Ulf i samma rum som Johanna gjorde det med Robban, för att sedan springa urlycklig till tåget.
• Jag skulle uppträda utklädd till Just D inför 10 000 personer i Kungsan i Stockholm och vara med i TV-4.
• Jag skulle bli tillsammans med Johannas storebror och röka Prince medium. Lyssna på Sepultura och Jyllene tider.
• Jag skulle tro att jag var vuxen även om jag var ett litet barn och jag skulle göra mina föräldrars liv till ett helvete.
Nej tack. Jag tror att jag hoppar festen.
Jag – De står på Grängesbergsgatan, massor av polska bilar och bagageluckor.
Kompis – VADÅ HANDVÄSKOR!? We gotta go there girlfriend!
Jag – Eh, nej men kanske polsk vodka.
Det dröjer nog innan vi får njuta av lyxig svartmarknad i arbetarmalmö.
Ser idol och Arne Weises son står och sjunger en låt, självsäkert och bättre än många andra deltagare. Det är bara ett problem. Han har inte gelérufsigt idolstylat hår eller trasiga jeans. Han ser faktiskt ut som han just parkerat segelbåten, vaskat en flaska champagne och drömmer hemliga drömmar om prinsessan Madeleine.
Juryn säger att han har problem med Andreas look ”jag har problem med hur du ser ut. Jag vet inte om det är ”Paradise hotel”-Andreas eller ”Idol”-Andreas, du måste skita till dig.
VARFÖR DÅ?!
Varför får inte kavaj, seglarskor och blond snedlugg vara med. Herregud, killen sticker ju ut brutalt i det här sammanhanget där alla är stöpta i samma flenellskjorteform stylat av musiksveriges trångsynta idioter. Tvinga honom att rösta på vänstern också så så kanske han sjunger bättre. JESAAAAS.
Morgonens samtalsämne. Monkis klädhängare. Ingen gillar dem.
De går knappt att få ut, de går knappt att hänga tillbaka och bara krånglar så är man det minsta shoppingsvettig och trött finns det få klädesplagg som är värt besväret att släppa alla påsar man har i händerna för att få ut hängaren. 2 sekunders ryckande och man ger upp.
