Karin af Malmoe

Det var väl inte så himla svårt att göra ett hjärta. Om det är så här enkelt är ni illa ute…

Jag gråter när jag är riktigt riktigt arg. Då sprutar tårarna okontrollerat och man skulle lätt kunna tro att jag är ledsen men de kommer av ren frustration och ilska över att inte känna mig förstådd eller lyssnad på. Oftast är det min pappa som jag hamnar i vilda diskussioner med eller min pojkvän. Männen närmast mig i mitt liv med andra ord.

Jag gråter av sorgsna ögonblick på film. När det handlar om avsked. Men också vackra ögonblick. När det handlar om kärlek.

Ord kan få mig att gråta. Välskrivna manus och låttexter som går rakt in i hjärtat och lyfter på en sten och släpper ut en känsla som legat gömd, eller en rädsla jag går och bär på.

Om någon som alltid tittat på mig med värme i blicken plötsligt blir kall och tittar rakt igenom mig, nästan ovanför mig med sådan kyla eller likgiltighet då är det som en kniv går rakt in i bröstet och pressar fram mängder med tårar. Det är som att vara lämnad av någon som fortfarande finns kvar och man känner sig så förbannat osedd och obetydelsefull. Jag gråter om jag känner mig förbisedd och ensam. Sviken och bortglömd. Obetydelsefull och dålig. Jag gråter när jag känner att någon behandlar mig orättvist och när jag är missförstådd. Jag gråter när jag inte känner mig älskad av någon som jag så gärna vill ska älska mig. Och någon behöver inte handla om kärlek, det kan handla om familjen, om vänner om flyktiga bekanta som passerar. Bemärkt.

Morgonpussen som jag får varje morgon när han vaknar.

Vin. Framför allt efter tre glas.

Att komma på en reklamidé, det är en själslig förlösning.

Beröm.

Att dansa. Det är min totala endorfinhöjare. Finns inget bättre.

När han säger något fint för att han menar det.

Musik. Synthpop, Hiphop och House.

Citalopram.

Att undervisa träningsklasser.

Mamma och pappas mat.

Mat över huvud taget faktiskt. Jag dippar väldigt lätt på blodsocker och blir omöjlig att ha och göra med.

Nya sängkläder.

Loppisfynd.

Att komma hem och mötas av att någon lagat mat, god mat, och hällt upp gott vin.

När jag når mina mål.

Att inte ta fram mobilen och surfa.

Idag tar jag tag i de stora djupa frågorna. Vilka solglasögon ska jag ha med mig på resan?

Det är svårt. Det där med hur privat man ska vara i en blogg. Privat och integritet, personlig och öppen innebär så olika för olika människor. Om jag har skurit piripiri och sedan stoppat i en tampong, kan jag berätta det. Det är inte privat, det är en rolig historia. Och humor är ofta en effektiv sköld mellan det personliga och det privata.

Det är svårare när det är allvar. Men då drivs jag istället av tillfället att kunna hjälpa. Jag har en plats där jag kan göra mig hörd och som många läser och då kan jag använda det. Som när jag öppet och ärligt skrev om panikångest. Det gjorde jag inte för min egen skull. Jag skrev ett sådant inlägg som jag själv hade velat läsa när jag var tjugo och drabbades. Det var tio år sedan. Det är lättare att prata om så lång tid efter.

Men det är ändå kanske bara trettio procent av mig som jag är beredd att dela ut. Många saker skulle jag aldrig berätta här. Ofta för att det involverar andra. Men många gånger för att det är mitt och för privat. Och även om det finns saker som jag skulle vilja prata om för att världen inte pratar om det, så måste varje ämne få mogna, och göra sig klar hos mig innan orden kan frigöras och skrivas ner till dig.

Känslomänniska. Vad är det? Någon som känner ilska och visar det. Någon som är ledsen och gråter. Någon som kan svänga från högt till lågt. Någon som framställs som labil. Men vad är motsatsen. Någon som känner ilska men sväljer. Någon som är ledsen men inte rör en min. Någon som inte uttrycker så mycket. Är det en person som är stark?

Jag är en känslomänniska. Men jag skulle inte vilja vara utan mina upp- och nergångar för jag är rädd att jag skulle sluta känna. Att jag skulle bli platt och inget runt omkring skulle spela någon roll. Det skulle inte vara jag om jag inte blev upprörd över småsaker, skratta högt för att vara arg i nästa andetag.

Men ibland blir jag arg på min kropp. Och det är jag nu. För dessa känslomänniskor med en stor portion fantasi (tack för den förresten) känner alltid efter för mycket och verkar drabbas av precis allt som en hjärna kan hitta på. Det är känslomänniskor som får panikångest för att de känner och oroar sig och känner och oroar sig. Check. Det är känslomänniskor som får IBS. För att de känner och orar sig och känner och oroar sig. Check. Det är känslomänniskor som får Pms eller Pds. För att de blir så förbannade att kroppen är helt utom kontroll och vill sälja huset, ta ut skillsmässa och köra barnen till tippen exakt en gång i månaden. På klockslaget.

De verkar finnas överallt, känslomänniskorna med pms, och alla beskriver det precis lika dant. Precis så som jag känner. Och det är ju skönt, att förstå att jag inte är helt knäpp utan att det är ganska vanligt att känna precis som jag. På klockslaget. Och så finns det ju läkemedel. Ack ja dessa läkemedel. Som gör just så, plattar till och fixar så att inget runt omkring spelar någon roll. Man blir inte upprörd över småsaker, man skrattar lite nätt i stället för högt och man bli inte alls arg i nästa andetag. Skönt. Eller?

Nej, det är faktiskt rätt skönt att känna. Som igårn på bion när hela bion grät. Det hade jag också gjort men jag bara konstaterade att ”det var ju en sorglig film”. Inte mer med det. Jag saknade mina känslor. Och det är skönare att känna sitt humör än absurd trötthet utan att kunna sova, yrsel, illamående, vinliknande eurofi och platt fall. Som en amfetaminkicks alla hemska stadier vilket bara är några av de biverkningar som står i bipacksedeln på mina tabletter med beskrivningen ”1 vecka i månaden för humöret”.

Blä. Känslig är stark.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Kokte marmelad, odlade världens största basilika, fick en Orchide att blomma en andra gång. Blev sambo på riktigt, det vill säga att vi flyttade ihop i något som är vårt. Åkte röd backe. Dök med stora stora sköldpaddor. Blev inbjuden av en familj för att fira shabbat.
Har du några nyårslöften?
Ja, att inte be om existensberättigande i någon annans liv.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja
Vilka länder besökte du?
Island, Thailand, Hongkong, Israel, Schweiz, Italien, Polen, England, Danmark
Vilket datum från år 2010 kommer du alltid att minnas?
13 februari. Då gick Cisco bort.
Vad var din största framgång 2010?
Jag vann förstapris i en reklamtävling, började driva Reklamöl som blivit sjukt populärt, sade upp mig två gånger och fick jobb på en reklambyrå som gör sån reklam som jag vill göra.
Största misstaget?
Att tro att en person aldrig skulle göra så.
Bästa köpet?
Balkongmöblerna i mosaik.
Vad spenderade du mest pengar på?
Mat.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att jag börjat rida igen och hoppat.
Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2010?
Den hemska Black Eyed peas låten. Usch. Året de nådde botten.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Väldigt mycket mer ledsen.
Vad önskar du att du gjort mer?
Umgåtts med mina vänner.
Favoritprogram på TV?
Nyheterna, solsidan och Anders&Måns. Jag är så torr.
Vad gjorde du på din födelsedag 2010?
Jag fick scones på sängen sen gick jag på loppis med min pojkvän och vänner och fikade på Vindåkra Gård. På kvällen satt jag på Årstiderna by the seas brygga i strålande sol och åt hummer och drack champagne. Jag hade en snygg body på mig.
Hur skulle du beskriva din stil år 2010?
Chic som vanligt.
Den bästa nya personen du träffade?
Jag har träffat många nya i år.  En heter Malin. Mycket rolig.

Efter tio år av babybikinilinje kan man tycka sig ha rutin. Men hur orutinerat är det att vaxa sig två veckor innan solresa? Det innebär att jag reser lagom till utväxtperioden. Jag gissar att trettio grader plus utväxt i en småfet bikinilinje insmord med parfymerad solkräm innebär att alla hårstrå bestämmer sig för att växa åt fel håll. Och ni vet hur det ser ut. Jag kompenserade detta enorma felsteg med att unna mig själv brynfärg som jag tänker bleka bort i solen.

Nu börjar nedräkningen.

Ps. Tro inte det går att få tag på ny bikini och flipflop i Sverige i februari.

Ps2. Nej, tipsa inte om att köpa det när jag kommer fram. Av erfarenhet känner jag till storlekarna i Asien och jag tänker inte utsätta mig för den känslan en gång till.

Jag har mina favoritbloggar och en av dem levererar alltid syrliga inlägg som träffar mina tankebanor mitt i prick och lyckas sätta ord på tankar, företeelser och uppmärksamma mönster och detaljer i vardagen som får mig att skratta.  Denna gång förklarar han begreppet Överragga. Och avslutar det hela med fyra fina ord.

Naturligtvis är han copywriter.

Efter sex månaders missbruk och hets med hammaren och skalenliga ritningar av min egen lägenhet klarade jag inte av att se en enda inredningblogg. Alla dessa 50-talsmöbler, bokstäver, gökur, industrilampor och rådjurshorn. Min mapp i Google reader växte och växte med olästa inlägg och jag bara orkade inte. Jag hade gått in i väggen. Väggen dekorerad med tomma vita tavelramar mot det vitlakerade trägolvet. Men så plötsligt fick jag att nysug. På en dag läste (okej tittade) jag på över 400 inlägg, sparade ner favoritbilder och ökade till och med upp min prenumeration till 25 bloggar om dagen. Jag kan informera att det fortfarande är lammull som gäller och industriromantik och pasteller. Det har alltså hänt lika mycket som i Days of our lives.

Så här kan det se ut i min favoritmapp.

Så nu är jag här. På byrån som vill skapa reklam som berör. Och det bästa för att börja är att börja så jag har redan fått flera roliga kunder, varit på kundmöte och skrivit ord. Och gud vad jag älskar ord. Jag skrev en gång att jag vill jobba på en byrå som brinner för reklam, med människor som brinner för reklam och här verkar det glöda i allas fingrar. Det känns i luften när man kommer in, det hörs i diskussionerna mellan skrivborden. Att ingen nöjer sig och att alla vill. Framåt. Det kommer bli så bra.

Hemsida. Facebook. Twitter.

Vad som upprör mig ?!?!?!?!?!!? Jag ÄR upprörd.
Mitt vanligaste uttryck efter ”Var är min ….?!” är ”Jag hatar….”.

Jag blir upprörd av att skriva sms på iPhonen.

Jag blir upprörd av att vänta.

Jag blir upprörd av att bli bortprioriterad.

Jag blir upprörd av särskrivningar.

Jag blir upprörd av människor som är dumma mot djur.

Jag blir upprörd om jag inte gör tillräckligt bra ifrån mig.

Jag blir upprörd över människor utan självinsikt.

Jag blir upprörd av pulvermos.

Jag blir upprörd när min pojkvän inte ser mig.

Jag blir upprörd när undernärda tjejer eller killar jämrar över sin vikt.

Jag blir upprörd av hierarki.

Jag blir upprörd av dålig radio på morgonen.

Jag blir upprörd när folk pratar om bögar som något.

Jag blir upprörd av att inte vara involverad.

Jag blir upprörd över ojämställdhet och den manliga bastuprincipen.

Jag blir upprörd av vuxna människor som inte äter god mat.

Jag blir upprörd över envisa, tjurskalliga människor som bara har lock för öronen.

Jag blir upprörd om saker går till kund eller till tryck utan att jag får kontrollera slutproduktionen.

Jag blir upprörd av föräldrar som försummar sina barn.

Plötsligt känner jag en unken lukt där jag sitter i soffan med datorn i knäet och undrar var det kommer ifrån. Det luktar ungefär som mögelost och börjar sniffa i luften och på mig själv och går till slut och tvättar händerna. Det kan ju ha varit disktrasan som lutkat av sig. Sätter mig igen men nej, lukten är kvar. Det tar en liten stund och plötsligt ser jag något konstigt i min tröjarm.

Den är full av riven parmesan!

Det är sådana saker som gör att jag älskar att umgås med mig själv.

Om jag visste att jag skulle sitta I den Serbiska hejarklacken, bredvid trumman(!) hade jag tagit med Öronproppar. Och deodorant. Det är värre än det går att föreställa sig.

Uppdatering, klacken fick flytta med sina flaggor. Synd att VM-mästaren i busvissling fick sitta kvar…

Blommorna från kollegorna var
mycket uppskattade, framför allt av katten. Om nio timmar ger jag
mig ut på nya äventyr… Jag ser fram emot 2011

Visst kan man ifrågasätta att Nike ägnar en hel kampanj åt kvinnorumpan. Veckorevyn publicerade nyligen en artikel som blev kritiserad från alla håll för att redaktörerna viker ut sig och visar hur stolta de är för sina ”normala” kroppar. I nästa andetag gör samma tidning ett Gör-om-mig-reportage. Frågan är ju varför man måste klä av över huvud taget. Varför man alltid måste lyfta fram fantastiska kvinnor och styrka utifrån deras kroppar. Ge beröm för hennes kropp, för hennes hy, för hennes hår i stället för vad hon är bra på.
Men jag gillar ändå Nikes kampanj av en annan anledning. För att den mesta reklamen för träning brukar visa upp trådsmala tjejer som inte har en muskel och som förmodligen aldrig satt sin fot på ett gym. Det är alltid lika provocerande. Och oinspirerade. Hur många gånger har man inte som instruktör hört tjejer som inte vill träna benen för att de tror att de ska få stora lår. Hell no. Form är snyggt. Form är hälsa. Och träning handlar ofta om just det.

Nu känner jag mig som en hycklare.

Det är så tabu att säga att man ska bajsa att jag inte ens klarar av att säga det till katten ens. Kommer hem på lunchen, möter katten i hallen säger ”Hej Arrakis, jag ska bara ba… jag ska gå på toa”. För övrigt kan man säga att man bor väldigt centralt om man kan gå hem och bajsa på lunchen. Man kan för övrigt också säga att detta är ett sånt inlägg min sambo skulle kalla ”för utelämnande”.

Jag skrev en väldigt fin text om något som berör många. Som många är med om flera gånger i livet. Jag fick till och med kommentaren ”Du skriver så bra Karin. Ditt språk är fantastiskt” efter det inlägget som egentligen inte säger så mycket om mitt språk men att det jag skrev om kan träffa rakt in i hjärtat.

Men jag tog bort det.

För jag insåg att det kunde såra någon som jag inte vill såra. Även om jag själv skrev det av egen erfarenhet och ur egna känslor, flera sårade sådana, skulle inlägget kunna misstolkas och såra någon som det inte handlade om. Det är så lätt att ta på sig skulden för ord som det inte finns namnlapp på. Jag publicerar det någon gång igen när det passar bättre.

Sist jag tog bort ett inlägg av samma anledning var när Elles chefredaktör hörde av sig och var upprörd. Det ni.

Enligt Ida 3 år.

T – Vad är Karin för djur?
I – Ett rådjur.
T – Varför då?
I – För att hon är läskigt och så. Jätteläskig.
T -  Varför är hon läskig?
I – För att hon frågar mig saker och så.

Jag har varit dålig på att hålla listan igång, dessutom missade jag nummer 18, men det var det ingen som märkte….

Mina födelsedagar har varit storartade som min 30-års dag, och galna som min 25-årsdag, och resulterat i skadestånd som min 18-års dag, och som gett mig min bästa klubbupplevesle som min 27-årsdag. Men det bästa med alla mina födelsedagar är stunden på morgonen då familjen eller pojkvännen väcker mig med sång och bär in presenter på sängen. Kanske med en bricka med frukost, dekorerad med blommor, som min mamma alltid har gjorde runt min tallrik på min födelsedagar. Gullvivor, eller kanske rapsblommor som blommar just då den 22 maj.

Hummer, goda viner, lammfiol, sallad med grillad aubergine
och mynta och sen ostar och mer vin. Så väger man upp en tvättid
hemma hos oss.