Folk som – titta på mig jag är så galen – är jag inte rolig – jag är så tokig – ta en semesterbild på mig nu när jag klättrat upp i trädet så att alla får se hur himla crazy jag är – jag är så himla konstig…
Och så säger de något som är helt normalt. Typ, jag gick genom stan med en tröja ut och in. OCH VISSTE OM DET. Fattar ni GENOM HELA STAN. Jag är helt galen.
Soffångest.
Jag kommer inte kunna sova i natt. I morgon måste jag ha bestämt mig. Bordet som ska stå framför är ett Smile av Johannes Andersen.
Inte i den här grå på bilden. Men i svart skinn och ben i valnöt. Den är ny och halva priset fram till i morgon.
Å så fin jag dör. Men lite för liten.
En ny kostar 107 000 på Svenssons i Lammhult. Förstår inte. Finns det folk som köper soffor för de pengarna. Men ja, denna är en äkta Börge Mogensen men begagnad och en sjättedel av priset.
Också väldigt söt, men kanske inget man sjunker ner i för att titta på TV.
Det hände något fruktansvärt i helgen. Jag tog upp en plastlåda ut källaren med vinterjackor som jag sparat. En lång fårskinnskappa, en väst i fårskinn, en vinterjacka från Spirit, en väst från J Lindeberg. Okej, jag har namedroppat nog. En värdefull låda med andra ord. När jag öppnar locket hittar jag en mössa i lammskinn överst, tar den på mig och skojar lite. Sen känner jag det. Lukten. En märklig frän lukt. Något helt annat än instängd vindslukt. Jag lyfter på en av jackorna som ligger överst och möts av en hel koloni av krypande djur. Hela plastlådan är ett malbo och det bara kryllar och allt är uppätet och jag får fullständig panik. Det kliade över hela kroppen och jag var tvungen att tvinga min sambo ner med lådan i källaren för att slänga alltihop. Det fanns inte en chans att rädda ngåot.
Sen pratar jag med min mamma som jag fått fårskinnskappan av som berättar att hon alltid haft den på vinterförvaring. Bra. Det gav mig ännu mer dåligt samvete.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=7JfE3IZpKRU]
Då fick jag plötsligt tillfället att berätta att jag har ganska jobbiga sömnproblem i perioder så att jag måste ta insomningstabletter utskrivna av läkare. Min hjärna gillar att jobba natt och tvingar min stackars kropp att vara vaken. Jag skriver meningar, formulerar mail, har konversationer med olika personer och försöker komma på idéer mellan tre och fem på natten alldeles för ofta. Det händer nästan alltid när jag har mycket att göra. Väldigt opassande eftersom man då behöver sin sömn ännu mer.
Men jag har en låt. Eller några stycken faktiskt. Det är musiken till Body Step, som jag instruerar i på tisdagar. Det är förkoreograferade låtar, det vill säga, det är bestämt exakt vilka steg man ska ta till varje takt och som instruktör måste man öva in varenda steg, alltså varenda takt, i en hel timme. Oftast hysteriska technoversioner i 170 bpm som borde vara omöjligt att somna till. Men för mig blir det som att räkna får.
Jag ser en misstänkt. En som tycker att jag har varit borta lite väl mycket. Som tycker att hämnden är mycket ljuv. Som är hårigare än min sambo…
Dagens humör: Glad, fokuserad, ambitiös
Dagens mående: lugn för att vara jag, kanske trött egentligen!
Dagens borde: unna mig själv och vila, men så var det det där med städa
Dagens frisyr: En liten snurra, fast med hårnålar
Dagens smink: brun ögonskugga från Id, foundation från Young blood, mascara, rouge från FACE
Dagens klädsel: Blå söt tunn klänning med röda, svarta och vita prickar. Svarta skor, röd basker, röda skinnhandskar, svart jacka.
Dagens favoritlåt: tystnad. Jag måste ha tystnad.
Dagens hatlåt: Ett trumsolo nu skulle döda mig
Dagens planer: Dricka mitt vin, städa toaletten, gå till atmosfär och hygge
Dagens vill ha: En man som kommer hem och gör en insats på hemmafronten, och sex.
Dagens längtan: Efter att presentationen skulle vara över, kvällens mat och vin, sängen.
Dagens beroende: av en formgivare som gjort skisser.
Dagens tråkigaste: Personalen på Graffiti Café
Nu är det helg. Lammsteken är upptagen ur frysen, jag har hällt upp ett glas rött vin och tänker ackompanjera det med städning. Kanske. Just nu, efter en vecka med jobb fram till midnatt allt för många dagar, känns det rätt bra att sitta still. Men som jag brukar säga till, det städar för hlvete inte sig själv. Väldigt många tror det. Eller bryr de sig inte och går runt i skiten helt oberörda. Det stressar mig otroligt. Människor som går hem och läser en bok när det ligger ett helt dammrottebo på golvet. Hur kan man tillåta sig liksom. Kläder däremot. Det får ligga överallt på golvet, i stolar, på sängen. Stökiga är okej, men skitigt är inte okej.
Som vad jag egentligen skrivit tidigare för att mobilen ska föreslå det här i stället.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=YjkAq3LWwOs]
Hallå. Jag är danslärare. Jag kan dansa till allt.
Men bäst dans är definitivt till Ragga. För det är så sköna beats som får rumpan att skaka. Hip hop har sköna mjuka gungiga takter som får kroppen att göra likadant. Och så house. Som är den absolut roligaste dansen och den svåraste. Och musiken är så förbannat äckligt skön att jag inte kan hitta några ord. Det får mig att längta efter tomma industrilokaler, eller en svettig immig danssal och så beats. Bara beats som går och går och går. Hur kan man inte bli helt matt av house och alla de benämningar som olika grenar ur den har fått, minimal techno och dirty och bla bla bla. Allt går i alla fall in i mitt hjärta och ner i mina dansben.
Jag slipper helst att dansa till rock. Det går liksom mest bara att hoppa upp och ner.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=x7CDQ_mDUOY]
Jag – Svensk damtidning är en sån tidning som går till alla mingel där Ingvar Reepalu är.
Tomas – Han heter Ilmar.
Håll ut i tre år tjejer för då kommer blommorna. Nä, jag bara skoja. Men jag har fått jättefina tulpaner till kontoret idag med ett Puss på för det är vår treårsdag. Själv bjuder jag ut min man på teater med den här beskrivningen.
Hur litet är steget från våldsam passion till livsfarligt hat? Medealand är en modern version av Euripides tvåtusenåriga drama Medea – teaterhistoriens svartaste skilsmässa.
Passande va?
Jo alltså…
Nej jag har fan inte tid.
Det är mitt i natten.
Hej.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=DnrFByOjCig]
Om jag rappar denna den här brukar folk bli impade. Den sitter fortfarande.
Jag har stått på scen inför 25 000 människor i Kungsparken iförd lösskägg och mimat till den här låten. Det resulterade i en intervju i TV4 och artikel i Svenska dagbladet. Och en helårsprenumeration på Okej.
Hej
Jag vill ha ett nytt utseende på min blogg. Kan du hjälpa mig? Vad ska jag har för wordpresstema? Hur många rader ska jag ha? Ska jag ha något som inte finns idag, en länklista eller vad som helst. Det måste hända något i mitt liv känner jag. Så här kan vi inte ha det.
Plysch
Mitt vardagsrum
Sommarnatt på Amore
I dansstudion på Arnbergs
Landskrona Slott
Mamma och pappas vardagsrum
Forum sal 1, kl 19, måndagar
Malmö Arena
Kims källare i Clarkstone, USA
Jonas tvåa på Gamla Väster
Sommar på Ven
Simons föräldrars kök
Min kvartersklubb i Puerto de Santa María
Johannas rum i Annelöv
Jag har ställt ut min katt. Han är champion. Det avslöjar att jag faktiskt ställt ut honom minst tre gånger för man måste vinna tre tävlingar för att få titeln. Men jag hade ett tydligt mål (jag ursäktar mig här). Jag pluggade och behövde pengar, han hade championspermier och vacker päls. Så det skulle bara vara att para honom och casha in. Men innan han hann bidra till hemförsörjningen började han kissa på mina möbler så att jag fick klippa bord värdesakerna. Så var det med den eran. Någon som vill låna burskynke?
Vad som hänt med kära Pâtisserie David vet jag inte, förhoppningsvis kan man fortsätta att äta deras bakverk vid St Gertrud, men nu tar Vendel över caféet på Moderna muséet. Och det är inte fy skam det heller, som man säger på vanligt svenskt manér när något är bra. I stället för att säga något postivt säger man att något inte är negativt. Det här var inte så dumt. Det var inga dåliga grejer. Det var inte fy skam.
Jag lyssnar oftast inte på musik som gör mig ledsen. Jag stänger av. Därför kommer här en låt som gör mig ledsen av artisten Lars Winnerbäck som jag aldrig lyssnar på och en låt som jag alltid stänger av. Inte för att den är dålig direkt utan mest för att den gör ont. En låt som jag däremot inte stänger av även om den känns långt in är den här med Oh Laura.
Jag är i Luleå. Och är man ute och reser då tar man minsann seden dit man kommer, provar nationalrätten lär sig några fraser. Jo män visst.
Här uppe ska McDonalds inte tro att de är något.
Uppdatering: Har precis fått veta att i Luleå äter man hamburgare med bestick. JAG GJORDE ALLTSÅ FEL! Och McDonalds försökte öppna i somras och fick lägga ner lika snabbt. Andra gången gillt.
Om jag är sur, arg eller ledsen så finns det ingen låt i världen som kan ändra på det. Tvärtom. Då vill jag att det ska vara helt tyst så att jag inte har något som helst att reta mig på. Men om läget är neutralt kan det få mig från degigt tillstånd till att skina upp och det kan nog se ut som att jag kan gå från 0 till 100. Jag kan i alla fall stå på en klubb och i stadiet att vilja gå hem men spritta ut i dansutbrott om rätt låt går på. Det kan fylla på all energi som behvövs. Det är mest låtar som gör att min kropp bara vill dansa som gör mig glad. Att dansa gör mig glad. Men det finns andra som gör mig sprudlande och får mig att brista ut i ohämmad allsång, ofta något töntigt eller enkelt. Som Håkans – Känn ingen sorg för mig i Göteborg. Förstår inte de som inte förstår honom. Han är briljant.
En av de värsta låtarna jag vet är den här. Jag blir bara förbannad när jag hör den. Den är så dum, så död, så idiotisk text, så trallvänlig och naturligtvis spelas den utan censur i butiker hela tiden. Låtar som är självskrivna som riktigt dåliga och aldrig ser dagens ljus retar mig inte alls så mycket som en låt som är självklart dålig men ändå ligger på topplistor.
Sandi Thoms, I wish I was a punkrocker alltså.
Om du inte har fått tag på någon tidning på stan ännu och läst min krönika i Nöjesguiden börjar den så här:
Hej då, du som inte har skit under naglarna 2011.
Det började med att jag köpte en basilika på Ica, du vet en sådan för en tjuga i en liten kruka som alltid förefaller för dyr för sin storlek. Men i stället för att slänga den nedklippta lilla saken satte jag den i köksfönstret och vattnade. Lite varje morgon och kväll.
Jaså, du läser fortfarande? Det var förmodligen något med basilikan som fångade dig. I alla fall, den växte och växte och till slut var det, trots Bruno Mathsson elipsbord, sjuanstolar och en KitchenAid i köket, det mest imponerande i mitt hem. Folk häpnade. Gapade…..
Ungefär som med mat, jag säger väldigt ofta ”ååh det är min favorit”. Men den här, den kan jag kan lyssna på om och om igen och skruva upp och upp och upp.
Lyssna lyssna lyssna.
Alphaville – Sounds like a melody
Min katt på ett kalt bord hos veterinären. Hans fantastiska Main Coon-kropp och stora vackra huvud med teckning i svart och brun. Ögonen tomma, glansiga och tungan hängande utanför. Ett ofrånkomligt beslut. Fy fan.
Efter Sydsvenskans första artikel i serien om att kämpa för att skaffa barn handlade samtalen kring fikabordet om just det idag. Om hur samhället format oss till att tro att vi kan kontrollera precis allt i vårt liv. Att vi inte kan släppa saker och låta det ske utan vill planera precis allt. En graviditet schemaläggs naturligtvis. Nej, det passar inte riktigt nu, nu är det mycket på jobbet. Nej, det passar inte riktigt nu, vi behöver några kvadrat större och kanske en hiss. Nej, det passar inte riktigt nu för jag vill först åka och bila i USA och sen skulle vi ju göra den där resan till Sri Lanka. Nej, det passar inte riktigt nu, jag har precis blivit befordrad. Nej, jag har inte tid nu jag har ju precis börjat spela tennis. Schemat fylls på.Vi skaffar barn allt senare i livet för det finns ofta ingen given tid då det passar, det finns alltid något ivägen. Och ju äldre vi blir desto svårare blir det att få barn.
Så kommer kanske den där luckan i kalendern, förhållandet känns stabilt, vi har inte bråkat på ett tag och vi får hem Linas matkasse varannan vecka så att vi numer hinner äta kvällsmat ihop. Vi ligger kanske inte så ofta längre men vi vet ju vilken dag i månaden som är viktigast. Så vi gör det. Men det går inte. Och plötsligt vänds livet upp och ner och det blir inte alls som man tänkt sig och man bannar alla de år som varit uppbokade i kalendern till annat som inte längre spelar någon som helst roll för nu är det här det enda och det enda som spelar roll. För vi hade ju bestämt. Det passade ju nu. Vad har man förresten för rätt att säga att det inte passar. Att göra en abort för att det inte passar. Vad egoistiska vi har blivit, vad bekväma. Vad lätt vi kommer undan. Nej, vi borde nog inte tänka så mycket och planera så mycket för plötsligt ter sig livet annorlunda än man tänkt sig och vad besviken man blir när man inte kan kontrollera varenda detalj. Inte ens sin egen kropp.
25 % av alla graviditeter slutar med missfall säger de på mödravårdscentralen. Det är få som pratar om det och allt för många studsar runt och tror att man kan göra barn när som helst, lätt som en plätt. Det lärde man ju sig på sexualkunskapen. Men vad sanningen börjar synas nu när många vänner försöker. En av dem tittade på mig och sa ”Karin, vänta inte för länge” och han sa det inte med ett menande leende som barndomsvännerna på FB. Han sa det med en blick som gått igenom flera jobbiga år av saknad och försök. Men min iCal (som man kan synkronisera med sin partner så att man har fullständig kontroll över varandras tider och kan planera utan att prata med varandra) den är fullbokad.
Det är bra att Sydsvenskan skriver om det här.
I morse läste jag en möed trävled artikel i Sydsvenskan om en blogg där de lade upp bilder på borttappade vantar. Men två frågor uppstod:
Varför fotograferade de vanten och lät den ligga kvar? Varför inte samla ihop dem och skicka till de som hör av sig. Eller göra som i Lund där någon skapade en plats med tvättlinor och hängde upp alla upphittade vantar på.
Men den största frågan; varför hade Sydsvenskan fällt in en ruta med ”Ordspråk som handlar om det här”? Ja det var ju precis det jag undrade när jag läste artikeln som låg på ett uppslag, vad finns det för ordspråk som passar detta? Kan de inte ha en faktaruta med sådan viktig information? Och som de läst mina tankar, fanns den där. Faktarutan med fyra ordspråk. Bland annat; ”Passa som handen i handsken”, ”Det som göms i snö kommer upp i tö”.
Det kanske är det nya. Att försöka hitta några ordspråk till varje artikel.
Att vara snäll.
Nej, men vilken konstig fråga. Att vara lycklig, jobba med det jag tycker är roligt på en plats där jag har roligt, att älska och vara älskad och att ha en gräsmatta.
