Karin af Malmoe

Hej på en stund. 4 stjärnor och en stor sol väntar.

Jag har en vän. Hans son är numer min favorit. Han vet minsann hur det går till att få en kvinna på fall genom den digitala världen. Lite likes och man är halvvägs till altaret. Aldrig har vi varit lättare. Bekräftelsegenerationen. Och nu. För evigt. Favoritkompisbarn.

Så jäla skönt att vara bättre. Snyggare, roligare, mer framgångsrik, äldre, intelligentare, coolare, bättre på att dansa, bättre i sängen, bättre på att skriva, ha bättre inkomst, bättre stil, snyggare hem, bättre smak, bättre på att prata, bättre på att föreläsa, snyggare kropp, finare skor, rundare bröst, mer självsäker, starkare. Tja, jag nöjer mig med det.

Ännu ett år har gått.

Att jag klockan 21.27 fick mamma att lägga in en tvätt i maskinen för att jag skulle tvätta ett par trosor. Jag propsade på att de var väldigt väldigt viktiga.

‘

Det här kommer bli en annorlunda jul mot de senaste 31 åren. Två är döda, en är borta, en är nyfödd. Och i stället för Dalarna, snö och skidor i mellandagarna blir det Egypten, sol och dyk.

God Jul

Bäst julstämning i år har Helsingborg lyckats med. De har satt upp högtalare på väggarna längs hela den snirkliga kullagatan så att man hela tiden är omgiven av julmusik i en jämn ljudbild.

Om man inte kan stå för det man säger.

Då ska man låta bli att kommentera.

Idag lät jag för första gången bli att publicera en anonym kommentar sedan jag bloggade för Dygnet runt. Hade det bara handlat om en arg eller avvikande åsikt hade det varit lugnt. Men denna kommentar innehöll personliga påhopp och uttalanden om mitt privatliv som han eller hon inte har en blekaste aning om.

Med typiska retoriska grepp som att använda en icke existerande referensgrupp för att stärka sin tes; ”många med mig tycker” Samt härskartekniken att avsluta meningar med förnamn. ”du är så här och så här, Karin!”.

Tänk att ett svar på en fråga om kändisar kunde väcka sådana reaktioner.

Och vad skönt att kunna bestämma. Nej, du hör inte hemma i min blogg.

Skulle du kunna tänka dig att jobba inhouse?
Jag skulle kunna tänka mig att jobba som marknadschef, strateg eller kommunikatör för ett företag/varumärke. Däremot skulle jag inte vilja jobba med inhouseproduktion eftersom det brukar hålla en mycket lägre nivå både vad gäller idéhöjd som hantverk, jämfört med hur reklambyråer jobbar. Men det kanske finns undantag?

Hur ser ditt liv ut om 10 år om du får drömma?
Då jobbar jag med uppdrag som ger mig energi, med snälla, proffsiga och roliga människor. Jag har mycket frihet i mitt jobb, har en ledarposition och jobbar med varumärken jag tycker om. Eller är jag sjukt bra på något helt annat, som att sköta aporna på zoo. Jag bor i alla fall ett vitputsat litet hus på landet nära havet, på ett ställe där jag kan se solnedgången gå ner varje dag och jag har en familj (snygg intelligent man som gillar att laga mat, överraska och snickra) en häst och lagar massor av goda middagar på grödor jag har i trädgårdslandet. Naturligtvis har jag en assistent för att klara detta liv. Det har jag råd med.

Hur känns det att så många killar tycker du är helt underbar?
Fantastisk fråga. Gör de? Vad trevligt. Jag är inte så bra på att förstå sånt. Komplimanger rinner dessutom av mig som vatten på en oljig säl. En parterapeut har diagnosticerat det hela med att jag har problem med att lita på fina ord.

Själv funderar jag på att bosätta mig i NYC, vilken stad skulle du vilja bo i om du flyttar ifrån Malmö?
NYC, Berlin, Stockholm.

Du har en enorm stilkänsla, vad tycker du vi killar skall ha på oss? Vad går hel bort?
Tack. Just nu gillar jag grova boots, grova strumpor, mörka jeans, stickade koftor och långa skjortor. Fluga är fantastiskt. Och på sommaren vita slappa linnen. Fult som stryk är vanlig skjorta nedstoppad i kavajbyxor med skärp. Pikettröjor med en överdimensionerad polohäst på bröstet ser inte klokt ut heller.

Får du nånsin höra att du är lik ngn kändis?

Jag tänker aldrig på det själv och vet inte en enda som jag tycker att jag är lik. Men det händer att andra vill hitta likheter. De här har kommit upp på tal.

September fick jag höra i fredags. Gissar att det har med frisyren att göra?

Charlize Theron har jag fått höra några gånger. Hoppas de menar så här och inte så här.

I somras fick jag ofta höra att jag är lik Marilyn Monroe av en man som skickade den här bilden till mig. Han liknar mig i och för sig med olika kändisar varje gång vi träffas.

Jag kan inte se likheten alls, men det kan tydligen andra, och det är jag tacksam för. Hur snygg är inte Scarlett Johanson liksom.

Debbie Harry. Världens sexigaste kvinna.

Pam. Det måste vara brösten som gör det.

Är på möte på en av de byråer jag jobbar tillsammans med. Här finns en hund (ovanligt ju). Den ligger just nu i samma position som jag gjorde för en timme sedan, på en brits.

Det här mina vänner. Det är inte knäck.

Vart vill du resa nästa gång (efter egypten alltså)?

Till Moskva. Det är min trettioårspresent till min vän Johanna. Vi ska bara få tummarna loss och boka något vilket inte är helt lätt när hon är en framgångsrik karriärskvinna på chefsposition på IKEA med ett litet barn samt spelar i A-lag i basket.

Sen vill jag till Tokyo vilket jag gav i trettioårspresent till en annan person. Man kan säga att det blev inställt….

Kanske Berlin en sväng bara för att det är enkelt att åka dit, billigt och en av mina favoritstäder.

Det känns som om du varit mer ledsen senaste tiden. Har du haft ett sorg-återfall (lånat uttryck fr Quetzala B) eller har det hänt ngt särskilt? Vet att detta är en oerhört privat fråga, så jag förväntar mig inte något detaljerat svar, men undrar hur det kommer sig att det varit en dipp? Eller är det kanske inte alls så?
Du har rätt. Flera olika saker har sammanfallit i mitt liv och gjort att det känts tungt och tyvärr har de jobbiga sakerna tagit över många av de positiva saker som också har hänt, och jag har varit nere mer än uppe i någon vecka. Allt från tidigare relationer till nya till sjukdom i familjen.

Just sorgåterfallen kommer då och då om man är sådan som väljer att låta dem komma och bygger upp sig själv, steg för steg, själv, snarare än att slänga sig in i ett nytt liv och kväva saknad. Jag vet inte, sorgåterfall kommer kanske ändå. Jag har inte provat, det skulle inte fungera för mig mer än högst tillfälligt.

Sorgeåterfallen kan komma plötsligt, från en supervecka där allt känns fritt härligt och underbart till en kväll där något plötsligt påminner om eller får en att sakna något. Ofta en illusion om att det var bra. Eller utlöses sorgåterfall av ett plötsligt mail som kan handla om en lampa, pengar, om syskonbarn som hälsar eller vad som helst som liksom petar upp det plåster man lyckats fästa på. Av någon anledning får man alltid de mailen eller sms:en när man är på väg framåt, bortåt. Som om de känner det i luften och liksom bara vill peta in sitt finger i såret. För pocka på uppmärksamhet.

Eller så får man veta på omvägar att ens förra träffat en ny på jobbet och så ramlar man tillbaka hårt rakt ner i asfalten från den våning man lyckats ta sig upp till på egen hand. Det spelar ingen roll om man själv också träffar någon, det handlar inte om att vilja ha tillbaka, eller att man är kär, det handlar bara om att ett uppbrott går i olika stadier och varje ny sak innebär en ny sorg som ska bearbetas. Om man har ett hjärta.

Det spelar inte heller roll om man är överens om att inte vara ihop. Det är nog egentligen värre. Att göra slut enligt överenskommelse för att det inte fungerar och inte för att känslorna tagit slut. Det handlar också mycket om hur uppbrottet hanterats och besvikelse och brist på upprättelse som kan göra en frustrerat arg.

Och ibland får man sorgåterfall för att man träffar en ny man som kommer med nya problem som ens axlar inte orkar ta emot precis just då. Och mitt i allt inser man att en av de viktigaste människorna i ens liv är allvarligt sjuk och det har man, jag, inte ens tillåtit mig att tänka på i all soppa.

Mitt år har varit helt sjukt ur många aspekter. Min årssummering kommer bli extra spännande i alla fall. Stay tuned.

Min vän Drazen Kuljanin  blev ombedd att göra ett bidrag till Februarifilms projekt ”Vi älskar dig Malmö” som hade premiär på Spegeln nyligen. Här är kortfilmen Suck! En kärlekshyllning till Malmö.

Vilket lösgodis väljer du?
Alltid kokosprickar, geléhallon och punschpraliner. Kanske sega råttor eller grodor, center, skumbananer och turkisk peppar. Godispåsen är en mycket viktig detalj, det kan ju bli så gott. Eller så fel. En gång träffade jag någon som hade exakt samma godissmak som jag och jag kunde lätt låta honom handla till mig utan att bli nervös. Hur ofta händer det?!

När man går på julfest och stöter på en man (parentes: lång mörk vacker basketspelare) som man tvingats stå i bara trosor framför med armarna rakt ut som en blek skampåle. Och att man just den dagen hade på sig ett par string. Då sträcker man sig efter vinglaset, ler sitt bästa och hoppas att naprapaten glömt.

En gång körde en man av vägen på grund av den här hatten. Eller på grund av kvinnan som bar den på en trottoar i Malmö med matchande kappa. Hon hade en modist där hon brukade hämta upp en hatt innan hon och hennes stiliga långa man gick på galopptävlingar. Jag vet inte om det är ett plagg men den här hatten är speciell för mig. Jag hade den på hennes begravning. Min mormors.

Tja, vi kör en fredagsfråga. Ni frågar jag svarar. På allt mellan himmel och jord.

En strålande dag i somras, med favorithästen Patron, min mamma och pappa kom ut för att titta när jag hade träning och satt i varsin stol i solen med delikatesser från Ängavallen. Bilderna på min nyfunna vän i år, Patron, kan jag titta på om och om igen. Det är som att vara nykär och sitta beskåda och ett fotografi med ett fånigt saligt leende i evigheter. Han är så maffig, snygg, stor, stark, vacker, snabb, het, barnslig, snäll och har en söt förvånad uppsyn, som en liten valp.

- Vet du vad, mina kanaler på tv:n har blandats efter stormen!
- Hur då?
- Ja ettan är inte på ettan längre, den är på trean och trean är på ettan.
- Men Karin, så har det ju alltid varit.

Mina vänner vet tydligen mer om min TV än jag.

Inbjudan till julfesten kommer ut och ser ungefär likadan ut som bröllopsinbjudan som kom i förra veckan och första utkastet på mina visitkort några veckor dessförinnan.  Det vill säga, den franska menydesignen. Outar:

”Det här måste vara en trend”.

Svar:

”Julfest?”

Nä alltså. Det gjorde jag för inte så längesedan. Här.

En härleg tjaj.

Nej, men jag var väl precis den jag är. Omständigheterna, de har däremot ändrats.

Jag jobbade på en av Malmös största byråer, Navigator, hade just sagt upp mig för ett erbjudande från Guts & Glory och vunnit en reklamtävling, så på jobbfronten kändes allt jättespännande. Jag var sambo, vi hade en superekonomi ihop och köpte fina saker, åt dyra middagar och planerade långa resor. Men  jag var ledsen och ofta ensam. Även om dagarna efter jul var några av de finaste var jag snabbt utmattad igen. Tom. Min bror som står mig nära höll på att glida ifrån mig, min farfar gick bort och min mormor blev sjuk. Och det var bara början. Jävla år. Snart är det över. Året.

Annars är jag hoppfull. Och härleg.

Lite om min helg

Här går man omkring med ständiga gå-ner-i-vikt-komplex som jag skyller alla tidningar på och så tar man på sig den prickiga ballongklänningen som alla killar gillar (Citat från helgen: ”vilken fin kjol”. ”Åh, det säger alla killar”. ”Du kan verkligen få en att känna sig speciell”).  Och upptäcker att kjolen bara hänger på höfterna. Säkerhetsnålar bli inte bra och det hjälper inte ens om du putar med magen allt vad du kan. Plötsligt står man där och önskar sig några kilo till. På riktigt.

Hon har en så otroligt fin människosyn. Jag har aldrig hört henne säga ett ont ord om någon. Det är beundransvärt. Hon är klok, stark, känslosam och har gjort så mycket häftigt och är så vacker. Turnerat med motorcykelcirkus, tävlat hoppning i Flyinge, bilat genom USA och släppt av en hippie i San Fran, varit ansvarig för FN:s barnkonvention på landets fängelser. När männen i byn sa att de kunde hoppa över vår gård när jag var liten, eftersom hon var kvinna, vägrade hon och blev byns första kvinnliga ålderman (heter det så?). När jag var liten satte pappa och mamma på en skiva, kanske jazz, kanske något snabbare och dansade jitterbugg och hon sken alltid. Man blev liksom förtrollad. Ville kunna dansa så. Hon brukade sitta i köket och spela munspel och stampa i takt med foten, hon är jägare, gillar att åka ut med gubbarna på båten och fiska, hon plockar ogräs och vet vad som går att ha i saladen, hon har ställt upp för mig i alla väder. Hon målar vackra tavlor men bytte konstfack mot Lunds universitet, hon sjunger i kör och så lagar hon väldigt god mat och lägger in de mumsigaste nyponen med nejlikor.

Min mamma.

Det bästa med vänner är att man får fler, ännu klokare, ännu bättre, ännu vackrare, ännu visare, ännu varmare, ännu närmre med åren. Att det inte tar slut. Jag är så glad för mina nya vänner som kommit in i mitt liv. Som har fångat mig hundra gånger om det här året, som förstår mig och som jag kan berätta allt för utan att vara rädd för vad de ska tycka. För de tycker alltid om mig även när jag är dum och vinglig och arg och ledsen precis som när jag är glad sprallig rolig engerigull. Och jag tycker alltid om dem och deras röster.  Här är två jag haft länge.

Malmö är för litet.

Jag har en katt. Alla mina tavlor står på golvet. Jag har alltid velat bli äldre och tycker det är sexigt, men blir ändå glad om jag får visa leg på systemet. Jag bor i en gigantisk lägenhet efter ett kraschat förhållande men ska snart flytta. Jag är upp som en sol och ner som en pannkaka och inte särskilt mycket mitt emellan. Jag jobbar med reklam. Är till och med bra på det. Älskar det faktiskt. Jag har ett eget företag och behöver en assisten för min kreativa hjärna gillar inte ordning. Tider är inte min grej. Jag är självständig och stark och gråter ändå precis hela tiden. Jag trivs allra bäst på landet och vid havet. Jag rider och jag är danslärare och träningsinstruktör och muskulös fast det inte syns och jag driver reklamöl och är krogrecensent och älskar mat. Att äta och att laga och bjuda andra på. Men gör det för sällan. Jag har tagit examen i USA, kan (kunde) spanska flytande och har riktigt dåligt, chockerande dåligt faktiskt, lokalsinne. Jag har gjort så mycket saker att jag ibland blir chockad själv när jag berättar om det. Det betyder att jag förmodligen inte kommer bli besviken på mitt liv. Förutom att jag slutade på skridskoskolan efter köttbullen men egentligen ville spela hocky.

Missade jag något viktigt?