I dagens Metro skriver jag om Slottsträdgårdens café, om att förvandla risrätter i det oändliga och att strössla med trädgården. Här…
Förra veckan skrev jag om Skanörs Fiskrögeri, töntskånska, fyllig soppa och att inte servera rökt fisk på papptallrik. Här…
FÖRLÅT FÖR RUBRIKEN MEN JAG KUNDE INTE LÅTA BLI.
Eeeeeh va??
Jag – Men varför hittar jag inget jag vill ha?!
Han – Det är Malmöfestival och du är matkritiker, vad fan tror du.
På ett biltak.
Det var paneldebatt på Media Evolution idag med bland annat Pumas marknadschef, sydsvenskans dito och Christer Björkman. Även VD:n för Hyper Island var på plats och berättade om sina elever, det vill säga framtidens byråmedarbetare.
;
”De vill ha utveckling annars sticker de snabbt. De är inte lojala”
;
”CSR är viktigt. De vill inte jobba för ett företag som inte bryr sig”.
;
”De avskyr Hierarki. Vi har elever som går upp till VD:n på sin praktik och vill pitcha in idéer”.
;
”De är helt transparenta. Det är inte så att det kan hamna saker på twitter, räkna med att det hamnar där”.
;
Det är bara att förhålla sig för det lär vara arbetsgivarna som måste ändra sig och inte tvärtom. Framtid ligger inte i dåtid. Och enligt min mening har ovan nämnda framtid redan börjat.
;
;
PMS gör allt svart. Gör den inte det har du inte levt tillräckligt länge för att förstå din egen kropp. Vänta bara.
/jättepositiv kvinna
Företag som konsekvent skickar ägarna eller cheferna på konferenser, föreläsningar och utbildningar, istället för den som kanske vore mest lämplig utifrån kompetens, brist på kompetens eller funktion. En digital utbildning kanske ska ges till digitalt ansvarige exempelvis, om man nu varit så noga med att ha en sådan titel på företaget, och kanske inte VD:n eller någon annan i ledningen. Jag förstår inte det ledarskapet. Det är alltid några få i sådana under-ytan-hierarkiska organisationer som aldrig får möjligheten då det alltid är samma personer som åker. Hur är det motiverande? Hur kan man sedan gå hem och kräva engagemang, övertid och bästa möjliga utfall från sina medarbetare på sitt företag? Alla i ledande positioner med anställda borde ta sig en funderare över vad de kräver av sina anställda och vad de själva ger.
Använde de få ord jag kan på franska. Lyckades på riktigt säga Baguette? Volez vous? couché?
I morse tog den sista ampullen slut. Så som en uppenbarelse när jag förbannad tränger mig genom folkmassorna på gågatan ser jag dem. Rad upp och rad ner. Nespresso har öppnat på gågatan. Det var alltså meningen att jag skulle ta just den gatan trots festivalhysterin. Allt har en mening. Min frukost är räddad.
Det nya är inte alltid bättre än det gamla för att det är nytt. Det behöver inte heller ersätta något. Med andra ord, digitalt är inte alltid bättre än traditionellt, så låt oss nu sluta andas häftigt och i ren iver göra allt som går bara för att det är digitalt och tänk istället efter vad det är för problem som ska lösas, därefter vilket medie som löser det bäst.
Kanske det är bra att backa bandet. Till 0.5. Börja med nyhetsbrevet.
Analoga nyhetsbrev som kan lämnas kvar en stund på fikabordet, följa med in på toaletten, låta ögonen vila på sig under ett telefonsamtal, göra sig påmint igen och igen där det ligger och vilar på någons skrivbord eller får det följa med hem. Det finns där och man väljer att läsa det när man kan. Ett digitalt nyhetsbrev kommer och stör mitt i ens arbete, man klickar bort det och det gör sig aldrig påmint igen och aldrig går man tillbaka och öppnar upp ett nyhetsbrev som kom för några dagar sedan och tänker ”nu ska jag läsa det där nyhetsbrevet”. Det förblir ett oläst minne blott.
Bloggen Please Copy me läggs nu ned och blir till brev. Jag gissar i förlängningen en branschtidning. Läs mer här.
Tillbaka på kontoret. På to do denna vecka ligger text för en av Sveriges stora matvarukedjor, skyltning för Apoteket, affärsplan och marknadsplan och webbplats för ett snacksföretag och en krogrecension till Metro Weekend.
Nu är hösten igång.
Stampen Media Partner söker ny VD och anger i jobbannonsen sina hårda och specifika krav; ”Vi söker dig som har akademisk examen”. Vilken skriver de dock inte. Etnologer, psykologer, läkare, lärare, advokater, socionomer – nu kan ni bli VD i kommunikationsbranschen.Vilket tillfälle!
Vill även berätta att jag mitt i denna ritt drog på mig en förkylning. En sådan som går upp i huvudet och får en att känna sig som i en bubbla. Ni vet hur jobbigt och ansträngande det är att bara gå upp för trapporna då. Det känns som man har en 60 kilos extra packning på ryggen. Tänk detta tillstånd sex timmar till häst. Och på Island skrittar man inte. Nej nej. Det är full fart framåt, sen stannar man och pausar några minuter, sen full fart igen. Som intervall. Intervall med huvudet fullt av snor. Underbart.
Förresten. Jag är numera expert på att expresskissa. De som känner mig vet att jag redan innehar en tendens till sådan talang men nu har jag finslipat tekniken. När någon skriker ”stoooopp”, och man har några minuters andningspaus innan man måste rida i full fart för att hinna till fållan där hjorden ska samlas in innan den kommer och den är oss i hälarna. Då hoppar man av hästen, sätter sig ned på huk mellan hästarna och de andra ryttarna, gör vad man ska, drar upp byxorna och hoppar i sadeln igen.
Hard life.
När man sitter där med öm rumpa, värmeblåsor mellan låren, ond svanskota och nariga läppar från grus i hård motvind och firar med ett glas rött och värktabletter att man klarat de 200 kilometrarna över berg och ner i dalar och någon knäppgök kommer på den briljanta idén att vi kan ju driva hästflocken 30 km till imorgon bitti, från där vi övernattar och ska bli hämtade med buss hem till gården där vi startade. Graaaaaah.
Det var bara att ta på sig ett par redan använda ridtrosor och hoppa upp i sadeln idag. Så nu har jag ridit 230 km till.
Är skitigare än skitigast. När vi var framme idag var mitt ansikte helt h e l t svart av lavasand som ven genom vinden. Jag har aldrig varit så här skitig i mitt liv.
Vill bara meddela att igår satt jag i sadeln i 11 timmar på en dag. Bergsbestigning med häst i fullkomligt livsfarliga stup, över älvar, klättrande över klippblock som bergsgetter så man var tvungen att fokusera varje minut. Det är det mest sjuka jag gjort i hela mitt liv, det mest ansträngande, värsta, onda, galna, knäppa. På en ny sadel som skavde in i låret och med en förkylning och två mackor att äta på hela dagen. (allt som får plats i en sadelväska och det finns ingen större tid att stanna om man driver en hjord med hästar över svåra terränger). Den sista 1,5 milen ville jag bara gråta. Två grät. Så man kan ju undra varför man gör det här.
För att det också är helt fantastiskt.
Jag vet inte vad jag gett mig in på. Så kände jag när jag tittade på kartan när jag satt på bussen in mot Reykjavik. Jag är på Island och ska rida 20 mil genom den norra delen av Island, i höglandet. Delar där man inte kan ta sig fram på andra sätt än med häst eller till fots. Jag har åkt hit själv. Tillsammans med 12 andra från olika lönder ska jag göra strapatsen och vi kommer driva en flock med 70 lösa hästar mellan oss. Det kommer bli så mäktigt.
För två år sedan när jag var här genomförde jag en dröm jag haft, att rida på Island och fastnade. Jag fastnade för den knäppa naturen som gör en förvånad och stum varje dag.
För ljuset som är så klart och krispigt att det inte går att slita sig ifrån. Det är något väldigt speciellt med ljuset och solen strålar högt på himlen kl tio på kvällen, om det inte är hagelstorm förstås. Och så hästarna förstås. De små starka vilda sakerna som tar sig igenom alla marker och alla väder.
Nu är jag tillbaka. Om en vecka är jag i mål.
Slipad manipulativ tunga kan börja andas samma luft igen och fortsätta som inget hänt. Genom lögner och ursäkter. Jag vet. Men så många som inte vill veta sanningen. Låta det tystna. Som tycker det är skönare att blunda, låtsas, svälja. Köpa orden som nu kommer ut, sköna att lita på. Men som är ett resultat av en lögn, ett försök att rädda sin egen heder, en påhittad uppenbarelse och ånger och en förnekelse som blottas när ögon möts på en gata. Men hon kommer alltid förbli drömmen om något annat.
Så fiiina!
Fiiin!
Snygg
Snyggast
Söt
Åh vad fin du e
Vacker
Sexigast
Åååååh gull
Het
Sötast
Den finaste
Om vi skulle ta denna partiska och ickeobjektiva boosting och applicera på kunskap på samma sätt som det används på kompisbilder på instagram skulle vi äntligen kunna konkurrera med männen på samma villkor. Äntligen har även vi chans till oförtjänta befattningar, bara för att vi känner varandra. Go girls.
Är det bara jag. Eller ökar antalet Mercedes och BMW på vägen alltid i höjd med Landskrona?
Tungkysslängtan. En så himla bra längtan.
Jag är 33. Idag körde jag en barnvagn för första gången i mitt liv. Jag ställdes plötsligt inför saker som ”måste man alltså lyfta på framhjulen för att svänga”, ”det rullar ju mycket lättare än en matvaruvagn” och fick fråga ägarinnan till barnet (och vagnen) ”eeeh hur kommer jag ner för trottoarkanten?”. Tänka sig. Barnet bara accepterade detta vrålåk. Skrattade till och med.
Det är aldrig försent att lära sig något nytt.
Tonny
Conny
Ronny
Bonny
Sonny
Jimmy
Benny
Vinny
Kenny
Sammy
Lenny
Johnny
Tommy
Eddy
Well…
Den Jimmy jag var ihop med hamnade på ungdomsanstalt i högstadiet efter att ha knivhuggit någon i magen, Bonny var bråkstaken i kvarteret där min dagmamma bodde och den till synes livsfarliga vaktisen på gymnasiet hette Sonny och hade guldring i örat. Vem har inte haft en vaktis med Y-namn.
