Min lille ordkonstnär. Kallar jag min son på snart 4 år. Han går i sin mammas fotspår (och sin pappas som är journalist) och förälskas i ord med djupt intresse. Han undrar hur de hänger ihop, vad de börjar på, hur de rimmar och vad de betyder. Han testar om de går att sätta ihop och han hittar på egna. Hoppas han aldrig slutar med det. Att hitta på egna. Det har inte jag gjort. Redan när han var 2,5 började han rimma med förtjusning. Och orden har alltid runnit ur honom. Han älskar att förstå. Och att filosofera kring dem. ”Mamma är morgonen ugglans natt?” ”Mamma är nagelack handens läppstift?”. Han funderar helt naket öppet. Och det får mitt sinne att öppnas och det får mig att fundera en vända till på orden vi har omkring oss. Om självklarheterna vi lärt oss att inte fundera över.
Och alla namn som han döper saker till. Helt fantastiska. Hacksh, maksh, Orvan. Jag började anteckna alla namn som dök upp i en bok. Namn som jag aldrig skulle tänkt på själv ens var ett namn. Jag älskar det. Fantasifullheten. Vill uppmuntra det. Så att hans tankar får vara fria så länge det bara går. Någon dag kommer någon vuxen, lärare, bestämmande börja kväva den. Stoppa. Stoppa och stoppa. Säga fel. När det inte alls är fel utan ett annat sätt. Och då ska den egna viljan vara så stark att det inte skadar allt för mycket eller dödar den glädje av att skapa eget och bryta normer som jag bara tror är en väg framåt. Sunt. Så var det för mig. Jag hade en som såg. Medan andra skulle placera i fack. Kvävde. Men det är en annan historia. Och se, jag blev en ordkonstnär.
