Karin af Malmoe

Min sista dag på mitt långa födelsedagsfirande efter sängfrukost, bastardmiddag och allmänt mys på dagen, middag med föräldrarna och senare fest med vänner fick jag världens bästa måndag i present.

Vi åkte till Köpenhamn, åt något av det godaste jag ätit på Kiin Kiin som är världens enda thailändska michelinkrog. Blir exalterad bara jag tänker på att den ligger 30 min bort och inte på andra sidan jordklotet, eller ens Stockholm. Om man älskar thai och vill uppleva smaker som rödcurry och gröncurry på nya sätt ska man hit. De har en överkomlig teatermeny med fyra rätter. Då kan man lägga till att på michelinkrog får man många fler rätter än de på pappret. Små aptitretare som sparkar igång allt. Sedan såg vi queen B, Beyonce, tappade bort kompisarna i havet men jag och J hittade bra platser nära nära och det bästa av allt – att bo på hotell vakna i Köpenhamn en tisdag, äta organisk hotellfrukost och åka till jobbet som nästan vilken dag som helst.

Men nu är det över. Nu är jag 34. Och är glad.

Förr var Koi, hör och häpna, ett snyggt bra sofistikerat (inte som i tråkigt) häng med bra dj i baren och en snygg drinkmeny med intressantare drinkar än på andra ställen. Det var Koi och Victors som gällde. Sedan vidare till klubben Plysh på Lilla Torg som drog hela staden eller Jeriko vid Möllan.

Det är inte konstigt att det blivit mer segregerat nu. Förr fanns det ställen på ”båda sidor” som var bra och som lockade samma publik; den som var intresserad av bra fest, bra musik och bra dryck.

Sist jag frågade efter en drinkmeny på Koi rynkade de på näsan. Jag valde rött vin. En kille ranglade fram till mig och mumlade fram ”Rött vin. Sofistikerat”. Det säger kanske allt.

Trots detta är kön lång och jag måste nog inse att det finns en stor publik som inte alls tycker att detta är dåligt. Men för att förtydliga ytterligare vilket tacky hole of crap med swedish housemaffiamusik som baren förvandlats till har de släppt denna film.
. Eld, vatten som sprutar i en klassisk orgasmliknelse, alla tjejer tittar med underifrån blick *jag är villig* och det shottas i takt till musiken. Alla frågar sig om det kan vara på riktigt, utom några som tycker det är ”fett”. Fett med hyrbil asså. Någon tycker också att Koi är ”det enda stället med klass”.

Det är bra att ha insikt i att vi lever i olika världar där ingen av oss har rätt eller fel, bara fullkomligt olika smak.Tänk om jag skulle skapa reklam som riktar sig till en av dessa personer som målgrupp. Spännande…

Vietnamesiska sommarrullar från Noi’s. Lite osammanhängande men med en morotssallad som var syrligt grym. Fresh och stor portion. Sedan en efterstalletburgare från Mariedalsgrillen som slog Max och alla de andra med stekt ägg och bacon. Tråkigt tillplattad biff visst. Men den smakade inte plast. Och det är ju ett plus i skäpmatssammanhanget.

Ps. Ja, jag äter alltid hamburgare upp och ned. Det är en annan historia.

Jag har recenserat Vendels nya krog Vendel Matrum. Här är mina egna bilder. Läs recensionen här

I reklambranschen är det en synd att härmas. Att sno anses vara fulare än att frysa ut praktikanter och om man ska tro de högintelligenta kommenterarna på våra två branschtidningar är det ett större hot mot samhället än Nordkorea. Somliga reklamare ägnar all sin vakna tid att skanna världens kampanjer, budskap och bildlösningar och memorerar dessa för att kunna fälla så fort någon har utfört detta brott. ”Det där har redan gjorts i Guatemala i mars 1998. Haha. Got you!”. Det sägs att på en av Sveriges största reklambyråer Forsman och Bodenfors har man installerat en källare där två av företagets toppkretörer jobbar fulltid på att enbart hitta fall av stulna idéer.  Men ingen vet säkert.

Det är ju skitsmart egentligen. Det sparar tid. Tid är pengar. Och om en idé har fungerat för en produkt är det ju helt klockrent samt stensäkert att använda den rakt av.   ”Duktiga kreatörer härmar. Men de riktigt smarta snor rakt av” /creativedirector 2011.

Det tycker även en salladsbar i Helsingborg. Det lilla hålet i väggen serverar sallader enligt ovanild b. På menyn som är indelad i kyckling, biff och skaldjur finns sallader med japanska pickels, ceacear-varianter med matvete eller quinoa i botten och till det kan du köpa en smoothie.

Jag tar det jag alltid brukar, räk- och avokadosallad.

Fast jag har aldrig varit här!

Jag frågar om de möjligtvis jobbat på kedjan Salads and smoothies i Malmö som har exakt samma meny, i exakt samma burk, på exakt samma sätt. Det har de inte. När jag går ut ser jag vad stället heter.

Smoothies and Salads.

Här var det inga skrupler inte. Smaken var ungefär samma och ändå inte. Precis som namnet antydde. Ganska mycket sämre faktiskt. Precis som många kopior.

Det verkar hända otroligt mycket på krogfronten i Malmö i vår. Nu öppnar restaurang Vollmer en ny krog vid Tunneln (tunnelen på malmöitiska). Steaks and tapas under namnet Sot. Låter som en dålig idé från någon självutnämnd krögare på lilla torg men med dessa bakom kanske orden steak och tapas äntligen laddas med en positiv innebörd även i Malmö.

Stadens finaste fik har öppnat en minut från där jag bor. Och snart har de stadens första vinbar också! Det är i Slottis ”det där” händer. Rooses Coffee and wine ligger på Beridaregatan.

Metro och City lyckas pricka in exakt samma krog, Mat & Destillat, i dagens tidning.

Vad vi är överens om:
Skramligt

De skriver:
”… klientelet yngre än på de felsta ställen i prisklassen. Och helt i ickeinsmickrande akademikeranda syns inte en slips till.

Jag skriver:
”Trots en bra cocktailbar, lockande vinlista med allt på glas och barmeny som bjuder till både aw och förfest är publiken ovanligt homogen. Matsalen är till större delen full av före-teatern-sällskap i grå kavajer”.

De skriver:
”Nåt kunde de väl ändå behållit som påmint om det anrika. Vi är ändå i Lund”

Jag skriver:
”I restaurangens anrika lokaler med stora vackra fönster och härlig takrymd skapas ett oskönt skrammel.”

De ger betyg 4/5

Jag ger betyg 3/5

En afterwork på Media evolution slutade med en date och halvfyraburgare på Max på Stortorget. Där mellan fick jag mest värja mig från män utsläppta på grönbete på Bastard. Inte visste jag att detta ställe blivit en pickupbar eller har jag varit blind tidigare, alternativt hade jag ägglossning igår och utsöndrade oemotståndliga signaler utom egenkontroll. Oavsett vilket fick kollegor gå in och bokstavligt bända bort en man som hängde runt min hals (ps han hade flickvän), varpå en annan blev sur och en tredje spenderade hela kvällen med ett orrespel på andra sidan baren för att senare otaliga gånger fråga om jag ville med hem, trots att han också hade flickvän.

Efter denna kväll gör jag ett överslag och beräknar att 70% av de som raggar ihärdigt på Bastard är upptagna män. Kan ni inte kväva ert bekräftelsebehov och gå hem och lägga er energi i ert förhållande istället, så blir världen en lite bättre plats och Bastard en något mer lättillgänglig plats att flirta på utan att gå på minor.

Ps. Jag åt grishuvud och drack mitt favoritvin de Jardin.

Nästa sak som händer är kattfight under vårt bord. De såg I N T E snälla ut kan jag säga.

Den här veckan kommer det inte ut någon Metro Weekend. Men för er som missade min recension förra veckan av Saikō, finns den att läsa här.

Igår tog jag med min praktikant för lite lunchyoga på Top Dollar. Reklambyrån med snyggast lokal i Malmö. Lagom NY-känsla i en lagerlokal i Saltimporten, som med en Malmöbos inställning ligger helt för långt bort. Det tog en kvart att cykla inklusive en obligatorisk felsväng.

Efter det en lunch i Ola och Sebastians nya lunchhål med utsikt rakt ner i hamnkajen. Råa gementväggar, långbord i rått trä och rå koriander på toppen av dagens gryta. En toppen dag och sol på det, kan man säga.

Igår skrek jag rakt ut. Det var när Belle Epoque tog hem priset som Årets hjärtekrog. Jag tycker det är väldigt roligt för dem och ett pris som verkligen passar krogen som blivit Malmös stora källa till mänsklig värme. Och så har de bra drinkar förstås.

Andra Skåningar som vann var Daniel Berlin som jag hyser ett stort hjärta till, inte bara på grund av matlagningen, att de unga kockarna från Skåne lyckas göra en helt fenomenal meny för nio bord med två personer i köket och att hela familjen jobbar i restaurangen, men också för att de kommer från Landskrona. Och Grand hotell i Lund vann pris för bästa vinupplevelse.

I morgon, rättar sagt fredag, plockar ni upp en Metro. För från och med nu har jag en helsida i kultur- och nöjesdelen varje vecka och det handlar bara om mat.

Med andra ord. Dags att bli älskad hyllad fruktad hatad och påhoppad igen. Livet som tyckare.

Koreanskt pale shit i Helsingborg.

Nu sipprar det ut och jag behöver inte vara tyst. Lunchen äter man nu förmodligen bäst i Saltimporten, när duon Sebastian och Ola från trion öppnar. Alla på reklambyrån Top Dollar kan vara överlyckliga. Och jag råkar veta att de har ett ledigt skrivbord…

Igår stängde jag Bastard. Efter mitt nya begär; lätt, rött kallt vin och burrata. Fick lära mig massor av nytt om musikbranschen och förstå vad en manager egentligen gör och jämför det med projektledaren på en byrå. Vi pratade igenom USAs för och emot, att jobba dygnet runt, kävlingesmeknamn och skämmefilmer. När jag cyklade hem var det så iskallt på min panna att jag började skratta högt för mig själv. Nu har jag förresten ätit allt på Bastards nuvarande meny utom kycklingen. Dags för en ny!

Jag svarar på frågorna…

Om du alls tycker något om dem; vad tycker du om NGs Malmö/Lunda-pris klubbnomineringar? Och krog?
Har hört upprörda röster på stan om orättvisa & dålig koll hos juryn, så skulle vara kul att veta vad du anser. (upprörda röster på stan är naturligtvis klubbarrangörer och krogägare som känner sig förfördelade)

Jag har knappt klubbat det senaste året men tycker att Klaffbron är en bra lokal och gillar att det händer något på klubbscenen utanför Möllan och Folkets park. Tom boy på Moriskan förstår jag inte. Jag har varit där en gång och det kändes som jag var på ett festival för sextonåringar. Men det kanske är jag som är för gammal för att förstå grejen med att sitta på golvet och dricka öl inne på en klubb.

Jag vet inte vem som ersatt min roll i juryn, men jag vet av erfarenhet att det tar minst ett år att få en bra inblick och överblick av krogmalmö och tycker att det bör sitta flera med den insikten i juryn. Av de som är nominerade tycker jag att Vollmers har en given plats som uppstickare, men skulle gärna ersätta Rebell med Sture. Förstår inte hur man kan missa dem då de inte hann få en nominering förra året och håller en klart högre nivå – men jag har inte hört resonemanget kring detta. Tyvärr har jag inte varit på Mat&destillerat.

Normans delí i Hansacompaniet får 0 poäng av hur många poäng som helst för deras så kallade paj som snarare var ett osttäcke över kycklingkuber med söndermicrade kanter. Detta för 82 kronor.

Åt mig igenom Bastards meny igår med Triokockarna Ola och Sebastian och så Olle Tagesson från Paté Paté som var hemma om från San Francisco där han grillar sjukt mycket kykling. Och så Tina. Vi pratade business, management och män. De pratade business, mat och mat. Lärde mig igår att jag fortfarande inte tycker om lever eller tunga. Tänkte att jag kanske har ändrat mig, blivit trettio, vuxen och så. Men nej. Det gick inte nu heller. Jag gjorde i alla fall ett försök och för de som tycker om var utlåtandet saftigt superbt om levern. Min bästa igår var benmärgen och Bastard är fortfarande kvällsfavoriten.

Så jag startade en klubb. En matklubb. En krogklubb. Bara för tjejer. Dinnerdarlings. Så opretentiöst som det låter. En kontrast till gubbrummet. Ett gäng vänner som inte orerar kring stekgrader i timmar men som gillar mat. Vi ses en gång i månader för att testa en ny krog varje gång. Och vi pratar om allt annat än om mat också.

Vi har varit en sväng i Köpenhamn på Relae, testat nya Vollmer och sist var vi på Saiko och dinglade med benen i hålen i golvet och drack sake och lät Pontus och Andrew trolla fram vad de ville till vårt bord. Jag tror att vi gillade skeden allra allra mest. Eller sushin med ostronemulsion på toppen i små skålar av blad. Och desserten. Hit kan man gå bara för att ta en dessert.

När jag kom till gravsättningen sa min mamma ”tänk om mormor sett dig nu, hon skulle bli så glad”. Det var just det jag tänkte, att jag gjorde det för henne skull och hon älskade vackra stilfulla kläder. Jag tror att jag provade halva garderoben innan jag klädde mig i min rostfärgade trekvartskavaj och långa femtiotalskjol och klackar och körde ut till Annelöv. Världens sötaste lilla by med världens sötaste lilla kyrka där jag bott med världens finaste omgivningar.

När jag gick ur bilen för att hälsa på Ludde och Åsa i det nya huset sprang hon mot mig och gnydde av glädje. Det var längesedan jag träffade Pamela som brukade ligga i min famn på kontoret i Helsingborg och pendla med oss 08.07 varje morgon.

En kväll i Köpehamn började med mina drinkar på kontoret. Ska jag göra något går jag alltid in helhjärtat, sprang hem till mixern på andra sidan torget från Guts & Glory där jag jobbar, och gjorde en grund på gurka, ingefära, citron och massa annat gott till en somrig och lätt gincocktail. Därefter klassikern och min mångåriga favorit,; den härligt röda Negronin, gjord på tre lika delar Martini Rosso, Gin och Campari samt en obligatorisk skiva apelsin.

På andra sidan sundet fortsatte vi med allt från tivoliåk, gammeldanks-shotar i någon bar och fick lyssna på två gatumusikanter som två kollegor dragit med från Ströget till köttbyn för 1000 kronor, och vann därmed tävlingen ”vem kan göra av med 500 danska kronor på bäst sak på en timme”. Förutom att skratta väldigt mycket gjorde vi viktiga saker, som att äta. Jag hade fått äran att hitta en restaurang (med en dags varsel) till alla på jobbet och lyckades få ett bord på Paté Paté med köksmästaren Olle från Malmö. En vinbar med robusta och köttiga rätter. Ja, i samma stil som Bastard på många sätt, men mindre och väldigt intimt. Plankan med godsaker kom fram, en tallrik med rikligt med kött, superfint och mört och rött med så lite tillbehör att köttet får sin plats. Och så en stor kladd Eaton mess, denna mumsdessert för alla som älskar fluffiga saker. Framför allt minns vi vinerna. Eller nej, vi minns inte mycket och jag traskade hemåt barfota med skorna i handen, men vi minns att vi vill dricka dem igen.

Här har ni Skånes bästa krog just nu, döpt efter krögaren själv; Daniel Berlin. Han blev utsedd till årets rising star och har, tillsammans med sin mamma och pappa, förvandlat gamla Brummers krog till en plats där han förverkligar drömmar för våra smaklökar. Den unga kocken kommer från Landskrona, som många i personalen och även flera råvaror på menyn, vilket skänker denna själ lite extra stolthet (har gått i gymnasiet i Landskarona). Vi blir inte serverade några kemikonster  utan tas med rakt ner i myllan. Daniel Berlin låter råvarorna tala för sig och serverar allt från råa morötter till syltade granskott. Till skillnad från många fine dining krogar där man är rädd att tappa gaffeln i golvet och dra till sig störda blickar skapar Daniel Berlin och hans gäng en värme i lokalen, trots att färgerna går i kalt vitt och grått, och det här är en krog jag kan rekommendera alla som vill förtrollas av naturen på tallriken. Och vinerna inte att förglömma. Mitt område är dock främst mat varför jag endast nämner vinerna och låter mina uttalanden om dem stanna vid bordet och i mitt minne.

Jordgubbar och vinbär från trädgården och ett fat vackra morötter.
Champagne, Larmandier- Bernier, NV Blanc de Blancs, 1er Cru, Vertus

En tallrik där allt går att äta, från blommor och färska spröda broccoli till vaktelägg och ättiksfläsk. Fortfarande champagne.

Gös med friska smaker av mild gurka och pepparotsväxt.
Dryck: Chardonnay, ”La Pietraia”, Cefalicchio, Puglia, 2009.

Jylländsk hummer som var en dröm med bland annat syrliga syltade granskott, vilket var en av mina favoriter när jag var liten att plocka från träden direkt och äta. Dryck: 2010 Chemin de la Brune Rose, L´Anglore, Eric Pfifferling

En av mina favoriträtter under kvällen är så enkel och så fin. Här har vi olika varianter på blomkål och gud vad stekt blomkål är gott. De fina blommorna är marviol.

Torsk från fiskebyn där min familj bor, Borstahusen, som var så fin att den skivade sig själv. Till den, vilda vackra blommor och lätt sky.
Dryck: ”Le temps de cerises”, Axel Prufer, Chardonnay

Vi gissade nästa rätt och började prata om ägg med inlevelse. Köket gjorde oss inte besvikna. Jo visst kom det ett ägg. Här ”skummigt” med spenat, våtarv och korn. Jag älskar verkligen sådana här rätter. Dryck: Champagne, Charles Dufour, NV Bulles de Comptoir, Landreville,

Min absoluta favorit för kvällen. Och i år! Det här är rödbetor, mjuka fulla av smak, i olika former samt portlak och sagogryn . Helt fantastisk med roliga texturer och genuina söta smaker. Rött i glasen, Le Cousin, Vielles Vignes Grolleau, Olivier Cousin

Så här små är egentligen alla rätter. Så självsäkert att servera killingen så här, uppskuren i matsalen av köksmästaren själv. Till den får vi bland annat fin Karl-Johansvamp.

Harsyra åt jag mig lyrisk på som liten i skogen när jag och mamma gjorde våra vanliga vandringar. Det är också min favorit i denna rätt eftersom jag inte är så förtjust i rimmat. Här en griskind och bär. Dryck: Remy Poujol, ” Le temps fait tout”, 2009, Languedoc

Ostar från Vilhelmsdal. Här börjar minnet bli suddigt. Minns den jag tyckte minst om, en bäsk färskost och resten mest som en underbar doftfabrik. Vinet däremot nomnomnom. Macon- Villages ” Quintaine”, Guillemot- Michel

En sallad på hallon och citronmelliss skars upp vid vårt bord med en härlig sorbet. Dryck: Bera, Moscato d´Asti

Sista rätten innan cognagen fick smälta maten var en yogurt med tunna pigga skivor fänkål och söt kavring. Man ser mer och mer desserter som korsar smaker som vi är vana vid i huvudrätter, örter, grönsaker och bröd. Detta är ett exempel på när det passar utmärkt. Dryck: Chateau tour Gris, Ze Bulle, ”Zero Pointé

På Koi går det bra att beställa Maki med friterad räka, avokado och lax men inte så bra att beställa några entrecoterullar med ost och sparris. Men det kunde ju en smart och tränad hjärna, som inte var skadad av helgens alkohol, räknat ut bara genom att slå ett öga på kombinationen i menyn. Dyrt är det också. Ok på kvällen men på lunchen blir jag bara arg. Koi serverar snål och halvtrist suhi och har inte tid att göra misosoppa på lunchen. Då finns det flera bättre ställe för samma sorts mat.

Den som väntar på något gott väntar alltid för länge. Ni på inlägg. Jag på denna kväll. Dagen innan den omåttligt populära och omtalade krogen Relae i Köpenhamn stängde för sommaren lyckades jag norpa ett bord. Det med en månads väntetid. Jag och vänner åkte över till Nörrebros små snirkliga kvarter med vinbarer och småbutiker där krogen, som blivit utnämnd till byens bästa, ligger. Litet, naket, inte så snyggt men snygga förkläden i skinn på kyparna och toppkockar i köket. Det finns två fyrarätters menyer att välja på (en med kött och en utan) och det är bara att åka med på resan som är en nyfiken tur mellan annorlunda och gudomligt gott. Bäst var det tunt tunt skurna lammet, den kalla ärtfrosten, de varma jordgubbarna och örtglassen som landade i gränslandet mellan dessert och huvudrätt med sin citronsås, dragon och persilja. Men allra bäst var ändå vinerna, alla helt naturliga och pendlande mellan doft av äppelmust till koskit. Nomnom.

Naturligtvis iförd nya Hasbeens.

Ringer några samtal för att göra intervjuer och undrar om jag kan få ett mobilnummer till hotellägaren ”Nej, det lämnar vi inte ut. Så är det bara” blir svaret. Och jag blir påmind om att alla inte ser det som självklart att jobbet pågår dygnet runt. En del går faktiskt hem och när de lämnar sitt kontor, med en fast kontorstelefon, är jobbet över och mobilen är endast för privata samtal. Jag måste alltså ringa en fast telefon, på kontorstid? Det hela känns mycket främmande. Inte ens ”men om man är journalist och behöver ha tag på honom då för tidningen ska till tryck” hjälpte. Nästa gång ska jag dra läkarkortet ”Men jag är ju läkare för bövlen!”

Det här saknar jag i Malmö. Ett riktigt bra japanskt Ramen-ställe där man kan äta sjukligt goda soppor eller den här stora skålen med rå lax, sesamfrön, chili och rått ägg. Mums!

I Stockholm är den Asiatiska mattraditionen helt annorlunda. Där finns många bra kinesiska krogar till exempel, med riktig kinamat, som dumpnings och hotpot. Och det finns bra kinamat, även till låga priser. I Malmö finns en bra kinakrog men då kostar det plötsligt också mycket mycket mer.

Japansk Ramen finns inte alls, vi har sushiställen som serverar japanska tapas, som nya Saiko och gamla Hai, men då kostar det också. Jag vill ha fler äkta och inte så tillrättalagda asiatiska krogar.

Vilken grupp man stör sig på förskjuts uppenbarligen med åldern. För några år sedan var det ”fjortisar” jag störde mig på sen blev  ”tjugoåringar” föremål för min kollektiva irritation. Och i ett mail från min mamma kan man läsa det här:

”MEN när vi hade fått in kaffet då kom ett gäng på cirka femton 30-åringar in och sen var det kört….vi kunde inte höra vad någon försökte säga trots att vi lutade oss alldeles in i ansiktet på varandra!”

Hon hälsar att hon var nöjd med sin Frutti di mare på Epicuré.

Ps. Ja, mamma skickar en recension över sitt restaurangbesök. Hela min uppväxt har egentligen bestått av matrecensioner.

Igår och idag, till kl 23, står de på Stortorget i söta små röda trälådor. Utvalda restauranger från Öresund som säljer tallrikar om 30 kronor där de tolkar en plats. Bättre mat än så här kan du inte äta på festivalen. Bastard tolkar Nyhavn, så klart med gris med en hård krispig rygg av svål, med goda picklade saker i gul söt curry på en stekt brödabid. Cofoco på andra sidan sundet tolkade Christiania med den bästa falafel jag ätit i Scandinavien, med tryffelmajonäs som gjorde att jag även slickade på pappret runt om, mjuk mörkt pita och skånsk svamp och Malmös restaurangskola tyckte att Malmöhus är som en äggakaga med någon form av hallonsylt. Sen var jag proppmätt. Och väldigt nöjd.

Gå till Stortorget. Ät.