Idag träffades vi och kramades länge. Vi som var vi. Det kändes både bra och sorgligt. Han var ledsen att han inte kunde finnas där för mig som han borde eller brukade, och jag var ledsen för att allt kändes så naturligt och självklart, som att vi hör ihop, fast vi inte gör det. Tänk varför ska det vars så svårt. Det borde vara förbjudet att två personer som känner så för varandra inte kan få det att funka. Någon fysiologisk kraft borde sett till att dessa två själar som ständigt krockar aldrig möts. Men vi gjorde det. Och det är jag ändå glad för. Ibland.
