Det glädjer mig att Belle visar sig från sin bästa sida på flera år. Med sitt cocktailfokus och en nätt fin meny har de blivit stringenta under nya namnet Belle. Bara Belle. Och det visade sig vara extra belle extra tidigt på restaurangen. En lugn dagen före dopparedagen rådde, musiken var låg och stämningen var fridfull. Långt från det stökiga smutsiga röj jag förknippar Belle med och som vi igår konstaterade gör att vi också ibland undviker stället. Röj känns inte alltid rätt. Och igår tedde sig Belle så vackert som namnet viskar om. Igår uppmärksammade jag tystnaden hos personalen, ljudet av hur bartendern Linus Elveroth lät cocktailen vandra som ett vattenfall i luften med shakern, den dragspelsfromade baren, jag uppmärksammade de glänsande kakelplattorna och det varma ljuset. Inga människor stod i vägen. Allt var mycket mysigare än innan 23.
Det blir definitivt fler tidiga stunder på restaurangen. Om danssuget sätter in vet man att man blir räddad av de obetalda djs som ändå älskar att vara i det här sammanhanget för att vända skivor och gör det bara för att ha kul. Och då blir det kul. När de ätit upp sitt gage börjar festen.
En julig cocktail med lingon och cava fungerade utmärkt till en något för fast burratta med tomat och en äppelsyrlig svampbuljong med bakad söt rotselleri. Kvällen till ära serverade en kvinna oss och vi konstaterade att det ingav stället pondus att ha en äldre servitris vid borden och inte bara tatuerade groomade män, som förstås också är trevligt, men det är något extra i Sverige med äldre personal. Aldrig svåra, bara självklart och kunnigt. Det visade sig vara bartenderns mamma. Gulligt. Och det var också gulligt att det satt äldre damer vid borden som delade julklappar och delade en flaska vin. Belle är verkligen.
