Archive for the ‘blandat’ Category

Michelinstjärnorna över Norden 2017

onsdag, februari 22nd, 2017

Nu släpps dom. Stjärnorna. Vet inte varför jag sitter klistrad vid live-teve. Varför detta har blivit ett så stort intresse att det pirrar i magen på samma sätt som när jag tittar på hästhoppning. Inför varje hinder stannar sekunderna upp en liten stund. Så inför varje michelinstjärna. Och jag är så imponerad och glad över min gamla granne Karim Khouani som jag följt och sett hans otroligt hårda arbete för att skapa ett perfekt team och nå stjärnor. Först på Ambience Vindåkra och nu, bara kort efter ett helt nyöppnande på en ny adress i Malmö, fått stjärna för Sture. Imponerande.

Och nu Waaaaaaaaaa. Vollmers får två stjärnor! Heja heja heja Mats.

Men något förvånad över att Daniel Berlin inte fick ytterligare en stjärna…

 

Den tredje brända 

lördag, januari 14th, 2017

Om man får en brännhet cappuccino. Klagar och berättar att den är bränd. Får en brännhet cappuccino. Då får man bara utgå från att kaffemakaren inte har en aning och kommer inte göra rätt en tredje  gång. Bara att plåga i sig koffeinet. 

Och mitt skamtips

torsdag, januari 12th, 2017

Man MÅSTE titta på Skam med lurar. Det duger inte att bara kolla på dator. Eller på TV om man inte har ett bra ljudsystem. För musiken är ju för fanken 60 % av hela upplevelsen. Så bra musiksatt serie har jag aldrig sett. Vill kvida av musikglädje varje gång.

Mitt bästa kärlekstips

torsdag, januari 12th, 2017

 

Att titta på Skam. Jag är kär hela tiden när jag tittar på den. Jag sitter inuti Isak och får äntligen känna mig kär igen. Blir man ens kär längre. Vad vet jag. Väntar på att det ska knacka på. Fast det är kanske inte så det går till. Jag kanske måste bli 17 igen. Då var jag kär varje vecka. I någon ny. Enligt min dagbok. Det går över huvud taget inte att hänga med och man fattar ingenting. Och då har jag ändå levt med tjejen som skrev boken.

Måste vi bli som män för att bli som män?

torsdag, januari 12th, 2017

 

Om vi var lite mer som män. Tänker vi. Vi borde vara lite mer som dom. Ta platsen. Äga den. Sätta oss bekvämt i styrelserummet. Men ska verkligen vi kvinnor bli mer som män. Borde det inte istället vara så att män bör acceptera kvinnors ledarstil och sätt att vara. Att kvinnan och hennes egenskaper är lika trovärdiga och värda när man gör den där anställningen och tillsätter den där styrelsen. Hennes annorlunda sätt att vara. Ska hon ändra sig för att ta platsen. Agera som det som räknas som enmablig egenskap. Eller är det inte en manlig egenskap utan en sådan hos en ledare? Frågan är öppen.
På ett plan tycker jag ändå att vi borde titta mer på våra man spreading kollegor. Vi borde anställa våra kvinnliga vänner i större utsträckning. Vi borde hålla om ryggen, bana, vägen och ständigt ge plats åt våra kvinnliga vänner. För i ärlighetens namn är det en av anledningarna till att män kan sprida hela sin härlighet över land och rike. De ger plats åt och hjälper varandra. Funderar inte så mycket på om det är rätt eller fel, om relationerna eller om mannen inte ska klara uppgiften. Klart han gör. Det är ju Henke. Vi spelade ihop. Och brukar åka till fjällen. Inte så mycket knussel.
Det andra är att sluta be om lov. Jag har upptäck att en stor skillnad på mig och män i min närhet är att jag ber om saker. Jag ber om tid, ber om beslut. ”Kan jag”. Mannen informerar vad han ska göra och det borde vi kvinnor också vara bra på annars äger mannen vår tid. Varför ska jag fråga en man om han kan ta barnet så jag kan ta tvättstugan för att få svaret, nej jag ska ut och skotta snö. Varför äger han tiden och du behöver be om lov.
I övrigt borde vi inte bli mer som män. Det skulle leda till fler krig och slagsmål och andra hemskheter som männen är fullkomligt överrepresenterade i. Så nej. Det vore inte bra för någon värld. Istället borde männen se lite mer på hur kvinnor talar, interagerar och är och korsa benen i TV-soffan.

Spara

Spara

När luften är slem 

torsdag, januari 12th, 2017

Jag har inget mer att säga idag. Så känner jag inför imorgon. Orkar inte slösa några ord. Orkar inte prata om det. Orkar inte försöka lösa saker som inte vill bli lösta. Orkar inte låta energin spillas åt ingenting, åt en tävling, en Illvilja, en ingenting. Åt en dag som kommer vara borta i morgon. Åt dagar månader år som kommer vara borta. Men nu är luften tjock av slem. Och jag orkar inte prata när luften är tjock. Jag har försökt men det spelar inte roll om mina ord är bomull skickade med en yvig söt kattunge om de landar som en ilsken väsande svan. Jag måste vänta. På tiden. Även om jag lärt mig att den inte förändrar något om den inte vill förändras. Bara då. Men jag tror ändå på tiden. Måste. För jag tror inte på att något vill förändras. Eller vara vänligt. Så jag räknar timmar. De går alltid framåt. Det är bra. Framåt är bra. Och jag står upp. Jag står upp. Även när luften är slem. 

Nyttja rut-avdraget när mobilen åker i golvet

torsdag, januari 12th, 2017

Jag hade inte en aning om detta. Är helt förbryllad. Om ditt glas på din iPhone har gått sönder kommer alltså ett företag hem till dig och byter glaset hemma hos dig på plats. Och det blir BILLIGARE än om du går till en butik eller verkstad för att det görs med rut-avdrag då det är hem tjänst hemma. Det är nästan så att jag skulle slå sönder mobilen bara för att prova denna tjänst. Men walla. Likt kock-TV är det hela förberett och jag har så klart redan en söndrig mobil. Inte bara en, utan två. På en helg tappade jag två mobiler med resultatet sprucken skärm. Och då kan jag bara beställa nytt glas med home delivery härifrån. 

Det är inte männen ni ska skydda. Det är barnen.

tisdag, januari 10th, 2017

Om man misstänker brott mot barn är man skyldig att anmäla. Har jag lärt mig. Vid minsta lilla misstanke. Anmäl. Gör en orosanmälan. Nu trasslas ett helt nystan av barnpornografibrott upp. Ett nystan som rullar ut från Norge över Sverige och avslöjar män från höga positioner, till förskollärare till pappor, chefer och vänner. Och jag läser i en kommentar från Svenska dagbladet med anledning av att de inte tänker anmäla någon intervjuperson, ”vi namnger inte dessa personer när det handlar om ett brott de inte är dömda för. Det skulle också skada dem för all framtid”.

Nu handlar detta om män som laddat ner barnporr. Brottet har redan begåtts. Det är ingen man som behöver skyddas för sina egna handlingar. Det är barnen som behöver skyddas. Och barnen skyddas inte genom att hålla äckliga män runt axlarna. Ständigt detta pamprande. Vuxna män som vet precis vad de håller på med och får ta ansvar för sina handlingar.

När slutade samhället vara på barnens sida. Var samhället någonsin på barnens sida? Barnens bästa är ett uttryck som går som en röd linje genom alla lagtexter men det fallerar. Och det fallerar även när det kommer till grova brott. När barn skickas mot sin vilja att bo med en våldsam pappa, eller när mannens bästa och skydd går före skyddandet av barnen, då är något allvarligt fel. Och när en tidning gör ett stort jobb med att göra ett stort avslöjande uttrycker sig så här kan jag bara annat än att häpna. Det är en sak att skydda källor, det är en helt annan sak att lämna över uppgifter om misstänka pedofiler till polisen.

Som tyvärr inte tycks göra mycket åt saken.

En som ställt frågan till Svenska dagbladet är en som förra året kom ut och berättade om hur hon själv utsatts som barn är Elaine Eksvärd.

 

Från en spridd artikel

tisdag, januari 10th, 2017

”Malmöbashing har blivit till något av invandringskritikernas favorithobby, ivrigt påhejade av en hyenaliknande socialporrsmobb av de som tillerkänner sig ytterkantsläran liberalkonservatism och den mer folkhemsnostalgiska socialkonservativa gruppen”.

Jag har försökt läsa den här meningen väldigt många gånger.

Spoon up Spoonery

måndag, januari 9th, 2017


Kungen av grytor öppnade upp som det charmigaste snyggaste hål i väggen i Slottsstsden. Alla var där. För den kraftiga chilin med färsk koriander. Vilken grej. Ett ställe med grytor gjorda av bra kockar. Sedan öppnade de ett till Spoonery och ett till. Konceptet var klockrent och tilltalande. Fler försökte sig på liknande men har inte nått samma stringens som Spoonery. Tack och bock.

För ungefär ett år sedan köpte jag den sämsta Pho, vietnamesisk nudelsoppa, som jag någonsin ätit – både i Sverige och Vietnam. Nej jag åt inte den, jag slängde den faktiskt. Den var oätbar och den var från Spoonery. Jag var helt paff. Den var så dålig att det var chockerande att den kom härifrån. Vad hade hänt? Jag provade några andra rätter bara för att konstatera att höjden var borta. Spoonery var nu endast ett ställe med grytor. Inte makalöst goda grytor. Ett ställe för snabb kvällsmat och lunch i kvarteret. Inte ett ställe att ta sig till av habegär. Kanske de inte lyckats rekrytera rätt kock att ta över stafettpinnen, kanske någon slutat bry sig när köket flyttade från det lilla till det stora beredningsköket i Limhamn. Jag vet inte.

Men jag gick hit igen. Och den franska fisksoppan var i alla fall god. Fina nätta örtiga smaker. De små tråkiga räkorna hade gärna fått avstå dagens simkurs i min soppa men fisken och grönsakerna smälte bra ihop. Kanske kanske Spoonery kan ta några steg tillbaka till sin tidigare ohotade position för allt serverat i skål. Med kärlek och hjärta för maten så vågar jag bli stamkund igen. Men kom igen!

Korka upp på Bouchon

måndag, januari 9th, 2017

 

 

 

Instagram ledde egentligen vägen till den här lilla restaurangen. När foodie efter foodie börjar blogga bilder på mustiga franska rätter från avkroken, gömd på en en liten gata, vet man att det är något speciellt som händer just här. Det är inte stort, men välkänt redan från början då de öpppnade. Anledningen är engagemang och intresse. Ett genuint intresse i att laga himla god mat. Att servera gott vin. Och ge gästerna en god upplevelse. Bouchon är en fransk klassisk lantlig restaurang som passar just den här årstiden extra bra enligt mig. Mörkt och mustigt, köttigt och rökigt. Så gå hit nu. Makaronipudding med tryffel, fin bläckfisk med chorizo, kalvhjärna, kött med bea och en ljuvlig pistageglass. Ja, mycket lantligt och en del speciellt på menyn men alltid något för den som inte vågar sig på inälvsfranskan. Allt så hjärtligt vällagat från scratch. Och eftersom Bouchon betyder kork är det bara att läsa vinlistan och lita på att du får bra i glaset. Det enda som inte passar årstiden är att det är kyligt, så på med en extra tröja. Men restaurangen prickar in flera parametrar för en trevlig kvarterskrog, kanske framför allt för att det känns som man kryper in in något privat. Även om mitt sällskap, Tina, hälsade på alla vid alla bord så att kockarna började skratta för att det såg ut som att det kom in en kändis. Det kanske man även kan kalla henne. Jag hälsade på en person. En matskribent Och sedan tjattrade vi tills alla andra hade gått hem och min torrknastrande Crémant fick mig att fortsätta till en cocktailbar tills de också avslutade musiken för kvällen.

Så följ Bouchon på instagram och låt det vattnas i munnen. När du känner att det är ohållbart går du genast dit och omsluts i den mjuka bekväma sammetsfåtölj som serveras på den här lilla krogen.

Pillertrilla pmslilla

fredag, januari 6th, 2017


Jag önskar det fanns Marge mot pms. En depression per månad är inte okej. Och om det var illa förut är tydligen barnafödande värsta pmsinjektionen i kroppen och spårar helt ut. Tre dagars sömnlöshet och sju dagars mörker. De tabletter som finns på marknaden har jag provat och blivit helt koko av. Min dåvarande tittade på mig lätt skrämd över min jehovassaliga min och sa ”älskling du är ju hög”. Ja som ett hus. Och fick biverkningar som var ungefär lika illa som pms-depressionen. Har kvinnor alltid haft det så här? Vad skulle Marge göra? 

Ät grymt god mat för en god sak

onsdag, januari 4th, 2017

 

Förra året åkte jag till Italien, inte en gång men två gånger. Den första gången åkte jag med kocken Titti Qvarnström, en italiensk matskribent och en eventmakare inom matscenen i Malmö och Skåne. Vi åt. Och åt. Och en dag kom vi till den lilla byn Locorotondo dit den italienska matskribenten tog oss till en liten liten restaurang vid namn La Taverna del Duca. Här är en gömd pärla, välkänd för italienaren. Kocken Antonella Scatigna lagar på dagens råvaror, comfy, hemtrevligt och magnifikt. Jag fick äta åsna och grönsaker som jag förundrades över. Och här, bland tallrikar och grytor och råvaror jag aldrig någonsin sett förut hände något som jag var så glad att över att vara med om. Hur mat och möten kan spela all roll. När vi ätit och dragits med i den familjära gästvänligheten Antonella visade berättade matskribenten att en av de runt vårt bord var en Michelinkock från Sverige. Inte bara det, Titti var så tagen av maten att hon på stående fot bjöd in Antonella till att laga mat på hennes restaurang i Sverige. De tårarna som sprutade där. Alltså det var så fint. Och det var inte bara ord. För nu i januari sker det.

 

Varje år håller Antonella en charity dinner i Italien. Pengarna hon samlar in har hon använt för att bygga upp en skola och varje år åker hon ner och arbetar med detta i Kongo. Nu gör hon samma sak i Malmö.

 

MIDDAG FÖR KONGO MED TITTI & ANTONELLA

Den 17 januari har man äran att äta en middag av Sveriges första kvinnliga michelinkock och Antonella Scatigna på Bloom in the Park. De insamlade pengarna går till barnen i Kongo.

Vill du vara med om en härlig matupplevelse och äta gott för en god sak – anmäl dig här! 

 

Grand final i Årets kock!

onsdag, januari 4th, 2017

 

En skåning har tagit sig till finalen i årets kock. Martin Hansen från Grand Hotel i Lund. Hejahejaskåne. Finalen hålls i Malmö i februari.

Mer musik i musklerna

lördag, december 24th, 2016

Lyssnar mig lycklig på musik. Varje gång jag har lite extra tid för mig själv vill jag uppdatera hela min spellista, gå och köpa en vinylspelare och nya högtalare, och göra en ny dansklass och tänker att jag som alltid levt med musik som danslärare och musiker runtomkring mig i form av dj:s, sångare, och jag själv har helt för lite tid för musik i mitt liv. Så nu är jag fylld av beats igen, med ett stort leende på läpparna och gör moves för mig själv i köket och tänker att om Elias bara vore lite större skulle vi göra vår egen Carpool kareoke. Om bara tiden räcker så kanske kanske jag kan börja undervisa klasser igen, för så fort jag hör musik utmynnar de till steg i huvudet och det finns inget som kickar igång edorfiner som en bra beat och att låta den röras sig ut i fötterna.

 

Belle tidig kväll på Belle

lördag, december 24th, 2016

30998222424_636de5b111_o

31465920200_4a5f367aa0_o

 

Det glädjer mig att Belle visar sig från sin bästa sida på flera år. Med sitt cocktailfokus och en nätt fin meny har de blivit stringenta under nya namnet Belle. Bara Belle. Och det visade sig vara extra belle extra tidigt på restaurangen. En lugn dagen före dopparedagen rådde, musiken var låg och stämningen var fridfull. Långt från det stökiga smutsiga röj jag förknippar Belle med och som vi igår konstaterade gör att vi också ibland undviker stället. Röj känns inte alltid rätt. Och igår tedde sig Belle så vackert som namnet viskar om. Igår uppmärksammade jag tystnaden hos personalen, ljudet av hur bartendern Linus Elveroth lät cocktailen vandra som ett vattenfall i luften med shakern, den dragspelsfromade baren, jag uppmärksammade de glänsande kakelplattorna och det varma ljuset. Inga människor stod i vägen. Allt var mycket mysigare än innan 23.

 

Det blir definitivt fler tidiga stunder på restaurangen. Om danssuget sätter in vet man att man blir räddad av de obetalda djs som ändå älskar att vara i det här sammanhanget för att vända skivor och gör det bara för att ha kul. Och då blir det kul. När de ätit upp sitt gage börjar festen.

 

En julig cocktail med lingon och cava fungerade utmärkt till en något för fast burratta med tomat och en äppelsyrlig svampbuljong med bakad söt rotselleri. Kvällen till ära serverade en kvinna oss och vi konstaterade att det ingav stället pondus att ha en äldre servitris vid borden och inte bara tatuerade groomade män, som förstås också är trevligt, men det är något extra i Sverige med äldre personal. Aldrig svåra, bara självklart och kunnigt. Det visade sig vara bartenderns mamma. Gulligt. Och det var också gulligt att det satt äldre damer vid borden som delade julklappar och delade en flaska vin. Belle är verkligen.

Spara

Titti kommenterar Nobelmiddagen

lördag, december 10th, 2016

titti

 

robert-o-blad

 

Ringde till Titti Qvarnström häromdagen som hade fullt upp som vanligt. Först skulle hon prata i radio om vår kommande bok tillika hennes kokbok, Malmö Cooking,  i som kommer ut i april 2017, och sedan skulle hon till Blå hallen, som expertkommentator för SVT på Nobeldagen och Nobelmiddagen. Vilken stjärna vi har här i södern. Dessutom är hon en mycket generös stjärna. Är väldigt imponerad av hur jordnära den här kocken är i all sin glans och i en värld där testosteronet spruta och matchokulturen som serveras på tallrikarna. Och hur hon bjuder in och ger till alla runtomkring, konkurrenter samt människor runt om, av kunskap och plats, vilket inte är vanligt för någon som är på väg i karriären. Där armbågar kan vara vassa och man kissar in sitt revir. Men att ge och vara generös ger förmodligen tillbaka om och om igen. Här är hon i alla fall. I rutan. Skål.

Och den fina topp som Titti har på sig är skapad av Helle Robertson på Robert & Blad, som faktiskt också är med i vår bok. Och pratar om något helt annat än kläder. Skål till Skåne.

Spara

Spara

Två saker jag aldrig kommer ihåg

tisdag, november 29th, 2016

Två saker jag alltid tror att jag ska komma ihåg. Men inte kommer ihåg. Och aldrig lär mig att jag inte kommer komma ihåg.

  1. Vad var det i matlådan
    Jag gör en matlåda och fryser in. Har inget tejp eller penna och tänker, ah, jag har så lite mat och gör detta så sällan att jag kommer komma ihåg att det var köttgryta. Resultatet blir att jag har flera oidentifierade matlådor i frysen som jag aldrig kommer äta för att jag inte vet vad det är.
  2. Hur många timmar jobbade jag och med vad
    Vi tidsrappoarterar på jobbet. Vad man gjort varenda timme i veckan. Det är klart jag kommer ihåg detta tänker jag när jag sitter på en lördag och levererar texter eller sitter och tänker på en reklamidé. Jag kommer aldrig ihåg vad jag gjort. Inte ens dagen efter. Det är som att när något är klart är det även bortsuddat ur min hjärna. Vad jobbade jag ens med för varumärken? Och när. Och hur mycket. Får dubbelkolla i det excelldokument som produktionsledningen använder för att planera arbetet. Men det stämmer kanske inte med verkligheten på mitt skrivbord. När hur och hur mycket. Samma visa varje vecka. Varje år.

Wünderchefs i Malmö

måndag, november 14th, 2016

I huset Minc påvägen från centralstationen och ut mot dockan pyr det av innovation och påhittiga appar. Även mat. Nu har Wünderchef smyglanserats och killarna bakom jobbar febrilt. En app där du kan beställa hem hemgjord mat från hemmakockar. Maten cyklas till dig med cykelbud – allt för en hållbar måltid, så länge väder och avstånd tillåter. Så hur går det till. Du laddar ner appen, i den kan du se vilka kockar som finns i ditt område och vad de har på menyn just nu. Sen är det bara att beställa. Jag har fått äran att komma in och få en provplats vilket jag ska utnyttja så snart råvarorna tryter i mitt hem. Kanske på söndag.

 

För mig måste middagen vara intressant för att jag ska köpa den. Det räcker inte med att jag inte orkar laga mat och är hungrig. Flera kockar som nu är aktiva erbjuder rätter som pennepasta med en bolognese eller en sås på till exempel tomater, vitlök och persilja. Eller en vegetariskt burgare eller liknande som, för mig, är på tok för enkelt för att jag ska bli övertygad om att beställa. Framför allt för att det måste vara oerhört gott, vilket det självklart kan vara, om jag ska köpa något som jag skulle kunna laga själv. Köper jag mat vill jag ändå bli lite överraskad. Det ska vara en eldsjäl i köket som gör något jag älskar eller kommer älska och som jag kanske inte orkar göra själv eller gör så ofta. Bulgugi, Palak Paneer, Poke powl. Intressant. Det bästa är väl att det är hemgjort. Och om man lagar mat för andra lagar man förmodligen med kärlek. Det är svårt att få insikt om hygien och råvaror bakom en skärm. Men jag hoppas att det kommer låta så förföriskt lockande när appen släpps ordentligt att det lyckas. Jag tror att några där inne behöver hjälp med att skriva menyer så att det verkligen låter mer lockande än en vanlig släng-ihop-vardags-rätt.

Matnatten i Malmö

fredag, oktober 28th, 2016

Grattis till er som haffat din biljett för det är helt slutsålt. Kul. Och ikväll drar den igång. Matnatten. Med en knapp och ett klippkort kan du bege dig runt till stadens restauranger och få ett smakprov på varje ställe. Du väljer en av fem matrundor och varje runda har tio malmökrogar på listan. Ett sätt att ta sig runt och prova olika godsaker i natten. Vädret är perfekt för cykeln. Glöm inte reflexer säger mamma Karin.

Fick du inte tag på en biljett till matnatten denna gång. Ha koll på Malmö älskar mat som gör roliga matevent för oss i fina Skåne.

Vina med Lina

fredag, oktober 21st, 2016

img_5722

img_5729

 

Tog en finlunch på Savoy. Affärslunchernas affärslunch. Här finns absolut inga alternativ i den lägre lunchprisklassen utan här får man punga upp uppåt trehundralappen för en kött-med-bea-lunch. Och lite grönt. Och vin. Men när man inte träffat en god vän på länge. När kvällarna upptas av barnhäng. Eller av jobb. Eller av att ta tillbaka sömn. Då får man lyxa på lunchen då och då. Det enda konstiga i sammanhanget är vattenglasen. Hur kan man ha så fina fantastiska vinglas som känns som luft i handen och servera vatten i gamla tjockkantade nattklubbsglas. Det ligger i detaljerna. Ämnena för dagen, reklam, reklambyrå, reklambyråläge, företag, män, barn, jämställdhet, oro, otrohet, ensamhet och föräldraskap.

Och där trivs han som bäst. På täppan.

fredag, oktober 21st, 2016

Åh, så fint när män proklamerar sin feministiska ståndpunkt med att de har tjejkompisar. Att de inte klarar av män i grupp. Att de umgås jättemycket med yngre kvinnor. Eller för den delen anställer många unga kvinnor. Klappar sig på axeln. Fast på positioner där de inte har makt, förstås. Och så börjar man tänka. Men varför. Är det verkligen en bild av jämställdhet. Eller är det precis tvärtom. Ett tecken på att du vill leva ut ditt ohotade patriarkat och umgås i sammanhang där du innehar en ohotad position som den bättre vetande, kunniga mannen som man lyssnar på. Och inte umgås i situationer där den positionen hotas av andra män eller för den delen kvinnor. En plats där man inte riskerar att kritiseras och där ens ord alltid kommer vara viktigast på grund av att en är man. Idol. Sanningsbäraren. Som orerar om orättvisor och kvinnors lika rätt. Inför beundrande ögon. För du vet, att det måste ju komma från en man för att det ska vara sant.

Japp. Idag är jag en sådan fredag. En sån där jobbig tjej. Tänker fira den med att ta vinlunch med min företagsamma vän.

Eller är de bara kompisar. Jämställda liksom. Mmm.

Hamburgare och Cocktails

måndag, oktober 17th, 2016

Hörde jag rätt. Öppnar det en Cocktailbar och hamburgerbar i självaste Slottsstaden. Det är Riannas som slår igen och ger plats åt detta. Tidigare låg här en tapasbar som kändes mer genuin än vad den smakade. Och nu alltså detta. Om det är en duo med koll på läget kan det bli bra. Det kan också bli katastrofalt spriteblask med fula glas och för mycket soda. Samt burgare med köbebröd. Nu håller vi alla våra slottistummar hörrni.

Min första bok med Sveriges första kvinnliga Michelinkock

måndag, oktober 17th, 2016

 

Ja! Nu är det ute. Jag skriver en bok. Inte vilken som helst. Jag skriver en bok om Malmös matliv tillsammans med Sveriges första Michelinkock Titti Qvarnström, och den kommer ut på Norstedts förlag i  april. Malmö Cooking! Läs mer här

Redan för flera år sedan kontaktade Titti mig tillsammans med fotografen Christoffer Lomfors och undrade om jag ville skriva en bok. Jag och Titti kände inte varandra. Faktum är att vår historia med en dispyt mellan en krogkritiker (läs jag) och en restaurang (läs Bloom) gjorde att vi på olika håll sagt ”hon hatar nog mig”. Det kommer inte gå. Men det gick. Inte då, för då nappade ingen. Men sedan nappade inte mindre än en förläggare som i år utsågs till världens bästa kokboksförläggare. Lite galet.

Nu har jag jobbat i månader med detta. Träffat massor med människor och pratat mat. Läst recept. Kollat hur de speciella matbilderna tar form.

Detta blir spännande.

 

110 000 tecken och ett liv

söndag, oktober 16th, 2016

Hade deadline idag kl 15.00 på 110 000 tecken . Hade även min tvååring själv hela dagen. Moaaaaahahahahahaahah. Men det är bara att göra’t. Jag har inte direkt något val. Det som inte dödar härdar och så vidare. Jag har hittills i mitt liv som förälder klarat så himla himla mycket själv och stått på kanten till vansinne och vägg flera gånger där något mirakulöst nog alltid kommit och plockat upp mig och ställt mig på rätt sida om kanten. Jag är van. Van vid att känna att du måste fixa det. Måste. Jag har inte ett val. Och det går inte direkt att bli bekväm. Men hade någon ringt mig och frågat hur det var hade jag nog börjat gråta av stressen. På lekplatsen idag ville jag skrika rakt ut. Men byggde ett sandslott. Och ett till. Just nu känner jag mig som en islandshäst. En sådan där häst som bara går och går och går oavsett hinder, med huvudet böjt nedåt och som liksom bara tar allt. Det är bara att görat. Bara att gå. Snart kan du höja huvudet och vara nöjd. När barnet satt i mitt knä idag och blåste såpbubblor samtidigt som jag läste texter tänkte  jag på alla hjältar till mammor där ute. Alla islandshästar. Som bara gört.

På insidan av företaget

tisdag, september 27th, 2016

När man jobbar med reklam kommer man in på insidan av så många företag. Många olika företag. Man lär sig om produkter, om organisationer och ofta blir jag väldigt imponerad av vad företag faktiskt gör för sin omgivning. Det är nog också därför jag har utvecklat svår allergi mot människor som automatiskt ser företagare, VD:s, entreprenörer, privata aktörer som giriga kapitialister som lever lyxliv på andras bekostnad. Visst möter jag företag som startats i rent vinstintresse men jag träffar desto fler företag som startats ur ett engagemang för en sak. Ur ett intresse. Av eldsjälar som velat något.

Idag är socialt ansvar något som genomsyrar många företag. Framför allt stora. Det kan vara allt från att uttalat arbeta med mångfald och ge arbetsmöjlighet till utsatta till att ta ett ansvar för produktionsledet. Vilka material man använder, var man har sina fabriker och hur arbetsförhållandena är. Socialt ansvar är en välkommen trend som jag hoppas snarare är en förflyttning än något övergående. Just nu jobbar jag med ett bostadsbolag som inte bara bygger utan som gör saker som jag inte hade en aning om. Som startat sociala projekt där de sätter ungdomar i arbete, och hjälper dom till fast jobb (vad gör arbetsförmedlingen liksom?), skapar fritidsgårdar och andra insatser som förändrar i områdena där de bygger. Jag tycker det är fantastiskt. De hade inte behövt göra det. De hade kunnat bygga och lämna. Men de tar ett större ansvar. När jag intervjuar en fotbollskille i en av dessa områden där ungdomskriminaliteten är hög och många har det tufft lyfter han till och med fram en person från kontoret på bostadsföretaget som en hjälte. En hjälte som kommer och hänger med ungdomarna, delar ut fotbollsbiljetter och som bryr sig.

Stora företag är viktiga. De har resurser. Och när de används så här blir jag helt varm.

Gång på gång slås jag över de fina saker som många företag gör för andra. Vad det kan betyda. Och hur många entreprenörer som drivs av att skapa förändring. En förbättring.

Jag gillar att komma in på insidan av företag. Speciellt när det ser ut så här.

Månatligt svart hål

fredag, september 16th, 2016

Ändå är det sommarsol i september. 

Vad är det som händer med hjärnan när den intar pms-mode? Ett mörkt täcke läggs över ansiktet och allt går långsamt. Det hjälper inte att tänka att jahapp nu var det dags igen. Trots att man borde vara förberedd då det sker varje månad i allt för många år. Hjärnan mår som den gör ändå. En förändrad kemisk sammansättning i kroppen drar ner en i ett svart hål där livet inte längre syns från den ljusa sidan. På samma sätt som den deprimerade. Svårt att värja sig emot. Vänner pratar om hur mannen framför dom förändras till en främling och hur de googlar skillsmässa en gång i månaden. En annan har förbjudit sig själv att ta avgörande beslut den återkommande veckan. Jag sitter i bilen apatisk och kommer inte ut ur bilen dessa dagar och lämningen på försklolan känns som en kniv i magen av orimlig saknad. Pms är faktist överväldigande säger min kollega. Tre äldre barn gammal och mången period bakom sig. ”Den skojar man inte bort” säger hon. Ändå är det, som med så många kvinnliga tillstånd, något som man i stort sett ska acceptera. Någon större hjälp för de med svårar kemisk obalans är svårt att få. Ändå är det något återkommande hos så många kvinnor i så många år varje månad att någon form av ekonomi borde finnas i att forska på just detta i större utsträckning. Allt är som en stor lång suck som förlöses den dagen mensen har den äran att komma. Eller möjligen någon dag senare. Och så vandrar man uppåt igen på toppen och är lagom glad och nöjd och känner att livet nog ändå blir bra ändå tills nästa period kommer och man trycks nedåt igen. Det är då en väldig bergochdalbana tills man fyller runt 50 och sedan ska det bli spännande att se vad klimakteriet har att erbjuda. Jag önskar ingen kvinna det här. Möjligen alla män. I alla fall några gånger så att de kanske kan förstå att det inte är lite nedstämdhet att rycka upp sig ifrån utan ett tillstånd omöjligt att värja sig från. Fast  å andra sidan så går det kanske inte att få förståelse. Det är lika förvånande varje gång den perioden dyker upp.

Uppdatering: passande nog skriver Sydsvenskan också om det här idag. 

She’s a lady

torsdag, september 15th, 2016

HM har väl inte någon anmärkningsvärd historia av att välja modeller som gör att kampanjer hyllas ur ett feministiskt  perspektiv. Det har varit allt för brunbrända modeller så att världen rasade över risken av att skapa ett mode med onaturligt och ohälsosamt solbrända kroppar. Det har varit yppiga modeller. Och nu är trenden vanliga människor. Och HM hyllar den självständiga kvinnan.

And she is mine

Ett kök som tappat sin trädgårdsmat

torsdag, september 15th, 2016

img_5015

 

Vad har hänt med Slottsträdgårdens café? Är frågan jag ställer mig när jag läser menyn. Detta ställe insprängt i den prunkande helt fantastiskt anlagda trädgården i parken, men små grusgångar, låga boxbomhäckar som skapar rum mellan trädgården och Tareq Taylors kök. Jag måste uppriktigt nog säga att det märks att Tareq har flyttat sin själ till en annan plats. Det var alltid kul att komma hit, rätterna var uppfinningsrika, fulla av blad och blomster och om dagen inte föll i smaken fanns det varje dag en krämig risotto smaksatt till glädje. Nu, tre hamburgare, 90 80 eller 150 gram. Och tre sallader, välj mellan kyckling, fisk eller räkor. Eeeh va? Salladen  med betor är helt okej. Den asiatiska salladen med nudlar säger mitt sällskap smakar ingenting.  Jag sneglar mot en vegetarisk burgare som är vackert staplad på höjden men hit kommer jag inte gå igen för maten, vilket jag gjorde förut. Det är en himla tur att omgivningen är bestående i år så att gästerna kommer ändå. För tråkigare meny har jag inte skådat sedan stället bedrevs i föreningsregi.

 

img_5016

Dryck på fallfrukt som omhändertagits är en fin detalj i kyldisken. Mustig och len äppeljuice.

Spara

Lär dig förstå och se människan i kriget

onsdag, september 14th, 2016

Igår satt jag hos en man. I hans vardagsrum. Han och hans familj öppnade sin dörr med ett leende. Bjöd på sina kakor, bad alla barnen att hälsa fint, och så pratade vi ihop. Om livet. Om mat. Om död. Han har levt i tio år i krig. Saker jag bara läst om i romaner har han levt med som högst verklighet. När man läser i tidningen om krig levereras fakta, tragiska bilder, människor kallas saker som migranter istället för sina namn. Situationer beskrivs som svåra med oftast i så korta ordalag att det är svårt att faktiskt förstå. Det går förstås inte att förstå. Men om man läser en roman om kriget slukas man in i berättelsen och kastas in i bombräder och flykt och rädsla med hela medvetandet att man själv är med. Att man känner deras rädsla, deras sorg och man får medlidande för karaktärerna och gråter när de ser sin pappas huvud skjutas av eller mamman som håller delarna av sitt nyfödda barn som just börjat säga sina första ord, dammigt, blodigt och skriker ut sin förtvivlad till en tyst himmel som aldrig ger några svar. Och kanske då. Med en roman i famnen i soffan kan man förstå lite av det som är högst verkligt just nu. Jag läser En gul sol som utspelar sig i inbördeskriget i Nigeria. Nästa dag läser jag om människor i kriget i Syrien. Och igår sitter jag och lyssnar på en man som levde i krigets Beirut med sin familj. Tre historier av samma sort där kriget förenar berättelserna. Yossef berättar en helt otrolig historia för mig om då han fann ett barn sekunderna efter att en bomb landat. Hans mammas armar var borta, den andra kvinnan död, barnet, bara ett år gammalt, hade en arm av, ansiktet såg man inte av allt kött som var borta och han var full av öppna frakturer. Han tog honom sprang. Samtidigt som de var beskjutna. Skrek att han var barn. I ett hav av skott där han var måltavla – bara för att han tillhörde en folkgrupp. En historia som inte är unik.

Samtidigt bygger Europa murar. Bokstavligen byggs just nu en mur för att hindra flyktingar att ta sig hit. Jag förstår inte. Ska vi inte hjälpa flyktingar? Är inte det hela grejen med att fly – att rädda sitt liv. Från bomber. Ska inte världen vara där och säga oj, herregud har du klarat dig hela vägen hit. Här har du en filt, mat, vatten och en plats att sova på. Nej, vi bygger en mur. Vi stänger dörrar. Tyranner härjar och Europa sträcker inte ut en hand. Det är oförlåtligt.

När Youssef kom hit möttes han, hans fru och tre små barn som han mot alla odds lyckats fly och klarade sig hela vägenav tre poliser. Han var jätterädd. Vad skulle hända. Vet ni. De hjälpte honom. De bar hans barn och tog hand om dem. 
Det är en tuff tuff sak att fly. Dels ska du klara dig ur landet utan att dödas. Sen farlig flyktväg. Vi VET att människor dör, inte bara v krigets bomber, utan av vägen. Det är också tufft att lämna familjemedlemmar kvar. Liv. Kanske ett liv du byggt i generationer. 

Youseff hus har bombats till botten två gånger. Människor vill inte resa från sina länder bara för att. De hoppas hela tiden på fred. Youssef byggde upp sitt hus igen första gången. Hoppades på fred. När han flydde lämnade han ett liv. De som flyr lämnar ett liv ett land som de önskar var i fred. Det är inte för att profitera, det är för att det är ohållbart att stanna.

Många tonårspojkar flyr. Det är för att de är starka, unga pigga och har störst chans att både klara sig och få uppehållstillstånd. Hur kan det vara så svårt för människor att förstå – att det är SYND om pojkarna som kommer hit. De är helt ensamma. Flytt från sina familjer och har fått ett enormt stort ansvar. Alldeles för tidigt i sitt liv. De ska klara saker våra tonåringar aldrig någonsin behöver bemöta. Och ni kallar dom profitörer, dumma, hatar dom. Jag tror att de allra helst vill gråta och få en kram. Vi har strypt möjligheten för dem att få hit sin familj. Grusat fler chanser att överleva. Jag tycker inte om Europas egoistiska ansikte. Europa, läs en roman.