Det finns hur många filmer som helst på youtube som driver med karaktärerna på reklambyrån, jobbet och, så klart, kunderna. Alla kreatörer känner förmodligen igen sig i denna. Och de som lagt upp filmen hälsar; “We.Feel.Your.Pain”.
Utan läppstift känner jag mig bar, naken, exposed.
Jag brukar se mig själv hoppa upp på ett bord, köra en piruett och sedan hänger alla andra på och vi exploderar i ett synkat dansnummer ner för gatan. Fler och fler. En helt normal fantasi för en mellanstadieelev men kanske inte för en trettioåring. Och det är ju dessutom omöjligt.
Men så gör Bounces Jenny Widegren (obs 35+) det här på Sergels torg och Centralstationen i Stockholm för att hylla Michael Jackson….
Varje vecka läser jag något om pirater. Artiklar i dagspress som innehåller ordet “sjörövare”.
Seriöst.
Utan att någon skrattar.
Pirater härjar runt Afrikas kuster och kapar skepp vilket försörjer hela länder. Och det enda jag funderar över är:
Använder de kanoner, har de papigojor, vilka hattar har de? Hur ser modet i piratvärlden ut år 2009 helt enkelt?
Jag är djupt fascinerad över att de, som jag trodde dog ut långt innan Pippi Långstrump-böckerna, Sjörövarna, är fullt verkliga ute på de sju haven.
Det är farligt och ger benhinneinflammation.
Jag var och såg nya Bond filmen.
Olga Kurylenko
Åh åh åååååååååååå.
Hon påminner dessutom om min mamma23år väldigt väldigt mycket.
- Hej Karin. Vad pysslar du med?
- Jag skriver en artikel om Web 2.0.
- Kan du inte lägga upp ett inspelat radiosamtal till oss, med Sarah Palin när hon tackar ja till att klubba sälar tillsammans med Frankrikes president, snälla?
- Jo, visst kan jag det.
Jag hade ju bestämt att det var en hysterisk tjejfilm som red på en hysterisk våg. Halva filmen var precis så fjantig och modeshow som jag anade och undrade tyst hur man över huvud taget skulle kunna gråta till denna film. Sen grät jag. Och grät. Och grät.
Nu kan jag bara ligga här och tänka på hur det när hjärtat krossas. Och med min inlevelseförmåga så är det ungefär som den senaste gången jag råkade ut för ett brutalt knivhugg. Låg och grät i så många dagar att jag fick åka till doktorn till slut på grund av en fruktansvärd huvudvärk som gjorde att jag inte kunde röra mig ens några millimeter eller öppna ögonen.
Igår läste jag ut en helt underbar bok som börjar med att skildra en vänskapshistoria mellan två pojkar i Afganistan för att sluta i en tragisk historia med landets historia som bakgrund. Filmatiseringen av boken Flyga Drake av Khaled Hosseini visas ikväll klockan 22 i Folkets park.
Genom halva boken trodde jag att historien var självupplevd. Den är så träffsäker och skildrar situationer så nära att det borde vara omöjligt att hitta på. Det var med viss besvikelse som jag upptäckte att det var en roman även om jag borde vara lättad med tanke på handlingen.
Men ändå har jag lärt mig mer om ett land som tidigare bara varit som en otydligt bild av förutfattade meningar.
Varje dag efter skolan satt jag på golvet vid tv:n för att komma så nära som möjligt när de ljusgröna Pich Pit färgerna blandades med signaturmelodin. Men det blev aldrig samma sak när Brenda Walsh försvann ur serien. Kelly var hatobjektet sedan hon stulit snyggdylan och serien tappade färgen.
Men nu gör hon comeback! Brenda!
Shannen Doherty är klar för nya Beverly Hills tilsammans med jennie Garth och Tori Spelling. Men Luke Perry kommer tyvärr inte vara med. 90210 visas i Sverige i höst.
Jag har precis varit och sett Mamma Mia på bio utan att ha en aning om vad jag väntade mig mer än lite Abbamusik. Men att göra en musikal, en historia byggt på kring Björn och Bennys gamla låtar. Kan det gå. Det kändes ungefär som att gå på kanten av en hög brant hela tiden med risk för att när som helst ramla ner. Speciellt då Pierce Brosnan spände sitt botoxstela ansikte för att bränna av en låt.
Men håll i er kultursnobbar. Ja det är er som man gärna vill säga åt att slappna av lite ibland, att inte ta saker så himla allvarligt och inte tro att hela världen dömer er som mindre värda om ni skulle nynna på en trallvänlig radiolåt.
Det här var så töntigt att det blev bra. Det gick liksom inte alls att ta den på allvar någonstans och var så corny att man bara fick släppa alla pretto tankar och gilla färgglada musiknummer, totalt obekväma övergångar, tjejskrik, massa abbalåtar och bröllop.
Jag har haft en t-shirt som det stod Nirvana på. Gått i Dr martens och haft trasiga jeans. Färgat håret med karamellfärg och skaffat små dreads.
Jag trodde inte världen skulle klara sig själv.
Alltså utan Curt Cobain.
Ikväll visar Debaser en dokumentärfilm om frontfiguren i Seattlebandet. Och du kan sitta där, i en soffa och dricka köpeöl.
Karin är nu över trettio och mår under omständigheterna bra. Jag är copywriter och jobbar på en reklambyrå i Malmö, vilket betyder att jag jagar bra idéer hela dagarna, förutom när jag skriver. Och det måste vara världens bästa jobb näst efter delfinskötare.
