Några rader om Jason och Borzoo

Jason Diakité, Timbuktus, tal i riksdagen sprids som en klickeld över internet. Det var fint och innerligt. För en vecka sedan publicerade DN ett öppet brev till SD skrivet av Borzoo Tavakoli. Det var fint och innerligt. Men i svallvågorna efter den enorma delning av Borzoos artikel kom naturligtvis kritiken som tyckte det var fel av honom att lyfta fram allt han gjorde för Sverige. Kritikerna menade att Borzoos resonemang är farligt för att det pekar på att man måste vara nyttig för ett land för att vara värd att leva här.

 

Jag förstår resonemanget och kritiken. Vi ska hjälpa utsatta människor oavsett vilken nytta de innebär för landet. Däremot tycker jag att kritikerna läser brevet från Borzoo som fan läser bibeln. Och det händer när människor inte lyssnar på vad avsändaren vill säga utan lägger in sina egna värderingar och ord i munnen på den som talar. Han, liksom Timbuktu, vill så klart rättfärdiga sin rätt i samhället genom att berätta vad de bidrar med, i något av en desperation på grund av det SD-politiska läget i landet. Vill säga ”vi är inte som ni beskriver oss, vi bidrar visst det, vi kan vara en tillgång, titta!”. Det är inget annat Borzoo säger och det är inget annat Jason Diakité säger.

 

”Jag kräver att bli bedömd av mina handlingar och på min personlighet. (…) Men i utbyte ger jag dig mitt liv Sverige. För dig kommer jag och mina barn alltid hjälpa till att bygga. jag ger dig min uppfinningsrikedom. Jag ger dig min kreativa förmåga och min energi”.

 

Så nu väntar jag på raseriet efter Timbuktus tal – eftersom han också lyfter upp vad han gör för landet Sverige. Men jag tror det uteblir. Timbuktu är artist, Borzoo Tavakoli ekonom.

 

Och när det kommer till nytta så nej, vi ska inte mätas efter nytta utan hjälpa utsatta i den mån vi klarar av att hjälpa. Men var och en har ett ansvar och som någon skrev ”jag ska inte behöva sköta mig”. Jo, det tycker jag. Jag tycker att alla, du och jag har ett ansvar och ska sköta oss. Det kan knappast vara kontroversiellt.

 

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Drömmar sätter liv i mitt liv

Ambitioner for god sake people. Ambitioner. Det ligger förstås hos mig, människan får göra som hon vill. Men jag får krupp av bekvämhet, den obefintliga viljan att ta i. att sikta lite längre än det som är bekvämt. Utan drömmar skulle jag torka ut och vissna. Sitta på samma stol dag ut och dag in. Se samma människor, samma väggar, samma mönster, samma datorskärm, ha samma uppgifter, samma morgon, samma lunch, samma eftermiddag, göra samma sak, andas samma luft dag efter dag. År efter år. Samma får mig att undra varför man egentligen lever. För det går inte att leva om sitt liv. Så varför inte drömma och leva efter drömmarna. Att inte vara nöjd, att vilja mer är ett driv som får en att känna livet på tungan varje dag och ständigt upptäcka nya smaker. Därför tänker jag alltid på var jag vill nästa gång, vad jag vill se nästa dag, hur mitt nästa hem ska se ut och var nästa resa ska gå. Det gör mig stimulerad och det gör mig glad. Det får mig också att vara närvarande i varje dag. För att varje dag är en del av en tidigare dröm, något jag tagit mig till aldeles själv. Inte på en rak väg, inte utan att det gjort ont och inte utan svårigheter. Och inte är det perfekt. Men det är i alla fall mer än om jag inte vågat drömma större.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Från Yacht till höj och sänkbar barnsäng

Är just nu, av olika anledningar, inne på temat ekonomi. Efter att ha spenderat några dagar på Franska Rivieran för första gången i mitt liv, tittat på fantastiska villor med terrasser mot havet i bergssluttningar och druckit kaffe med utsikt över monsterstora privata båtar i vackra hamnar, kommer jag hem och läser en krönika som ifrågasätter det som i texten kallas ”Svenssonliv med nymoderatisk guldkant”. Hur ska det gå med samhällsansvaret när människor strävar efter detta liv frågar sig skribenten? Linas matkasse, bostadsrätt, höj- och sänkbar säng och semesterresor är några av de saker som tas upp. Med minnet av en nanny som delar ut varma handdukar på en enorm Yacht i hamnen efter det att barnen ätit upp sin glass , eller palatsen kilometer efter kilometer längs Istanbuls kust konstaterar jag att Sverige har ganska lite rikedom att tala om.

Så länge man inte använder statens pengar till lyxresor som Staffanstorpspolitikerna nyligen eller skattefuskar bidrar man till samhället, till exempel genom skatt. Vårt samhälle är byggt på detta smarta vis oavsett vem som styr. (Nej, jag är inte för ytterligare ett jobbskatteavdrag och tycker det finns viktigare åtgärder, även om jag förstår anledningen och effekten av det första avdraget).  Andra sätt är att engagera sig ideellt eller bidra till olika organisationer genom att skänka pengar. Samt att rösta på något parti som man tror gagnar Sverige i framtiden. Jag gissar att många av de som klagar över människor som strävar efter och lever detta liv ”med guldkant” inte på något sätt tar ett större samhällsansvar än dem de klagar på. Mycket snack. Alltid mycket mycket snack och lite verkstad. Och medan snacket går är det någon annan som tar samhällsansvar. Kanske till och med samma person som har Linas matkasse.

 

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Se mig

Sitter på ett café. En kvinna i solglasögon har ätit en kaffe och en kaka, tar upp sin mobil och ringer ett samtal skitsur. ”Jag sitter på en restaurang och har ätit för 1000 kr. Kan du komma hit och batala. Ja, men kommer du? Kommer du?”. Klick. Som kvinna med några förhållanden i bakgrunden har jag hennes fulla sympati. Nej, hon är inte knäpp. Hon är bara väldigt väldigt osedd och önskar inget annat än en smula bekräftelse. Och så kommer det ut. På lite olika vis. Ur frustration och fullkomlig inre sorg.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Ananastortyren

Det värsta de gjorde mot mig i skolan vara att lägga bitar av burkananas i salladen.

 

Det var värre än när jag gick i ettan och de stora tog min mössa på bussen och kastade runt.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Kolhydratsdieten det kör jag

Det här LCHF, Atkins, GI, jag förstår inte alls. Varje dag tänker jag uppenbarligen i motsats till resten av världen (om jag utgår från omslagen i magasinhyllan).

”Hur ska jag få i mig tillräckligt med kolhydrater!?”.

Det värsta som finns är att vara hungrig. Det innebär sur, trött, och en ofungerande hjärna. En del verkar rädda för mat, jag äter hellre i förebyggande syfte för att inte riskera att sitta där med darrande händer. Idag åt jag en rödbetssoppa till lunch och tryckte ner brödbitar till exempel för att inte riskera att få i mig för lite kolhydrater.

Det här är tydligen HELT fel. Kolhydrater har gått från något självklart i tallriksmodellen till skräckinjagande kost. Frukt och rotfrukter är livsfarligt!

Really?

Nä. Ge mig min pasta.

Undrar vad nästa trend är.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Ensak

Hur kan en sak som rör två personer, möjligtvis tre, innefatta långt fler dramatiska personer som har åsikter om allt och som anser sig ha rätten att bestämma hur någon ska agera och känna, bestämma vad någon får göra och inte göra och vad någon får säga och inte säga. Hur kan andra lägga all den tiden och kraften på att andras liv. Och hur kan man tillåta andra att lägga sig i och styra och ha åsikter om varje steg man tar. Jag hade blivit så trött. Och ja, jag hade också förvrängt sanningen till slut istället för att stå till svars för den om jag hade en hel kör av röster att vara till lags. Som en sekt som har köpt ens liv som man måste försvara sig emot.

 

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Från en dag till en annan……. och fullkomligt annorlunda

För några dagar sedan ringde någon och sa jag saknar dig. Några dagar senare är någons liv helt och fullkomligt förändrat för evigt och resten ett minne blott. Det får mig att tänka på hur mycket allvarligare och svårare saker och ting blir när man är äldre. Vuxen. Förr handlade det om jag gillar dig, du gillar mig, han gillar inte mig, men jag gillar honom och nu gillar han henne och när problem kändes överväldigande hade man inte en aning om vad som väntade längre fram när konsekvenser kan vara mycket allvarligare När det finns större saker att ta hänsyn till. Som var man jobbar, barn, hus, familj. Stora klossar som måste flyttas. Om jag vetat förr vad jag skulle vara med om längre fram hade jag tyckt att allt var ganska, tja, enkelt. Tyvärr så glömmer folk hur lätt saker och ting blir allvar. Hur en handling kan bli fullkomligt allvar och ställa till det för evigt i en vuxen värld. Men bara rucka den en stund om man är yngre.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Sluta andas nu <3

20120509-002935.jpg

 

 

Kan man kväva känslor? Jag vet två som försöker. Eller nej. Jag vet fler som försöker. Glömma varandra. Förtränga varandra. Mot tyngdlagar som får dem att falla dit. Men som med sunt förnuft och vetskap om det omöjliga säger hej då. Ord om vad som kunde varit som ingen kommer veta. Ord om hur längtan känns när den inte får uttryckas. Ord om de ord som inte vågar yppas med risk för ömmande återfall.

Alla om.

Alla själar som försöker tystna. Kväva. Det vi inte bestämmer över.

 

<3

 

 

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Bastard – the pickup place

20120430-075721.jpg

20120430-075705.jpg

20120430-075734.jpg

20120430-075749.jpg

20120430-075804.jpg

20120430-075818.jpg

En afterwork på Media evolution slutade med en date och halvfyraburgare på Max på Stortorget. Där mellan fick jag mest värja mig från män utsläppta på grönbete på Bastard. Inte visste jag att detta ställe blivit en pickupbar eller har jag varit blind tidigare, alternativt hade jag ägglossning igår och utsöndrade oemotståndliga signaler utom egenkontroll. Oavsett vilket fick kollegor gå in och bokstavligt bända bort en man som hängde runt min hals (ps han hade flickvän), varpå en annan blev sur och en tredje spenderade hela kvällen med ett orrespel på andra sidan baren för att senare otaliga gånger fråga om jag ville med hem, trots att han också hade flickvän.

Efter denna kväll gör jag ett överslag och beräknar att 70% av de som raggar ihärdigt på Bastard är upptagna män. Kan ni inte kväva ert bekräftelsebehov och gå hem och lägga er energi i ert förhållande istället, så blir världen en lite bättre plats och Bastard en något mer lättillgänglig plats att flirta på utan att gå på minor.

 

Ps. Jag åt grishuvud och drack mitt favoritvin de Jardin.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter