karin af malmoe

Inte ens Depeche Mode kan rädda Kois nya profil. Koi var stramt. Koi hade minimalistiskt goda drinkar. Koi var bra musik, snygga dj:s och snygga gäster. Nu är Koi stället som serverar redbullvodka som gäster spetsat med Rohypnol. Håll i drinken, förlåt groggen, om du skulle gå hit för att hyllningsefterfesta syntbandet som spelar på arenan ikväll. Jag tänker inte gå dit efteråt. Förmodligen inte Gore heller.

I helgen sjöng jag för allt vad jag kunde ta i, tillsammans med en taxichaufför och Johanna, hela vägen genom Malmö. Vi skruvade upp på högsta volym på taxi tjugotretjugotretjugotres standardfrekvens, Din Gata, och ylade till Lauryn Hill. Det var en bra avslutning på middag, drinkar på Belle Epoque och dans i sofforna på Babel.

Det blev nytt år och vi var med vänner i Stockholms skärgård. I ett hus med utsikt över hela den istäckta sjön. Vi åkte ut tidigt badade bastu, drack öl, hoppade ner i havet och åt Martins fantastiska långkokta gulasch. Värmde oss framför brasan och väntade medan killarna slamrade i köket för att få fram en tapastallrik med pilgrimsmussla på blomkålspuré, charkuterier och en ceviche. Och ytterligare slammer för att få fram den oxfilén med tryffelrisotto och vaniljpannacotta. Klassiskt och nyårigt. Och vi spelade rockband och lyssnade på dålig musik och bra musik från 00-talet var trötta och lekte viskningslek och somnade en söt liten friggebod mellan träden.

Det var längesedan det dök upp ett Malmötips i bloggen. Men här kommer ett väl värt platsen. I morgon fredag, på Babel, start 20.30 så sjunger vi ihop. Jättesnabbt.

Jag har hört det pratats om konceptet hur länge som helst nu och att det ska vara hur roligt som helst. Klart det är. Vem orkar sjunga alla sävliga verser om skärgården när det kan göras lite mer i Stockholms tunnelbanespeed.

Ikväll åt jag alla rätter på den nya krogen Belle Epoque på Möllevångstorget. Ja, alla rätter. Jag är som en liten köttbulle snart och då kanske jag måste stämma min egen arbetsgivare. Jag tänker inte göra en recension i nästa nummer av Nöjesguiden och avlägga betyg. Det är så många barnsjukdomar som ska gås igenom när en krog öppnar att jag inte tycker det är rättvist att slänga sig över dem med papper och penna så fort de börjar röra i grytorna. Vilket de för övrigt gör väldigt bra. De har en duktig köksmästare vid rodret. Men några ord.

Servicen är nybörjarknagglig vilket de är helt ärliga med. Några av killarna som öppnat stället har ingen tidigare erfarenhet av att just bära brickor och vinner gästerna med sitt engagemang. Men de ska nog göra allt för att minska glappet mellan kök och service. Även om det inte är en finkrog måste det vara lika viktigt som en vacker interiör och en perfekt gnocci.

Belle Epoque är redan ett stammisställe med hårt tryck om platserna. Menyn ändras nästan varje dag och du kan välja mellan en kött, fisk eller vegetarisk. Det låter tråkigt i sin enformighet men med ett öga på menyn vattnas det i munnen och desserterna ger stället ytterligare ett hurra. Klockan tio drar dj:n för kvällen igång skivorna och det går att spontandansa mellan borden. Tack för ett ställe där man inte behöver ha mysbyxor och dreads för att passa in eller festblåsan för den delen.

Plötsligt känns alla andra ställen på Möllan som mossiga. Hoppas det håller i sig det här.

Min lördagsnatt blev spontan och så bra som spontant alltid blir. Jag gick ut med helt nya ansikten, åt middag på Metro, drack Cosmopolitans på den nya baren på Möllan, Belle Epoque, som var så fullt med folk att det vällde ut över trottoaren. Cosmopolitan var den enda drinken Fredrik kunde göra och kanske det var nybörjartur men det var den godaste jag druckit. När jag tänker efter har jag aldrig tidigare druckit en god cosmo. Fick en fin komplimang serverat med glasen vilket kanske var garnityren som skulle till.

Sedan hamnade vi på en galen hemmafest som var som en stor lekplats för vuxna med minimotorcyklar, discokulor, ett långt dj-bås, elgitarrer och mickar för den som ville jamma. Köket var rökfyllt och festvärden pratade franska. Jag hamnade i dj-båset enligt vanlig procedur och drack ren vodka ur kaffemugg.

Vi avslutade med svettig dans på Kärleksklubben bland juckande homies och saxofonister till funkbeats. Och alla endorfiner dansade i hjärnan vid läggdags.

Möter upp Magnus Thure med tjejgäng på Tempo för middag och öl. Och sedan är natten öppen. Väldigt öppen.

Jag slängdes in i jobbveckan innan jag hann lägga upp någon bild från helgens hemmafester. Det är det bästa. När hösten kommer och alla kommer på att de vill sitta inomhus, mysa med vänner, dricka rött istället för rosé och dukar fram mustiga ostar i stället för engångsgrillen. När alla bilder har ett mörkt rött ljus över sig och temat är etnoporr. För det var det på Anja Gatus och Gustav Svenssons födelsedagskalas där jag mötte många av mina gamla sydsvenskankollegor, kära vänner, nya ansikten och twitteransikten. Det är ungefär så banden ser ut numer. Hej-vi-har-aldrig-setts-men-vi-känner-ju-varann-ändå. Och plötsligt kan man hoppa över de där första onödiga minuterna då vi måste ta reda på om vi har något gemensamt över huvud taget och därmed om det finns någon mening med att vi pratar. Det vet vi om vi redan setts på twitter. Då prenumererar man på andra intressanta ansikten som man vill gå på fest med. Och vi sparar tid.

Jag skickade in min sista text halv åtta i lördags kväll. En timme senare skulle jag var klädd i etnoporr. Men hade naturligtvis ingen aning om vad det var och panikpratade med Rebecca som föreslog mörka tyger och mycket guld. Jag fann ett leopardfodral och möttes av en buffé med mat från alla världshörn och nedstoppade små flaggor som berättade om etniskt ursprung. Porren stod ingen för. Men någon hade i sin research kommit över ingående fakta om porrindustrins syn på etnicitet och lönesättning. Jag lärde mig något nytt även denna kväll.

Vänner har öppnat ett kontor i Malmös mysigaste kvarter, Gamla Väster. De kallar sin plats Idyllen och här jobbar sex killar med form, film, foto och framför allt digitala medier. Eller varför begränsa sig. Kreativitet och kommunikation. Igår var det invigningsfest med burköl, chokladbollar och snittar.

Naturligvis har Idyllen en egen hemsida.

Måns, journalist och stolt men ingen idyllkille.

Olof i mitten bor på Idyllen om dagarna.

Emma från Sydsvenskan  och förlovad med idyllenkillen Martin.

Martin hittar ni på Idyllen om dagarna. När han inte är på musikkonvent i Vancover.

Ludvig ramlade flest gånger på festen.

Ämnet på den här konversationen har garanterat något med digitala medier att göra.

När Tomas skrattar riktigt hjärtligt håller han alltid med tumme och pekfinger över näsbenet. Det gjorde han igår. Anledningen var min kavaj. Han tyckte inte att jag såg klok ut för att jag hade jättestora axlar och kunde inte sluta skratta. Men serru jag hade läst i Glamour, kände mig säker och gick på 40-årskalas med kuddar på axlarna. Åt tårtor och asiatisk buffé i lokalen på Möllan, dansade till 50-tals soul, ställde mitt plastglas med vin på ett biltak och svängde förbi Darkroom på vägen hem. Men jag var nog för tidig för det fanns inget folk. Sen somnade jag med smink, håruppsättning och kläderna på bredvid min man. Klockan var bara tolv.

Hur många som var på festen som man kan länka till?
Födelsedagsgrisen Hanna, Lisa Förare, Maria G Franke, Sofia Petersen, kockinnan Sara Berg, Tomas, Therese Svensson. Och så kan vi fortsätta. Så himla internet.

Jag kan inte säga så mycket mer eftersom huvudpersonerna inte vet om att det blir fest ikväll. Jag har gjort en salsa med mängder av färsk koriander till picknickbordet. Min tumme svider av chili.

Malmöfestivalen gör inte mycket väsen av sig i år och jag har lyckats parera den. Kanske för att festivalen flyttat från mina kvarter till andra sidan stan. Kanske för att jag ätit allt slaskblask, spytt över en langosräka i bajamaja och sett Timbuktu femtielva gånger. Jag bor här och har hamnat i facket som inte bryr sig. Inte som hatar, men som inte bryr sig. Jag strosade runt i matosen som en gång gjorde mig nyfiken för att tillslut äta en hamburgare, nåväl en på kött från en närliggande gård och med en smakfull aioli till, men ändå.

Jag har sett Anna Ternheim, som jag sett tidigare, och jag gick hem från Bob Hund, som jag sett tidigare. Jag missade A Camp och Gaby and the guns idag. Det är tre dagar kvar och innan skiten, som det kallas i folkmun, tar slut. Jag tänker trotsa viktklubbens 1300 kalorierregel och trycka i mig den festivalmat som kletipleti röstat fram som den bästa.

Åh vad jag älskar vuxenfester. Fester med bordsplacering, med tal, med en rätt som dukas in efter den andra. Med bubbel vid ingången och väldressade gäster. Igår var vi på Tegnérs matsalar i Lund och festade för Niclas Ek, delägare för GoodOld och fd VD på The Fanclub och hotellägaretyp och…. ja en man av många järn,  på hans 40-års dag.  Kräftor och nubbe, lamm och sorbet. Reklamfolk, miljonärer och  barndomsvänner. Dans. Det passar mig utmärkt. Mojitos till alla och latinorytmer precis som det kändes med inbjudan i hand. 3 andra stora blommor i hårsvallen såg jag under kvällen. Några hade tolkat dresscoden på annat vis. Att det stod “väldigt avslappnat” hindrade inte några från att komma i guldkreationer och paljetter. Klackskorna åkte av när Peps spelades och det kändes schysst att helt opretentiöst gilla det.

Förr skrev jag alltid om vad som var på gång i stan och listade mina tips. Men så en dag gick jag rakt in i väggen, klubbväggen, och orkade inte skriva en rad om det. Orkade inte gå ut och min inbox är nu överfull av olästa klubbinbjudningar och info. Varför det hände skrev jag ett lång inlägg om vilket jag inte heller orkade publicera. Men jag ska göra det någon dag. Men nu, för gamla goda tiders skull, och för att jag har min första semesterdag kommer min fredag här:

Ikväll ska jag gå på en olivoljeprovning, sedan tänker jag gå ut och äta med min familj där mamma avböjde Bloom och det blev i stället Atmosfär. Sen kanske jag går till den nya klubben Made som huserar på krogen Chili som tar lite möllanfeelning till andra sidan kanalen.

Om man skulle googla stuga+sjö+vänner skulle resultatet bli midsommar. Men i år tog jag ett djupt andetag, svalde min traditionslusta och bad om en enda sak. Att få vara hemma. Det och sill.

Förra året frossade jag i tradition och träffade en förträfflig tant. Det såg ut så här:

Stockholm har alltid inneburit fest. Sjukt med fest.  Vi ville gå på moderna museet men var alltid för bakfulla. Vi ville gå på Beyond retro men var alltid för bakfulla. Några av mina mest dekadenta kvällar, nätter och morgnar har varit här. Men nu. Nu är alla mina tjejkompisar här uppe antingen gravida eller mammor och i kväll är första gången som jag kommer att minnas en hel Stockholmsnatt. Även om jag somnar med en barnvagn vid fotänden (rosa till en pojke = rebellkompis) har jag i alla fall fått i mig en negronichampagne och några glas bourgogne. Jag går hem på klackar över kullerstenar och uppskattar staden utan att kräka i en champagnehink.