Här är anledningen att flytta till Malmö.
Låna socker av Zlatan. Snacka över häcken med Zlatan. Låta ungarna sparka boll på gatan med Zlatans ungar. Passa Zlatans hund när de är på semester. Och titta in i deras övre våning med stjärnkikaren som avslutning på varje fredagsmys.
Den som skrivit denna annons borde ta jobb som copywriter på en byrå som gör Mäklarannonser. Verkligen.
Som vi längtat. Denna statushöjande livsviktiga attiralj spottas säkrast i sommar på cyklarna parkerade utanför Solde och Välfärden. Män med uppkavlade byxor, meterosexuella skor, samt ett något analt förhållande till prylar, har längtat efter vinhållaren i ”handgjort naturligt färgat läder från Montreal, behandlat med återvunnen olja” så att de kan transportera sitt Vin Natyyyr genom city med stil.
Bild av Wilhelmina Ward
Sydsvenskans läsare har skickat in bilder från Malmö under kampanjen ”Vi älskar Malmö”. Många är fantastiskt vackra. Älskar bilder av moln som bildar mörka formationer över stadens gröna trädtoppar. Eller små iakttagelser som lockar fram smilgropar.
Se staden ur andras ögon här!
När jag till slut fick tag på en lägenhet i Malmö, en liten andrahandstvåa i Slottsstaden, var jag överlycklig. Varje dag under ett års tid slogs jag av ögonblick då jag tänkte ”vad lycklig jag är som bor här i Malmö”. En banal tanke som kändes som ett stort pirr. Det kunde vara när jag cyklade genom den regniga parken eller gick och tittade upp mot husknutarna som känslan slog till.
Nu slås jag ofta av ögonblick då jag känner mig lycklig över att jobba i Malmö. Små saker som att cykla och göra ett ärende mitt på dagen, ta upp hämtmaten till lägenheten över lunchen och hälsa på väggarna eller bara kunna träffa en kompis direkt efter jobbet, eller för den delen jobba hur länge som helst och veta att jag bara kan spatsera hem när jag vill. Det kan få mig att spricka upp i ett leende. Och när föraren i den gröna bussen stannar och vinkar i stället för att, som oftast, försöka köra över mig, då är Malmö och mina kvarter bäst.
Morgonens samtalsämne. Monkis klädhängare. Ingen gillar dem.
De går knappt att få ut, de går knappt att hänga tillbaka och bara krånglar så är man det minsta shoppingsvettig och trött finns det få klädesplagg som är värt besväret att släppa alla påsar man har i händerna för att få ut hängaren. 2 sekunders ryckande och man ger upp.
Igår och idag, till kl 23, står de på Stortorget i söta små röda trälådor. Utvalda restauranger från Öresund som säljer tallrikar om 30 kronor där de tolkar en plats. Bättre mat än så här kan du inte äta på festivalen. Bastard tolkar Nyhavn, så klart med gris med en hård krispig rygg av svål, med goda picklade saker i gul söt curry på en stekt brödabid. Cofoco på andra sidan sundet tolkade Christiania med den bästa falafel jag ätit i Scandinavien, med tryffelmajonäs som gjorde att jag även slickade på pappret runt om, mjuk mörkt pita och skånsk svamp och Malmös restaurangskola tyckte att Malmöhus är som en äggakaga med någon form av hallonsylt. Sen var jag proppmätt. Och väldigt nöjd.
Gå till Stortorget. Ät.
Området som misstas för öppen pissoar av manliga besökare och soptipp, sprängda högtalare med balkanpop, förgiftade räkor, dimma av grillos 24/7, mammor som låter sina barn bajsa på trottoaren (har setts), fyllekräk och markant ökad risk för tinnitus. Och var bor jag? Just det.
Jag har aldrig klagat på Malmöfestivalen, tvärtom har jag klagat på de som klagat och menat att en vecka om året får man ta. Men nu har jag panikgooglat bed&breakfasts utanför stan. Jag har till och med en utlovad tältplats på Möllan som ter sig som en filbunke mot att bo i city. Som min granne sa mycket hjärtligt när vi såg över festivalområdet. ”Var är maten… det är där svinen finns”.
