Har inte haft feber på år, om jag minns rätt. Är därmed i chock och efter 40 grader sprids värmen av två alvedon likt berusande varmt vin i kroppen. Tacksam för läkemedel. Känner mig frisk. Fast jag vet att dom luras. 
När det gäller barn tänker jag att febern är viktig. Det betyder att kroppen jobbar. Feber är ett symptom på det, inte i sig en sjukdom. Över 40 eller om de har mycket jobbigt då är de dags. Knottrorna på kroppen som bildas av stigande feber lägger sig och en paus sprider sig. Tack. 

 

 

Jag tog med mig mina tjejer till Daniel Berlin. En krog som ligger mig varm om hjärtat. Första gången kommer jag aldrig glömma. Hur jag satt i trädgården och de kom ut med fat av nyplockade färska  grödor från trädgården. Morötter, vinbär… Allt att plocka och äta rått, rakt upp och ned till ett glas champagne. Det var drypande sol. Grusgången krasade under fötterna. Det är en återkommande känsla när jag tänker på Daniel Berlins krog. Gruset under fötterna. Ljudet. Men också hans mamma och pappa i restaurangen, så fina. Rotsellerin som bakades länge och skars upp i matsalen. Svampbuljongen hur är den möjlig.  Blomkålen som serverades i oändliga texturer fullkomligt briljant, fågelbenet som en påminnelse om att respektera det levande det vi tar av. Vinerna. Ingenstans har min vinupplevelse varit så verklig som här. Jag, som inte kan vin så värst kan i alla fall veta när jag tas med på en ny resa och imponeras av hur de de kan servera ett sött vin och få det att kännas som en helt naturlig hållplats mitt i resan. Magiskt. Ja, jag har varit här flera gånger. Jag trodde jag hade en årlig tradition tills jag blev gravid och fick barn men den kanske är återupptagen nu. Jag älskar att prova nya ställen men Daniel Berlin känns nytt och intressant varje år och jag vill vara med på hans färd. Så hellre dit igen än till något nytt, om jag måste välja. Och Ja, jag har ett extra klappande hjärta av att se någon från Landskrona lyckas. Den staden behöver det. Människorna behöver det. Känna att de kan, att de har möjligheter och jag tror att det är därför som Daniel också är så engagerad i staden. Har startat en restaurang där som han coachar och deltar på event.

Wow vi har haft fester och klappat och hafts så himla annorlunda upplevelser på Daniel Berlin också. Haft vinprovningar och rullat ut. Denna gång tog jag juicepaketet. Härligt det med även om jag grämde mig när några speciella sorter kom in,som jag smuttade på förstås. Men jag rekommenderar verkligen lunch på krogar som serverar avsmakningsmeny. Det är något härligt lättsamt med just lunch. Krogar som Noma, Daniel Berlin eller andra Michelinkrogar har ofta det alternativet. I år var det mindre av många versioner av samma råvara. Som en tallrik rödbetor i olika versioner,och fler anrättningar av olika råvaror, texturer, smaker och färger som tillsammans skapar en enhet. För att återge allt borde jag spela invåra röster i realtid. Kvar är minnet av en lever på fågel, tuppskinnet, spröda råa kantareller, mjukt mjukt ägg…  Ja och så den där starten med rom för att inte säga hur en smaken av skånsk äggakaka serveras i en tugga. Vad som också utmärker Daniel Berlin i år är ljudsättningen. Vi kommer in, smått stirriga av förseningar och livsöden men när vi sätter oss ner i vår privata matsal lägger alla märke till lugnet som befinner sig, hur vi sjunker ner i en långsam behaglig rytm skapad av spamusik. Som delfiner som knuffar en i land och för en redo att andas på nytt.

Spara

 

Klockan var tre och jag tog en avstickare från kontoret för att fika med en vän (läs svära under en timme över diverse saker i våra liv). Vi konstaterade att vi alltid träffas på Moccasin när det är något viktigt. Här har många sorger och glädjeord pyst ut. Här berättade jag tydligen för henne att jag var gravid. Och här ordnade jag så hon fick träffa alla hennes vänner när hon fyllde trettio. En viktig plats för viktiga ord helt enkelt. Och som jag annars nästan aldrig besöker. Inte för att det är något fel på stället. Tvärtom är det både mysigt, de utvecklas hela tiden i sitt kök, nu odlar de själva på Stadsbruk och vinbaren är ett trevligt Davidhallsinslag.

Men. De har ingen cappuccino.

De hade bara snutkaffe vilket jag inte alls kunde tänka mig efter en hel dag med huvudet i termosen. Jag och Eva som äger Moccasin kom glädjande nog fram till att det som ligger närmast till hands är en Irish Coffee. Detta rekommenderar jag alla. Speciellt klockan tre en fredag.

Glädjen över livet är åter tillbaka.

Spara

Spara

Spara

Räknar alltid ner minuterna till mitt barn ska komma. Med pirr i magen och längtan som på julafton. Det är hur töntigt och fint som helst att få känna samma känsla som vuxen. Som när man är kär. Även om jag har sopor som borde tas ut, disk som bör diskas innan han kommer och så vidare för när han är här blir tiden annorlunda och hushållssysslor eller ens två minuter för sig själv bli svårt. Ändå sitter jag bara på en stol i köket. Njuter en kaffe i total tystnad vilket jag även kan längta efter ibland. Men aldrig så mycket som jag längtar efter att ta den koppen kaffe samtidigt som jag har min pojke i knäet, slängandes ägg på golvet och inte ha hunnit duscha. Hur jobbigt det än är att vara själv med barn slår kärleken till en annan människa allt. Och den kärleken är något oupplevda till den inträffar. Något som är svårt att förstå. Aldrig trodde jag att det skulle kännas så här. Så knäppt galet stort och häftigt. Att den lilla personen är en del av mig.

Okej alla svenska tidningar. Ni kan stänga av era störiga online video ads nu. Här får ni senaste rapporten: 
”Online video ads are ineffective: 81% of people surveyed mute video ads, 62% are annoyed by pre-roll ads, and 92% have considered using ad-blocking software”.
Om den senaste trendrapporten om internet enbart utfördes på nattande mammor (och pappor) skulle resultatet bli illröda ilskna siffror. Vem har inte läst nyheterna i sängen i ett mörkt rum och plötsligt går en video ad igång med högt ljud. Febrilt letar man efter bort-knappen för att till slut i panik ta volymknappen. Vaknade barnet? Phu. Hatar verkligen online video ads förmåga att tränga sig på helt utan inbjudan. Som att sova med Ove i Solsidan. 

De kvällar sonen somnar innan 20.30 är somett helt nytt liv. Har ätit kex med ost, gjort armhävningar, jobbat, kollat matprogram, provat nya kläder. Är det så här är ju föräldralivet piece of cake! T ä n k att det finns de som har barn som somnar 19. Ni måste ha ju ha det JÄTTEBRA. Som ett livslångt föräldrarspa. 
Detta sker ungefär aldrig för mig. I gengäld har jag en himla rolig unge. 

 

Och då bjuds det in vänner familj och vänners barn på kalas med burgare clowner och alltid faktiskt sol på rosteriet. Tack Jonas, Johan och Dan. I år bajsade inte en kompis barn på marken men det var kul ändå.

Spara

Spara

Träffar aldrig någon som pratar så vackert om sitt jobb som kockar. Människor som jobbar med mat. Mat är romantik. Känslor. Minnen. Kockar är skapare. Känsliga. Konstnärer. Jag älskar att lyssna på deras värme och kärlek till vad de jobbar med. Till råvarorna de använder. Hur de beskriver tankarna bakom vad deras händer skapar. En kock kan berätta en historia genom maten. Sin historia. Och den älskar jag att lyssna på. För det finns något helt fantastiskt att vilja ge upplevelser åt andra. Att få andra att må bra. Att sprida sin historia. Sin glädje. Sin vördnad för det levande och för smaker och vår omvärld. Vad de skapar är konst för mig. Färger, smaker, texturer. Och historier. När de blir engagerade och får prata om sitt. Sin egen mat. Då blir allt vackert. 

Jag hör inte någon prata så målande om andra jobb. Så innerligt. Det är något väldigt mjukt med att skapa mat. Du skapar det. Sedan är det borta. I några tuggor. Och kanske ger de tuggorna dig minnen för livet b

För någon månad sedan skrev jag en tweet att jag gått och förälskat mig, i en kvinna. Hade inte en aning om vem hon var då. Bara att hon berörde mig med sin karaktär och att hon var skitsnygg i sin mössa. Cool. Trevlig. Jag ville lära känna henne mer. Nu sitter jag här och ser ett avsnitt av Chefs Table,
helt tillägnat henne. Så, nu vet jag att hon inte bara var en kvinna jag pratade med på en fest. Utan USAs första kvinna att få två stjärnor i guide Michelin. Galet. Magiskt. GRÄT nu.
Kanske kärlekssorg. Gråter i och för sig till alla avsnitt av Chefs Table. Jag råkar väl vara lätt berörd av människor som rör vid mat som att det är konst. 
Jag är fortfarande förälskad. Men nu i en kändiskock långt bort och förvandlad till ett väsen. Och inte bara en grym tjej som jag träffade på en resa till ett matforum. 
Föremålet för min förälskelse håller jag hemligt. Jag kanske fortfarande har en chans.