Min bebis ligger just nu upp och ned. Ibland krafsar han med sina händer långt ner i magen. Den konstiga känslan alltså. Att känna hans fingrar liksom pilla på insidan. Att börja känna vilken kroppsdel som trycker här och var och leker runt är en ny upplevelse under dessa månader.
Tänk om männen hade fått känna det. Åh, önskar jag kunde förmedla kontakten. Vad de kan göra är att lägga händerna över magen och få kontakt med sitt barn. För tydligen så känner barnet igen rörelser, händer, röster och kan därför lära känna människor omkring dem redan innan de kommer till världen. Och det är ju något alldeles speciellt att känna sitt eget barn där inne. Man vill liksom bara träffa honom. Även om det händer varje dag hela tiden för alla och är det mest naturliga i världen egentligen är det nog det mest onaturliga fantastiska största för den som ska bli förälder. De gånger min man håller om mig på min mage, när vi är på bio och han kickar igång, när vi sover eller bara sitter i soffan – de är några av mina viktigaste stunder just nu. Att känna att det här är vi, vi ihop och vi tar hand om varandra. Att dela det. Men så klart tycker jag inte det händer tillräckligt ofta. I mig händer det något mer varje dag. Det är svårt att se från utsidan. Graviditet verkar sällan vara en lång sagolik resa, som på film, även om det finns de som har en fantastisk period. Det är som filmsex. Man ser aldrig den våta fläcken. Det är lätt att tro att det är så det ska vara, lätt att bli besviken om det inte är just precis så. I filmvärden frågar ingen efter papper. I filmvärden spelar mannen gitarr för magen när han kommer hem från jobbet. Vi äger inte ens någon gitarr.
Jag blir i alla fall ledsen när jag tänker på de som inte tar chansen att uppleva vad de har möjlighet att uppleva under en graviditet. Som inte är närvarande och tar del av det häftiga när de har den unika möjligheten. För den är unik ändå. Det är så många som längtar och vill. Som aldrig får chansen. Och så finns det dem som kastar bort det. Den ena historien sorgligare än den andra. Män som försvinner, skiter i, lämnar, är otrogna eller bara beter sig allmänt dåligt och inte finns där. I panik? Jag vet inte. Det finns inga ursäkter. Jag tänker på de kvinnor som står ensamma i sin graviditet. Det enda som går att göra är att fokusera på sig själv och barnet och hitta lyckan där. Det känns ensamt nog ändå. Även om hon tar mest stryk just då förlorar han mest i längden, han som spolar bort och går miste om något vackert och en chans som aldrig kommer tillbaka igen. Att vara ett bra stöd och att dela graviditeten. Det går inte att ta igen. Frånvaro går inte att förlåta. Hur kan man förlåta svek i den viktigaste av tider. När man är som mest sårbar. Jag har sett försök runt omkring mig, ihoplappade relationer, män som kommit tillbaka, män som ångrat sig, män som när barnet fötts förstår vad de gjort eller inte gjort, män som efter fem år förstår att de spolat bort något otroligt viktigt. Och det går inte att skylla på någon annan än sig själv. Alla gör sitt val.
Ibland gråter jag en lyckoskvätt när jag är ensam och bebisen håller igång som en akrobat. Eller skrattar jag när han blir sur för att jag böjer mig fram och sparkar mig. Humör. Ibland klappar jag på magen och säger förlåt för saker. Som att det är högljutt omkring eller att jag stressar. Och gud vad jag redan kan må dåligt när jag tänker på honom ledsen. För något någon annan säger eller gör. Man vill ju inget annat än att han ska komma ut och få det bästa bästa i hela världen. Vad ont det redan gör.
