Det sägs ofta att självmord är en självisk handling. Hur kan man göra det mot alla runt omkring sig. Så dåligt. Fast det är precis tvärtom. Den som vet något om psykisk ohälsa vet också att självmord ofta begås av hänsyn till andra, för att personen inte vill vara till besvär och i sin sjukdom tror att det bästa, för alla andra, är om den personen inte finns. Faderns om förskingrat pengar förskonar sin familj från skammen, den sjuka lillasystern vill inte drabba familjen med sina problem. Det bästa är om jag inte finns.
Idag läste jag något om självmord som fick mig att tänka på just detta. Tänk om fler visste. Tänk om det pratades mer så att det skapades förståelse för de demoner som rör sig.
En person som är svårt deprimerad har inget utrymme i allt det svarta att se sina egna barn eller familj som ett ljus i mörkret. Den ser bara en väg ut. Bort. Så snälla, sluta säg att självmord är en egoistisk handling. Den är egoistisk för dig och du upplever det som egoistisk för att du känner att den personen inte tog hänsyn till dig och de runtomkring. Men i den självmordsbenägnes värld är det precis det den gjort. Tagit hänsyn till världen. Och samtidigt tagit hand om sig själv på det sätt den tror är det enda rätta.
Vad som är egoistiskt är att avfärda ett självmord som själviskt – istället för att försöka förstå att det finns sjukdomar som det inte går att sätta plåster på och blåsa bort.
Nu, 38 år gammal, är det två personer som stått mig nära tidigare i livet som jag fått veta tagit livet av sig. Båda så levnadsglada. Jenny hade jag min 20-årsdag ihop med. Hon var livet självt, alltid strålande och med ett stort utrymme för alla människor. Hon lämnade två små barn efter sig, en man, en restaurang och hotell som de byggt upp ihop i en helt annan del av världen. Gustav såg jag för sista gången vinka glatt från ett fönster i Slottsstaden. Då hade vi inte setts på flera år, han hade flera barn och stod och jobbade i en lägenhet. Ingen av dessa var själviska.
Ingen vet vad de brottades med.
