Och där trivs han som bäst. På täppan.

Åh, så fint när män proklamerar sin feministiska ståndpunkt med att de har tjejkompisar. Att de inte klarar av män i grupp. Att de umgås jättemycket med yngre kvinnor. Eller för den delen anställer många unga kvinnor. Klappar sig på axeln. Fast på positioner där de inte har makt, förstås. Och så börjar man tänka. Men varför. Är det verkligen en bild av jämställdhet. Eller är det precis tvärtom. Ett tecken på att du vill leva ut ditt ohotade patriarkat och umgås i sammanhang där du innehar en ohotad position som den bättre vetande, kunniga mannen som man lyssnar på. Och inte umgås i situationer där den positionen hotas av andra män eller för den delen kvinnor. En plats där man inte riskerar att kritiseras och där ens ord alltid kommer vara viktigast på grund av att en är man. Idol. Sanningsbäraren. Som orerar om orättvisor och kvinnors lika rätt. Inför beundrande ögon. För du vet, att det måste ju komma från en man för att det ska vara sant.

Japp. Idag är jag en sådan fredag. En sån där jobbig tjej. Tänker fira den med att ta vinlunch med min företagsamma vän.

Eller är de bara kompisar. Jämställda liksom. Mmm.