Vietnamesisk kvinna ammar sitt barnbarn. Foto Melissa Jean

 

I Sverige har vi en idé om att amma. I Vietnam en annan. I Frankrike en tredje. På Nya Zeeland en fjärde. Ändå är många definitiva i sin åsikt. Som om det fanns ett rätt och ett fel. Inte att det finns en mångfald av kulturer och sociala förhållanden som formar hur ammandet ser ut i just det landet i världen. I Sverige har vi fått dille på att vid sex månader då är det klart.  Sjukvårdens arbete med att få så många kvinnor som möjlig att i alla fall amma till barnet är 6 månader, på grund av dess viktiga funktioner för barnet, har av många misstolkats som att det är så länge man ska amma. Fast att rekommendationen är att delamma minst ett år gärna upp till två vid sidan av vanlig mat.

 

Foto Melissa Jean

 

Amning är mycket mer än mat. I många kulturer är detta något man lever efter och därför ammas barnen mycket längre. Jag såg en film om amning i olika kulturer som bland annat visade hur det används som tröst och lugnande snarare än föda. Logiskt. Medan man i andra länder räknar ut hur mycket och hur ofta barnet behöver mat och lägger upp någon form av matningschema kring detta och utgår från att bröstet enkom är för mättnad. I länder där det inte finns en social trygghet i form av föräldraförsäkring som gör att mamman kan stanna hemma för att till exempel kunna ge barnet mat vid behov det första året är amningsantalet lägre, i en del fall skamfullt. I Frankrike ser du sällan någon som ammar offentligt. Inte heller i Danmark, där det inte skulle bli lika mycket rabalder om en krog bad en kvinna gå in och amma på toaletten, medan detta skapat mycket kritik i Sverige. Vi är olika. Kulturer, behov, verklighet formar hur vi lever. Och hur vi ammar.

 

Foto Melissa Jean

 

Någonstans på vägen bestämde jag mig att jag skulle försöka fortsätta delamma om min son ville i två år. Om jag orkade. Han är nu ett år och åtta månader. Jag hobbyammar. Det går utmärkt att fortsätta att amma även fast man jobbar. Jag och barnets pappa är separerade och han bor inte hos mig alltid. Det går fortfarande att fortsätta amma. Jag mjölkar inte ur någonting utan det som finns det finns. Och det finns.

Framför allt finns det trygghet för honom. Alla barn är inte så. Jag var själv ett barn som fick nog vid ett års ålder. Men för Elias märker jag hur viktigt det är. Man känner sitt barn djupt. Och man känner sig själv, vad man själv orkar och inte orkar.

 

 

Foto Melissa Jean

 

Men oj vad jag fått kritik. Redan när min son var ett år fick jag höra ”DU MÅSTE JU SLUTA” av närstående. Varför då? För vems skull då? För inte är det för Elias skull för han fortsätter gärna. Och inte är det för min skull för jag orkar just nu. Så är det för andras skull. Andras föreställningar om hur det ska vara? Vari ligger hotet med en mamma som ammar sitt barn? Väcker det skuld hos andra eller väcker det anstöt? Jag har också fått höra att jag ammar för min egen skull, inte mitt barns. Men nä. När jag  SLUTAR amma är det för min egen skull. äBehov av frihet, behov av sömn, behov av att vara bortrest, behov av att få tillbaka sin kropp. Behov av distans. Och det är helt okej argument för att sluta. Men att påstå att en kvinna som fortsätter amma gör det för sin egen skull när barnet sliter och drar i tröjan och gråter så tårarna rinner för att få den där stunden av trygghet, närhet och värme. Nej definitivt inte. Vill barnet fortsätta är det vårt behov av att sluta som gör att vi tar  fighten. Jag gjorde det med nattamningen. Det ångrar jag inte en sekund. Några nätters fight sedan sömn hela natten lång. Då var han ett och ett halvt och jag kunde förklara att det var natt och vi skulle sova istället. Det kändes bra.

 

Foto: Alegra Ally, dokumentärfotograf för Wildbornproject

 

Amning ligger mig varmt om hjärtat. Jag hoppas att trenden om ökad amning fortsätter för under några år var vi nere på mycket låga siffror. Jag tycker också det är rätt att sjukvården har det som mål och stöttar mammor i amningen, även om de även ska ge stöd åt de som inte kan. Framför allt för att det kan vara en stor besvikelse och tyngd när det inte går som man planerat. Det är mycket hormoner i omlopp och är en väldigt känslig fråga som jag tror är svår att kunna sätta sig in i om man inte varit där själv. Moderskänslor. Helt naturligt. Skuld över att inte vara tillräcklig. Helt naturligt. Liksom amning. Helt naturligt.

Var mamma gör sitt beslut efter sin verklighet och sin kultur och sitt barn.

 

Innan jag fick Elias och förstod på någon föräldrakurs att det inte var självklart att amningen fungerar, vilket jag trodde. Som fölet som ställer sig upp inom några minuter och ammar. Då bestämde jag mig att går det så går det. Går det inte så går det inte. Vi fick förstås problem. Usch vad jobbigt det var. Han blev undernärd, vi fick tillmata hela tiden (fy vad jobbigt med flaskor och uppvärmning och lagom varmt och skedar och kräk mitt natten), vi fick stanna kvar på sjukhuset och vi fick mycket hjälp. Det är jag glad för.  De kallade honom för en Ferdinand. En som ligger och snuttar. Fick daska till honom för att väcka honom till liv för att amma. Men han vill bara ligga där och lukta på….  Hans min av nöjdhet när han får sin favoritstund i soffan efter förskolan är fortfarande obetalbar.

Skrivet med inspiration från instagramkontot Melissajeanbabys. Ett fantastiskt konto av en barn- och förlossningsfotograf som verkligen visar mångfalden av mothering och föräldraskap i den värld vi var och en lever. Hur olika det kan se ut.