Till dig som negligerar #metoo

Till de som negligerar #metoo. Se vad som händer nu. Se så många som vågar träda fram. Det behövs verkligen. För ett av våra stora problem är att offren skuldbelägger sig själva, är rädda för hur en anmälan (mot tex känd TV-profil eller bara en vanlig manlig kollega) ska påverka min egen karriär, för man VET att man tvingas försvara sin egen person. Varför hade jag urringning den kvällen? Var jag inte tillräckligt tydlig? Nu tvingas företag ta ställning och inte blunda. Nu tvingas namn (som många länge känt till kränkt, slagit och våldtagit) upp på ytan. Det är kraften av sociala engagemang som #metoo. Och om det kan spilla över bara det lilla lilla ner till varje vanlig persons vardag och förändra något i rätt riktning är det en av våra viktigaste hashtags ever. Att våga anmäla. Att förstå att det inte är ok. Jag ska inte behöva utsättas för det här.
 
Och glöm inte att övertramp, kränkningar och sexuella ofredanden är alla fel oavsett om det finns värre handlingar eller inte. Ska alla kvinnor som blivit sexuellt ofredade på arbetsplatsen, på konserter, på bussen vara tysta för att någon annan utsatts värre? Ska de vara tysta för att män också utsätts? Jag är så trött på att höra detta. Ett brott är inte ok för att något annat är värre. Och om man som man ofredas är det också helt fel. Strukturen ser dock ut så att det är övervägande kvinnor som utsätts dagligen. Både på arbetsplatser, subtila kommentarer och när det kommer till våld i hemmet.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Tips på frågor till killar på Bråvikafestivalen

Eftersom TV4 tyckte att det bara var tjejer som skulle intervjuas om våldet på Bråvika kommer här lite tips på frågor till killarna på festivalen, som jag gärna skulle vilja ha svar på.

Hur gör du för att undvika att antasta någon på festivalen?

Var tycker du att gränsen går för att antasta någon?

Finns det tillfällen då nej inte är ett nej?

Har du koll på hur mycket du dricker?

Vad tyckte dina föräldrar om att du skulle hit?

Vad gör du om du ser en kompis som våldför sig på en tjej?

Har dina föräldrar pratat med dig om ditt beteende på festivalen?

Vad tycker du om det manliga våldet på festivalen?

Är du rädd?

Känner du någon som har tafsat på eller våldtagit en tjej?

Vad kan du göra för att skapa trygghet på festivalen?

Fyll gärna på listan….

 

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

TV4 glömmer killarna på Bråvallafestivalen…

Igår såg jag ett inslag på TV4 Nyheterna från Bråvallafestivalen. Det handlade om krafttag mot övergrepp och tafsande på festivalen, efter förra årets skandaler. Polisen var intervjuad. Och flera tjejer blev intervjuade. Inte en enda kille. Det förbryllade mig. Tjejerna sa att det gällde att inte bli för full, att hålla koll och att ”bara man håller killarna på avstånd ska det inte vara några problem”. Det fanns även ett tält dit man kunde gå och prata.

Jag ville skrika som i en chipsreklam. VAR ÄR KILLARNA?

För det är väl dom det handlar om eller?

Nej just det.

Med detta inslag gjorde TV4 precis som samhället i övrigt. Lägger ansvaret på tjejerna och belyser inte grundproblematiken. Den som verkligen skulle tas tag i. Precis som tjejen i rättegången blir tillfrågad kring alkoholvanor och klädval får här tjejen frågor om hur hon tänker kring sin vistelse på festivalen (bör hon ens vara där och vad tycker hennes föräldrar?). Inte en enda fråga till killarna. Vad tänker killar på Bråvallafestivalen kring detta? Är de rädda? Hur gör de för att inte dricka för mycket? Hur reagerar de om de ser en kompis tafsa på en tjej? Vad har de för syn på sexuellt våld? DET skulle jag vilja se.

Det blev så tydligt i TV4 nyhetssänding. Att det är ett systemfel. Som vi alla har växt upp i och bär med oss. Som gör att en sådan här nyhetssändning ens går igenom.

 

Igår låg lugnet över festivalen. Inget hade ännu hänt. Polisen delade ut armband med polisens nummer på. Tjejer intervjuades om hur de skulle skydda sig mot killarna. Killarna slapp medverka om hur de skulle undvika att begå brott.

 

Jag satt förvånad och tittade på inslaget och tänkte sedan inte mer på det.

 

Ett dygn senare. Tjej våldtagen i publiken till en konsert på Bråvalla.

 

 

 

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Leva som man lär

Det är bättre att se sig själv i det större perspektivet och sin egen del än tvärtom. Om man alltid lyfter konversationen bort från sig själv och till sociala strukturer och samhällsproblem behöver man inte ta något eget ansvar. Då ser man inte sig själv som en del i det hela. Då kan man sitta och prata över vin om orättvisor, värderingar och säga alla de rätta sakerna men låta någon annan bära ansvaret och skulden. Men detaljerna gör ju helheten. Om jag pratar om solidaritet, skattens betydelse för välfärden och att jämna ut orättvisor – hur rimmar då mitt beteende med mina värderingar om jag jobbar svart på helgerna och inte bidrar ett skvatt till det solidariska samhället utan bara till mig själv? Om jag vill främja ställningen för kvinnor på arbetsmarknaden och talar feministiska tungor hur återspeglar jag det i mitt beteende på arbetsmarknaden? Anställer jag kvinnor, lyfter jag kvinnor på samma premisser som män, främjar jag en kvinnlig ledarstil eller härmar jag mannens ledarroll och på det viset fortsätter befästa mannen som norm i företagsklimatet istället för att göra det kvinnliga accepterat eller för den delen lika respekterat? Sällan rimmar värderingar med verklighet. En bra början att uppnå sina värderingar med sitt beteende är att börja prata om sig själv istället för samhällsstrukturer.

Med inspiration från ett Facebookinlägg som började så här: ”Upphör aldrig att fascineras av att folk som pratar om ”kristna värderingar” tyvärr väldigt sällan har just kristna värderingar”.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Granskarna, tidningarna, som inte reder ut det själva

Varje gång jag läser om företag som sägs utnyttja unga, provanställningar och så vidare i svensk dagstidning undrar jag hur det känns att skriva det och samtidigt veta att arbetsgivaren, tidningen, är en av de största bovarna inom samma system. Dagstidningar och andra medier som Sveriges radio är välkända för att  ge journalister otrygga anställningar, frilansavtal på frilansavtal som löper, ingen säkerhet, utlasningar (det vill säga att företaget gör sig av med sin projektanställda eller vikarie innan prov/projekt/mm-anställningen automatiskt går över till en fast anställning. Det vill säga inlasning). Frågan är hur det kunde bli så. Brist på pengar? Nej det har varit så länge. Med tanke på hur starkt journalistfacket är och hur högljudda arbetsgruppen är som anställda (jag har jobbat på sds och flera gånger fått ta del av eldiga interna debattmail från husets journalister). Tysta är de inte. Men varför ställa upp på dessa villkor. För att man så gärna vill jobba som journalist för just den tidningen att man ställer upp. Trist är det i alla fall. Speciellt när det utövas av någon vars uppgift är att granska orättvisor, stå för etik och vara en högre röst.

Förresten går det inte att gå på en fest med journalister utan att detta diskuteras. Om och om igen.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Lyxproblem

”Är det okej att man själv tjänar mer för samma jobb än den som sitter bredvid, eftersom Ryssland har lagar mot homosexualitet? Är det okej att ens tjej eller syster eller mamma inte kan röra sig fritt och avslappnat i offentliga miljöer, eftersom polisen Sverige registrerar romer? Är det okej att ens dotter får anorexi, eftersom barn i Indien drabbas av trafficking?”.

Nina Åkestam är trött på människor som jämför problem (läs artikeln här). Hur hon med sin privilegierade bakgrund, ett argument som ofta används emot henne som framgångsrik kvinna så fort hon dryftar ett problem, kan beklaga sig över jämställdheten. Det finns värre problem.

Att avfärda någons problem eller ett världsproblem som ”lyxproblem” och jämföra med andra leder ingenstans.  Andra problem är över huvud taget inte relevanta i sammanhanget alls. Det ena världsproblemet eliminerar inte det andra precis som att inte mår bättre av att någon annan mår sämre. Johan Brissmyr förklarar det bra:

”Det Nina här råkat ut för är ”Fallacy of relative privation”.  Tänk på det när ni någon gång för höra att det finns större problem än dina här i världen. Det resonemanget har inget med saken att göra utan används bara för att förminska dina åsikter. (Såvida man inte konsekvent har en filosofisk uppfattning att det enda problem i världen som är värt att ta tag i är det allra största)”.

 

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Kan han gå i god för dig?

Nu kom jag på att jag retar mig på en kille. Vi har stött på varandra några gånger och han är alltid så dryg mot mig, ifrågasätter allt jag säger, flinar och söker medhållsblickar.

Ända tills han träffade min sambo tillsammans med mig.

Killen jobbar så klart med internetz och eftersom min pojkvän är VD för en av landets bästa digitala strategiska byråer så var det kanske inte längre så smart att vara dryg.

Antingen är han av samma skrot och korn som skriver avundsjuka von oben kommentarer på Resumé så fort någon kreatör får uppmärksamhet. Eller så krävdes min pojkvän som någon form av bekräftelse på att mina åsikter och uttalanden är värt att lyssna till. Det är ju ännu värre.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter