Posts Tagged ‘barn’

Tänk om vi var många som tog hand om barnen ihop

lördag, oktober 7th, 2017

Skillnaden på olika kulturer och förr och nu spelar stor roll för hur föräldrar mår. I en del kulturer flyttar andra familjemedlemmar in hos de nya föräldrarna för att avlasta. Vi är skapta för att ta hand om spädbarn i grupp. Inte ensamma. Att säga att föräldrar idag är lata, eller häpna över att de behöver föräldrautbildningar vittnar om dålig insikt och kunskap om hur mycket vi är anpassade att klara av.

Med tanke på hur oerhört påfrestande det är att ta hand om ett litet spädbarn, främst för kvinnan som den första tiden är den viktigaste personen i spädbarnets liv kopplat till amning vilket ofta sker dygnet runt kanske varje timme, så behövs närvaro och stöd av andra.

”En nackdel med det moderna samhället är att familjemedlemmar är geografiskt skilda från varandra. Det gör det svårare för mor- och farföräldrar att hjälpa till med barnbarnen. Pappor måste också engagera sig mer”, säger forskaren Marinus van Ijzendoorn i Sds. Han har forskat i hur barnskrik påverkar oss och påpekar just skillnaden i hur vi lever idag och hur ensamma vi idag är i vårt föräldraskap i länder som Sverige – vilket så klart innebär en risk.

Jag har aldrig känt mig så ensam – känslan av ”jag måste fixa detta själv” som första tiden som mamma, och jag har aldrig känt mig i så mycket i behov av stöd som då. Av naturliga själ finns det saker i föräldraskapet som det inte går att dela på om man inte vill inkräkta på och göra avkall på det naturliga, som exempelvis amning. Men då blir också stödet runtomkring oerhört viktigt. För en person som aldrig får sova mer än 1 timme i sträck genomgår någon form av tortyrliknande situation. Även om hormoner hjälper till att klara av situationen vet nog vem som helst som fått störd nattsömn hur det påverkar humör, kapacitet och mående. Prova då störd nattsömn dag ut och dag in utan stopp. Vilken skillnad det skulle vara med någon som bodde hos en och stöttade med allt runtomkring – ge en paus, ett utrymme eller en förstående kram bara. Vad är det som gör att så många känner sig ensamma i detta – flera vänner vittnar om samma sak. Den enorma känslan av ensamhet, trots att man är två, men tyvärr inte fyra.  Och jag är säker på att det finns många sätt att ge stöd och avlastning där engagerad närvaro och förståelse är nycklar.

Varför fungerar vi inte mer som en community. Varför är samhället idag så oerhört fokuserat på att vi ska klara allt själva och i någon form av självförverkligande har vi ju inte tid att ta hand om andra. Liksom äldre och ensamma är i behov av sällskap, stöd och vad fint det hade varit om det var vi nära släktingar som fanns där främst, och inte hemtjänsten – så skulle det vara fint om mor- och farföräldrar hade en större roll i stöd i vår kultur när nya familjemedlemmar kommer till värden. Och pappan förstås.. Men det skulle också innebära ytterligare ett jobb. För hur vi arbetar är också något som förändrats över åren.

Från att vi bor nära föräldrar och en större gemenskap till att flytta långt bort och även jobba 100 %. Förr, och inte lång tillbaka, jobbade kvinnor mindre, en del inte alls. Det är också något som påverkar. I en del förhållande lyser jämställdheten med sin frånvaro när det kommer till de vardagliga sysslorna och kvinnan jobbar inte bara 100 % utan har merparten av allt ansvar hemma också. Att orken är mindre hos föräldrar idag tror jag definitivt är en sanning. Men då får man ju också se på hur situationen för föräldrar och främst kvinnor har förändrats. Vill inte läsa en till insändare om pamprade föräldrar, för så är det verkligen inte enligt mig. Det är mycket man ska orka med och helt för mycket man ska klara alldeles själv.

Läs den intressanta artikeln i Sds

Räddad av en dinousarie

onsdag, juni 21st, 2017

Nyinköpta skor till treåringen. Det kan bära eller högst troligt brista. Han vill inte ha på sig dom. Efter tjat och tjat med argument som naturligtvis inte går hem hos en treåring som bekvämhet, det praktiska med badskor på stranden, luft mellan tårna med sandaler och så vidare gav jag upp. Så som man gör. Ta de tjocka gympaskorna för resten av ditt liv då.

Det var då jag upptäckte det. Dinosaurierna på knapparna på sidan av den fula foppatoffeln.

Haaaaleluja. Nu är det inte badskor längre. Nu är det dinosaurieskor. Din sko hör bön,

Det är så att man vill ringa företaget som gjort skon och lovorda dom. Kanske skicka en present, en bukett blommor.

De små knapparna med dinosaurier är inte till barnen. De är till föräldrarna, för att vi ska få argument till våra barn som de bryr sig om. För att underlätta varje morgon, spara 10 minuter innan förskolan,

Ni som kom på det där med dinosaurier. Ni har verkligen förstått vad vi föräldrar  till treåringar går igenom. Tack för er insiktsfullhet.

Nu vill han inte ha några andra skor. Framför allt inte de supersnygga lila från Rebook. Inte ett spår av dinosaurier.

Är så blödig ikväll att… 

onsdag, maj 17th, 2017

Inför firandet av mors dag:ALLT OM DIN FÖRSTFÖDDA 🚼🍼❤️

Epidural?
Ja verkligen. Var som att sväva på moln

Igångsatt?
Ja, fy fanken. Det var bara att ta allt man lärt sig om en förlossning och skrota den. Oddsen för en ljuv lättsam förlossning där man liksom andas ut barnet i någon slags trans var inte att tala om. Värkstimulerande som gav helt onaturliga värkar och inte alls det vi lärt oss på den där kursen. 34 h sammanlagt, öppen hela vägen, barnet nästan ute och då komplikationer. Det är vanligt att igångsättningar slutar med kejsarsnitt lärde jag mig The hard way. Barnmorskorna såg honom och hans håriga hjässa och ville ta honom sista biten med sugklocka. Läkaren (Karin minns jag), kom in med en skarp blick och lät oss tänka i några minuter på akut kejsarsnitt vilket hon rekomenderade, till barnmorskornas besvikelse. De hade så klart läst mitt lååånga förlossningsbrev och om hur hans kulle läggas på min mage för att jag skulle få uppleva de 7 stegen (googla). Istället hamnade jag på operationsbordet.
Lustgas? Ja. Men andades som Darth på syra i den så den fick de ta bort. Andades bättre med profylaxandning

Visste du könet innan? Ja

Beräknat datum? 7 maj

Födelsedatum? 25 maj

Illamående på morgonen? Ja, och hela dagen. Det där med morgonen är en myt. Var kommer det ens ifrån?

Cravings? Ja. Ekologiska grönsaker, omogna bananer och grapefruktjuice. Så himla pretto. I tredje trimestern åt jag dock en kalspaderbulle från Gateau om dagen.

Hur många kilo gick du upp? 25 kg

Pojke eller flicka? Pojke

Vart födde du? Lund

Antal timmar med värkar? 34

Bebisens vikt? 3,4 kg

Bebisens fullständiga namn?

Elias Aston Theodore

Hur gammalt är barnet idag?  3 år

När andra gjorde kanelsnäckor

onsdag, augusti 10th, 2016

Idag lekte barnen med trolldeg på sin nya förskola.

Min son gjorde en parmesanost.

 

 

Dom små tankarna är dom bästa

måndag, augusti 8th, 2016

Slickepott? Säger min tvååriga son och drar upp en slickepott ur burken med köksredskap medan han tittar ivrigt på min nickning. Sedan tar han upp en stekspade och säger ”långeman?”, vidare en hålslev och säger ”vickevire”.

Älskar barn. Speciellt mitt.

Min dag på stan

onsdag, juni 29th, 2016

Jag hämtade min son på förskolan och sa att vi skulle ta vagnen och gå på stan. Han blev mycket förväntansfull. Jag fick sedan hela tiden förklara att vi var på stan. Gick in i en skobutik ”Neeeej på stan”, gick in i en annan butik ”Nej på staaan”. Jag vet inte riktigt vad hans förväntan av stan var.  Fyrverkerier och hopptält kanske. Men min förväntan av viss shopping, cappucinodrickande och ljuvligt strosande stämde i alla fall inte överens med en tvåårings. Att det aldrig blir som man tänkt sig. Det har man lärt sig. Och att det inte är något att hänga upp sig på, utan bara gilla läget och ta det som det kommer. Det som kom blev glass.

Och vid glassbeställningen bestämde sig mitt barn att briljera. Just fyllda två och han beställde glass själv på Lejonet och Björnen-cafét vid Noir. Han satt på disken och var mycket tydlig. Vanilj. ”Den vita!” I bägare. Han fick bägaren i handen och stövlade parat ut själv, satte glassen på ett bord och kravlade upp i en soffa på uteserveringen. Medan jag betalade. ”Hur gammal är hon” frågade expediten. Han är två. ”Det är ju helt otroligt” fortsatte han. Inte för att han fick veta att det vara en kille i de turkosa byxorna med glitter utan scenen som just utspelat sig och en pratande miniatyr. Jag var lite i chock själv över självständigheten som varade i ungefär tio minuter den kvällen. Sedan fann jag mig i den vanliga rollen som slav åt konungen själv som ska bäras precis överallt.

Vi gick till Zara för att denna moder tänkte minsann snygga till sig lite. Det fick jag inte. Däremot fick jag åka rulltrappa upp och ner med hissen. Rulltrappa upp och ner med hissen. Gav upp. Och gick och åt pizza på Bastard. Där parerade jag ett halvt glas rött samtidigt som jag matade ett barn som tittade på Masha the bear på mobilen istället för att kasta sten på hej vilt, vilket också var ett hett alternativ.

Vår ”rofyllda” stund på stan avslutades med att Elias rev av ett dansnummer på Lilla Torg utanför en hel uteservering som satt bänkade inför denna skönhetsdans till strålande gatumusikermusik. Det hela avslutades då barnet druttade ner i marken och började gråta, och en man springer fram för att hjälpa honom, för att hans mor stod upptagen med att filma det hela med mobilen. Fantastisk förälder känner man sig som då. På första parkett.

För att toppa utflykten gick vi och handlade mjölk. Men kom ut med filmjölk. Enkelt att byta tänker ni då kanske. Men inte med en tvååring som bestämt sig för att hans skulle hålla filmjölken. Först finner man sig i en omöjlig medlingsposition dubbelvikt över vagnen, sedan försöker man på en misslyckad lur-manövrer för att till slut slita paketen ur händerna och snabbt omplacera ett nytt paket. Det vrålet inne på Mästerlivs…. Sedan upprepades ungefär exakt samma procedur när vi skulle in i bilen och han vägrade inse att han inte kunde hålla i mjölkpaketet samtidigt som han klättrade in. Det. Går. Inte. Ingen acceptans.

Sedan lekte vi ”värma muffins, blåsa på muffins, äta muffins” ungefär 20 gånger innan vi tog blöjfight, tandborstfight, jaga-barn-med-pyamas-fight för att avsluta med en fight om att inte leka med taxibilen i sängen när vi skulle sova.

Med inspiration av svd ”min helg”.

Spara

Spara

Smyggodis en måndag

tisdag, maj 24th, 2016

Igår gick jag och min strax tvååring till affären. För första gången på säkert ett halvår blev jag godissugen. Nej, för att vara exakt, plockgodissugen. Denna avgrund i förfall som jag ser dessa lådor som. En vägg av färgämnen, E-ämnen och socker. Allt skit i ett liksom. GUD vad jag blev sugen. Jag hade sagt att vi bara skulle cykla och handla mjölk, men jag hejdade mig vid godiset. En måndag. Men mitt barn som inte får veta vad godis är så länge det är möjligt.

Men han vet vad spade är. Och han vet vad gräva är. Och på ICA är spadarna dessutom i olika färger. Och i barnhöjd. Allt för att vara så inbjudande som möjligt. Vad ni inte vet är att min son, som ännu inte vet vad plockgodis är, men vet att gult tillhör gult och blått tillhör blått, brukar – ordentligt gudabarn som han är – plocka upp allt godis han ser på golvet och lägga tillbaka i rätt låda. En trött mor orkar inte förklara. Han är ju DUKTIG tycker han.

I alla fall. Jag försöker komma på ett pedagotiskt sätt att kunna plocka rätt sorts godis med ett barn. Det gick sådär. Han förstod snabbt vad som var vårt mission och tog, bokstavligen, spadvis med godis och hällde ner i min påse. MEN, fortfarande intet ont anande om vad färgämnen, smakämnen och kemikalier kickar igång för lyckorus i kroppen.

Vi satte oss på cykeln och cyklade hem. Som den smarta mor jag är stoppade jag handen i påsen som låg i cykelkorgen redan på vägen med barnet bakom ryggen – intet ont vetande. Ser jag inte pojken ser han inte mig, resonerade jag likt just en tvååring som leker kurragömma och sätter händerna framför ögonen och tror att ingen ser honom.

Mamma jag också godis.

Hörde jag bakom ryggen.

Vad i hela världen. 1. Hur vet han vad godis är? VEM har lärt dig det. VAR har du ätit det. (kände mig direkt som en tonårsmor). 2. Vad fanken gör jag nu.

På något vis lyckades jag istället få barnet att tänka på korv. Senare när vi satt i soffan fick barnet fruktgodis (briljant ord) och påsen med plockgodis satte jag på armlängst avstånd och åt av när barnet var förtrollad av tv:n (tack tv:n). Och som en giv från ovan förklarade min son ”mammas godis och Elias godis” sedan ville han se mitt godis, lukta på det och – mata mig med mitt godis. Inte ett försök till att byta ut sin frukt. Var sak i sin mun.

Min nöjdhet.

Jämställdhet med utrymme för glitter och rosa tack

torsdag, maj 12th, 2016

 

maxida2

”När min dotter sätter på sig sin Stormtrooper-dräkt, topp till tå-warrior och med en mask över ansiktet, så är hon en ”cool tjej”. Hon får status, jag får status, och jag blir en lite coolare morsa som har uppfostrat mitt barn rätt”. Maxida Märak / Politism

 

Har tänkt på precis detta de många gånger då åttaåringen i huset sade saker som att hon plötsligt inte gillar rosa utan blått. Och ska inte rida mer, ska spela fotboll. Jag tror inte många killar kommer hem och säger tvärtom. ”Rosa är min favoritfärg. Killar får faktiskt också ha rosa”

Jag tycker det är lika sorgset när det är flickor som ska bli coola som pojkar på skolgården och kvinnor som ska uppträda manligt för att accepteras på arbetsplatsen.

Så länge det är så här är manligt normen. Det vi traditionellt tänkt är manliga egenskaper.

Min jämställdhet är när män och kvinnor accepteras för de de är. Inte när det måste bli som män för att uppnå lika bemötande eller värde. Så vad är det vi gör när flickorna ska vara coola men pojkarna ska förbli som de är.

 

Jag hatar ordet pojkflicka. Det sägs med en klang som att det vore något bättre, något tufft och självsäkert. Men hur skevt är det inte om vi fostrar våra barn att få vara som de vill, samtidigt som vi prackar på våra unga att ju mer lik en ”pojke” man är, desto mer skinn på näsan har man? /Maxida Märak

Den dagen skruvades alla organ ett varv

tisdag, maj 10th, 2016

Du vet när man är så där vansinnigt kär. Så kär att varje stund utan den personen är plågsam. Andningen blir tung, kvävande och liksom fastnar i halsen. Det gör ont att bara andas. Varje sekund upptar personen ens medvetande. I allt man gör. Man går och tränar och tänker vad gör han nu. Cyklar hem och tänker vad gör han nu. Äter kvällsmat och tänker på vad han äter. Det kan göra lika ont när det är lyckligt som när det är olyckligt. Ont av viljan av att vara nära men inte kunna just då. Ont av rädslan att allt ska tas ifrån en. Ont bara för att den personen finns i ens liv och det är så mycket kärlek att det känns omöjligt.

Och så det onda om man måste skiljas åt fast känslorna inte lämnat kroppen.

Så känns det att ha barn. Men inte alltid vara nära. Det känns så fel. Så fel. Så fel. Som ett stort hål, en dragkedja som inte går att knäppa, ett magsår som svider, en tom tallrik. Tomhet. En sådan enorm tomhet och meningslöshet. Skulle någon säga det till mig innan jag fick barn skulle jag säga ”ta tillvara på tillfället”. Jag skulle bli irriterad om någon påstod att hon plötsligt kände meningslöshet om hon inte fick vara nära. Att allt känns meninglöst. Som en enda lång väntan. Men det är precis så det känns. Man går och tränar för att göra precis just det, ”ta vara på tillfället” och tänker vad gör han nu. Cyklar hem och tänker vad gör han nu. Äter kvällsmat och tänker på vad han äter. Den tiden som inte är självvalt.

En enormt slitsam separation att genomgå hela tiden. Seperationsångest. Om och om igen. Och då kan jag inte ens föreställa mig den slitsamhet som det måste innebära för en liten.

Kärlek alltså. Den känns. Och kärleken till ett barn är något som etsar sig fast så djupt. Som att dagen man föder skruvas alla inre organ om och dess placering förändras för evigt – för att ge plats åt detta nya. Som gör det svårt och tungt att andas.

Sandåldern

tisdag, maj 10th, 2016

Varje ålder har verkligen sin grej. Jag pratar barn. Inte min ålder. Den har också sin grej, som apelsinhud men vishet. Men dessa små skutt i åldrarna hänger jag inte alltid med i vilket får mig att känna mig som en amatör ibland. Som när jag nyss köpte ett helt nytt kitt med skalkläder för jag trodde att barn levde i det för evigt tills de flyttade hemifrån, så kommer solen och plötsligt går alla barn på förskolan i bara byxor och tröja. Tittar på byxorna i lådorna. Ljuvt fina mjuka tyger i ljusa färger. Eh, åt skogen med det. Just nu är min son praktiskt taget en grävmaskin i sandlådan där han efter ett tag lyckats kamouflera sig i sanden. Han ser faktiskt inte klok ut. Men han har ju roligt. Ny shoppinglista – slitstarka jeans som är sköna och som barnet får leka i. Sneglade på de finfina t-shirts på Zaras hemsida. Bort med svart, det håller i 1 minut, bort med vitt, det håller inte heller. Kanske ska åka till något militärcenter och köpa på mig en outfit till barnet så han smälter in. Eller bara vistas i sterila miljöer, som köpcentrum. Jag hänger i alla fall inte med. Man tror man har allt så plötsligt. HERREGUD barnet behöver solhattar. HERREGUD barnet behöver sandaler. Man är hela tiden ett litet steg efter.

Våga ha tråkigt i en överstimulerad värld

måndag, juni 29th, 2015

Just det här kan vara det mest tänkvärda jag läst, i alla fall på en vecka.

Långtråkigheten är en viktig nyckel till att skapa en bättre balans inuti den enskilda människan oavsett ålder. Har man tålamod till att ta sig igenom rastlösheten kommer man i kontakt med kreativiteten, som betyder mycket mer än enbart att teckna, måla och modellera. Kreativiteten är där vi möter oss själva, lär oss själva att känna, uttrycka oss själva. Kreativa perioder innehåller också många reflekterande, nästan meditativa pauser, där det som för en timme sedan kändes som en obekväm tomhet, plötsligt erbjuder ro och återhämtning. Därmed blir kreativiteten viktig för barns självkänsla och mindre beroende av att det skall vara som de andra för att bli accepterade. De blir mer självständiga och det leder faktiskt till en större social kompetens.

Jesper Juul (läs hela artikeln här)

 

Det finns många kloka barnspykologer. Som förälder som vill göra rätt eller i alla fall försöka att inte göra helt fel, och bädda för en mindre smärtfri fortsättning på föräldraskapet, är det självklart att vara uppdaterad och inläst. Varför tro att man kan allt själv. Som en vän och trebarnsmamma sa, om jag vidareutbildar och uppdaterar mig inom jobbet är det lika självklart att göra det som förälder – ett viktigt jobb i sig. Varför behandla det olika. Om man inte har intresse av att vara informerad eller lära sig mer innebär det att man kommer göra som man alltid gjort. Så som man själv blivit uppfostrad. Och i ärlighetens namn så kan det vara bra att göra en del justeringar.Det våra föräldrar gjorde är inte alltid rätt och både forskning och vetskap kommer hela tiden längre. Vi blir både klokare och framför allt är det så att samtiden förändras och därmed måste vi förhålla oss till den.

 

Den auktoritära uppfostran är idag ifrågasatt och har ersatts med en mer respektfull approach där man förespråkar att behandla barn som kompetenta individer. Inte kränka, skrika in på rummet, inte hota eller säga nej utan att förklara. Det går ibland, ibland inte. Vi är alla människor med mått av tålamod och ork. Sen gillar jag att höra att man inte kan ge en freudiansk utläggning till ett litet barn som är upprört och gör något hen inte får. Det är hen inte mottaglig för just då. De kan inte heller förstå konsekvens eller göra riskbedömningar så varför lägga allt det i deras famn. Föräldrar måste sätta gränser och bli arga. Det är säkert viktigt att barn får se att det är tillåtet att bli arg och även att föräldrarna blir arga.

Vi kan förstås inte bara ändra det vi har i ryggmärgen från hur vi själva blivit uppfostrade. Men vi kan ha en idé om hur vi vill vara och därmed i alla fall göra en liten förändring. Till nästa generation kan det förändras ytterligare. En del kommer i framtiden förkastas, men i stort kan det bara vara till det bättre att faktiskt reflektera över vad man gör, hur man vill göra och vad det får för konsekvenser. Det finns som alltid inte rätt eller fel utan resultat.

Jesper Juul är en välkänd barnpsykolog – ständigt citerad. Knattetimmen i Sveriges radio med lyssnarfrågor, och den sköna podden Barnvagnspromenader (perfekt att lyssna på under just barnvagnspromenader :-) är förälderns svar på allt i en ny och förvirrad värd. Allt blir ju så självklart när dessa reder ut frågorna, ständiga aha-upplevelser och bra tips. Man kan liksom andas ut.  Jag tycker själv att Louise Hallin i barnvagnspromenader är grym. Frank, skön och tydlig, vilket jag uppskattar.

Idag har jag alltså läst om att ha tråkigt, och blir så klart själv träffad. Om jag själv lider av att ta upp mobilen så fort jag har en sekund över, hur ska jag då kunna lära mitt barn att ha tråkigt. Titta ut genom fönstret och bara fundera lite. Har vi ens tid att reflektera idag? Eller använda kreativiteten inom oss till något helt annat.

För många har konsumtionen blivit ett missbruk, som innebär att de vuxna ”MÅSTE shoppa” och att barnen har tråkigt så fort de inte konsumerar yttre stimuli i form av undervisning, pedagogik, dataspel, DVD eller TV.

Hemma tar det ungefär ett steg innanför dörren innan åttaåringen frågar efter datorn. Det tar ungefär 1 sekunds tystnad innan jag söker stimulans från omvärlden via telefonen, har kollat in nya kollektionen från Mini Rodini eller knarkat inredningsbilder. Sambon har tagit bort appen instagram men kommit på att man kan kolla det ändå. Och min son som är 1 år vet redan att mobilen är ett centralt ting i våra liv och började dagen med att ta fram den och påpeka att den inte var på.

Konsten att gilla läget

tisdag, augusti 5th, 2014

En sak jag lärt mig av mammalivet; Det är bara att gilla läget. Vill han bara sova uppe på dig i soffan så du får sitta fast en timme – gilla läget. Kissar han på dig så du får svänga om alla planer, dra av dig klänningen du satte på för 10 minuter sedan, hoppa in i duschen med honom på golvet utanför – gilla läget. Är klockan två och du bara hunnit amma, underhållit, burit runt och inte borstat tänderna än – gilla läget. Acceptera att ännu en dag är borta och du förstår inte hur. Acceptera att du ännu en dag i rad inte kunnat ringa det där samtalet med telefontid 10-11 för att du tröstar. Acceptera att du hann plocka ut halva disken för att han kallade. Acceptera att kaffet är kallt för att han kom emellan. Acceptera att han somnar just när ni tänkt åka iväg och göra ärenden och låt två timmar gå för att du inte vill störa honom. Acceptera att han vill amma just när du tänkt äta och en timme till går medan din mage kurrar.

Jag har alltid trott att jag har ett dåligt tålamod. Jag hade fel. Jag lyckas till och med hålla humöret uppe (för det mesta) i något som är så långt ifrån hur jag någonsin levt. För vad kan jag göra åt det? Nu är det så här, det går knappast att bli sur på den lille när han tvingar en att guppa honom under trädkronorna i en timme för att det är det enda som just då gör honom nöjd.

Man väljer själv hur man förhåller sig till en situation. Halvtomt eller halvfullt glas. Utgår man från att något är skit så blir det skit. Utgår man från att något blir bra blir det bra. Med större sannolikhet.

När du inte kan förändra läget kan du bara förändra ditt förhållningssätt. Och då väljer jag att släppa kontrollen och gilla läget. Det är något nytt och väldigt skönt att lära sig.

Väntan

onsdag, april 2nd, 2014

Det bara ploppar ut runtomkring mig. Och det är ju så här det ska kännas. Det vill man ju. Så det ska vara. Så fullt av lycka, förväntan, spänning och glädje. För varje nytt liv som kommer till. För det är ju helt fantastiskt Oavsett hur ens liv sett ut dittills. Oavsett hur många barn man har sedan innan. Eller om det är första upplevelsen. Oavsett. Oavsett. Oavsett. Borde varje person tas emot med den kärlek, förväntan och det engagemang som sprudlar mellan raderna i det här inlägget. Varför fokusera på sömnlösa nätter när man kan fokusera på fjuniga unika kinder att älska. Vad glad jag är för den flickan vars bröder och pappa och mamma redan pratar med henne varje dag. För att hon hör. Och fantiserar om hur hon kommer se ut och vara. För att det finns inget bättre att vänta på. Alla borde få starta livet så. Välkommet.

The future of Nej

fredag, mars 28th, 2014

Det är alltid lika roligt att sitta på kontoret och lyssna på föräldrar i telefon med sina barn. Nej. NEJ. Nej lyssna på mig nu. Nej. Nej du vet vad som gäller. NEJ. Det finns inga vuxna hemma. Inte hos oss. Nej. Lyssna nu. Nu slutar du skrika.

Det här ska bli kul.

Musik och krystvärkar

lördag, mars 15th, 2014

Jag sitter denna fredagskväll och lyssnar på musik och försöker föreställa mig vrålont, svett, kräkningar, värkar och profylaxandning till låtarna. Är Ka Moun Ké med Rokia Traroré bra tillsammans med lustgas? Funkar Someone like you med Adele till djupandning? Kan jag vråla till Regulate med Warren G? Svårt att säga. Skulle jag säga. Blundar igen och tystskriker till någon lugn låt i spellistan som mannen, tillika musikexpert, påbörjat inför dagen i maj. Det hela känns mycket surrealistiskt. Finns det ens musik som passar?

Själv föddes jag till tonerna av Grodan boll. Ja, det var på 70-talet.

Någon vän hade med sig en skiva till sjukhuset och de sa okej till att sätta på den så länge det inte var Eros Ramasotti. En stilla undran är hur många som har med sig den där pizzeriaskivan. Stackars barnmorskor.

Skoja i min doja ska det vara så svårt

torsdag, mars 13th, 2014

MEN. Att gå en amningskurs, 5 gånger, 2 timmar åt gången? Det känns lite overkill. Är det verkligen nödvändigt säger den oinvigde. Jag trodde bara att man ammade. Herregud alla djur ammar. Whats the problem liksom. Tydligen jättemycket. Det finns amningsskolor, och amningshjälpen och psykologiskt stöd. Tre dagar efter förlossning faller man tydligen i storgråt (om man ingår i den vanliga statistiken) och blir deprimerad för att mjölken kommer igång och hormonerna sparkar bakut. Ljuva liv.

Det är mycket nytt man ska lära sig. Och vara förberedd på. Är i alla fall glad att det finns information att läsa sig till så man slipper stå där dag tre och tro att man är helt sjuk i huvudet.

 

 

Är inte amning helt naturligt

torsdag, mars 13th, 2014

Tycker det är läskigt att vi verkar gå samma väg när det gäller attityder kring amning som i USA. Som något onaturligt. Det göms under filtar, det förbjuds på allmänna platser, det flaskmatas i jämlikhetens namn och då är man ”duktig” och ”rätt”, kvinnor måste gå ut från caféet eller sätta sig på toaletten, det argumenteras att ”vi har så bra ersättning nu för tiden” och en fråga man ofta får är ”hur länge kommer du amma”. Det är så skevt.  Hallå vi har mjölk i tuttarna för att kunna mata våra barn. När det börjas ses som något onaturligt, något att undvika då går vi fel väg. När jag bodde i USA för 15 långa år sedan bodde jag med en tjej som jobbade på en hälsomyndighet med uppdrag att få kvinnor i USA att amma. Redan då var det ett problem. För att det var tabu. Hur kan naturligt bli tabu. Konstiga värld.

Det är mycket barntankar nu.

Här kommer en hel rad med svar

lördag, oktober 22nd, 2011

Tror du att du kommer ”stanna” i Malmö, eller ser du dig bo ngn annanstans pga jobb, familj, annan anledning?
Jag kommer förmodligen inte bo i Malmö hela mitt liv. Jobb kan flytta mig till någon storstad och familj kan flytta mig ut på landet. Jag kan inte se mig stanna kvar på en och samma plats för evigt.

 

Kommer du skaffa barn även om du inte har ngn att skaffa dem med?
Jag tror att jag kommer träffa någon som jag vill skaffa barn med någon gång, och har inte ens tänkt på andra vägar. Det känns långt bort. Jag tror att jag behöver rätt person för att väcka de känslorna och det är inget jag längtar efter så mycket att jag skulle göra det på egen hand.

 

Åker du själv till Tel Aviv?
Ja, jag åker själv och ska träffa upp en kompis där nere. Jag har varit där tidigare. En fantastiskt spännande och häftig storstad med människor från hela världen, bad, mycket fest och god mat.

 

Kan du tänka dig jobba med ngt annat än reklam (med tanke på föregående inlägg)?
Absolut. Det finns massor av saker jag skulle kunna tänka mig att jobba med och som jag är säker på att skulle vara bra på. Allt från djurskötare till koreograf till inredare poppar upp när ögonen börjar bli väl datorfyrkantiga. Med min bakgrund inom reklam och marknadsföring finns också många olika typer av tjänster jag skulle kunna tänka mig.

 

Vad tror du är hemligheten till att få en relation att fungera ”fo evah”?
Att hitta rätt person och sedan vara lojal, engagerad, prioritera varandra,  ha respekt, vara öppna och ärliga och fortsätta att kyssas MED TUNGAN varje dag.

 

Kan du tänka dig att nätdejta?
Jag vill ha mer kött, blod och passion i mötet. Jag har träffat killar där vår första kontakt varit via nätet på något sätt och tycker att det är ganska tråkigt och oromantiskt. Det är så lätt att gömma sig bakom en skärm och fastna i enkelt flirtande som aldrig leder till något. Det blir verkligt men ändå inte. Men jag förkastar inget för plötsligt har jag säkert gjort det ändå.

 

Vilka är bästa uteställena för 30+are i Malmö (dans & häng)?
Babel är helt ok för 30+ och Debaser för fest beroende på klubb
Rosen bar and dining, Belle Epoque och Bastard för häng
Brogatan innan det blir fullt av tonårsfyllon

 

Har du ngt frikort (du vet vad jag menar..)?
Jag har bara frikort just nu.

 

Kan du tänka dig annan hårfärg än blond?
Jag har varit både brun och svarthårig. Men fy vad jobbigt det är att få tillbaka sitt blonda sedan. Vet inte om jag vill gå igenom de gula stadierna igen.

 

Vem var du i högstadiet; cooling, nörd, outsider, kameleont, annan?
Cool, snell, rockig rebell. Och kameleont. Sepultura-tisha några månader, hiphop nästa.

 

Hur många betydelsefulla kärleks-relationer har du haft?
Många. Även kortare relationer kan betyda mycket och flera av de jag haft något ihop med står mig nära på något sätt fortfarande. Jag har haft fyra långa förhållanden och ett av dem förstår jag nu, långt senare, var precis så som jag vill ha det.
Hur lärde du känna En lång blondin-Lina?
Genom branschen tror jag. Mingel och gemensamma vänner.

 

Han jag pussar på

onsdag, september 7th, 2011

Faster. Det har bara varit ett ord för mig.  Jag har inte ens reflekterat över vad det betyder när andra sagt det. Men för mig, just nu, betyder det att min lillebror (MIN LILLEBROR) får barn vilken dag som helst. Alltså han, som jag pussar på bilden och som håller mitt finger, får barn före mig och med en vän till mig dessutom. Det slog mig just nu, att jag ska bli faster. Kan jag vara gladare? Jag är nog inte så bra på att visa det men varje gång jag tänker på första gången jag kommer träffa barnet (de har inte kollat upp om det blir en flicka eller pojke) ser jag mig själv i en stol, men den lilla saken i famnen och jag vet att jag kommer gråta för jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det. Men det är inget en storasyster berättar för en lillebror förstås.

För övrigt ser min lillebror ut precis som på bilden, bara lite större. De största ögonen i världen och 3 mm på hjässas.

Första gången jag gjorde det

söndag, november 7th, 2010

Idag är en stor dag. Jag har bytt blöja för första gången i mitt liv. En situation som jag hanterade genom att ta av mig allt på överkroppen utom BH:n, satte upp håret, tog av klockan och höll andan. ”Okej nu gör vi det” sa jag och la gudsonen på en handduk på sängen. Herregud vilken pers. Kan de inte göra små hårda tollar som alla andra, måste det vara överallt. Överallt! Även på mina fingrar.

I alla fall. Det var första gången i hela mitt liv som jag passade barn. Då menar jag över huvud taget. Jag har aldrig någonsin passat syskon eller grannar, och inte varit särskilt intresserad heller. Men idag har jag tittat på Top Models med min gudson, läst två sagor, räddat katten från honom, tröstat, matat och haft bebisbajs på fingrarna. On top of the world baby!