Min ordkonstnär

Min lille ordkonstnär. Kallar jag min son på snart 4 år. Han går i sin mammas fotspår (och sin pappas som är journalist) och förälskas i ord med djupt intresse. Han undrar hur de hänger ihop, vad de börjar på, hur de rimmar och vad de betyder. Han testar om de går att sätta ihop och han hittar på egna. Hoppas han aldrig slutar med det. Att hitta på egna. Det har inte jag gjort. Redan när han var 2,5 började han rimma med förtjusning. Och orden har alltid runnit ur honom. Han älskar att förstå. Och att filosofera kring dem. ”Mamma är morgonen ugglans natt?” ”Mamma är nagelack handens läppstift?”. Han funderar helt naket öppet. Och det får mitt sinne att öppnas och det får mig att fundera en vända till på orden vi har omkring oss. Om självklarheterna vi lärt oss att inte fundera över.

Och alla namn som han döper saker till. Helt fantastiska. Hacksh, maksh, Orvan. Jag började anteckna alla namn som dök upp i en bok. Namn som jag aldrig skulle tänkt på själv ens var ett namn. Jag älskar det. Fantasifullheten. Vill uppmuntra det. Så att hans tankar får vara fria så länge det bara går. Någon dag kommer någon vuxen, lärare, bestämmande börja kväva den. Stoppa. Stoppa och stoppa. Säga fel. När det inte alls är fel utan ett annat sätt. Och då ska den egna viljan vara så stark att det inte skadar allt för mycket eller dödar den glädje av att skapa eget och bryta normer som jag bara tror är en väg framåt. Sunt. Så var det för mig. Jag hade en som såg. Medan andra skulle placera i fack. Kvävde. Men det är en annan historia. Och se, jag blev en ordkonstnär.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

När börjar kärleken?

Vi sitter i bilen, min treåring och jag, och pratar om vad som hänt under dagen. Han berättar om när han inte fick vara med och leka med såpbubblorna, hur han blev ledsen och att hon hade tröstat honom. Förskolevikarien. I samma stund som han säger det, brister han ut i ett leende som om han själv blev påkommen med en känsla och gömmer snabbt och generat huvudet i jackan som han har i famnen. Han tittar upp, ser hur mamma ser på honom, säkerligen med en blick som sa ”oj :-D”. SLUTA skriker han med sitt bredaste leende och stoppar ner huvudet i jackan igen.

Var det förälskelse jag såg. Förtjusning?

När min son var två och ett halvt blev han betagen av en tonårstjej som jobbade på Malmö Beach club. Du ser när det är något annat än en rolig person, en lekkamrat, en vuxen som engagerar sig. Blicken är något annat. Som att allt runtomkring är borta och det enda du ser är den personen. Jag har aldrig känt mig så mycket som mamma som då. När jag fick spendera flera timmar där och hänga efter min sons som var fullkomligt förtrollad och hur han agerade precis så som kärlek ser ut innan man hunnit uttrycka den, förstå den eller sätta band på den. Ni vet när man bara vill gå fram och kasta en boll på sin kärlek. Jaga den. Bli kittlad av den och bli avundsjuk när andra får vara med och leka. Det busiga, bubblande och lyckliga.

Det var en av mina bästa stunder som mamma hittills. Att se i min sons ögon att han var kär. Om än bara en eftermiddag.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Ett stort hav med smulor i

I morse tog jag fram den. Chiapuddingen. Ni vet den där puddingen som folk myser mer. Människor som alltid dricker te i motljus, går runt med stickade 4000kronorströjor i Mohair i trädgården och räfsar löv och njuuuuuter av sin chiapudding. Jag förstår inte detta. Jag har försökt. Jag har intalat mig att nyttigheten i det hela är det goda jag måste lära mig att förstå. Men om jag ska vara helt krass är det slemmigt, kallt, smaklöst och fröna fastnar i alla tänder. Denna morgon var jag dock så hungrig och det enda jag hade hemma i kylen, redo att äta snabbt, var mitt senaste ”jag-måste-lära-mig-tycka-om-chia-gröt-infall”. Eller rättelse ”jag-måste-lära-mig-älska-chia-gröt-infall”. En chiapudding gjort på chiafrön och blåbärsjuice.

Döm om min förvåning när min treåring vill smaka. DÖM OM MIN FÖRVÅNING när han utbrister med sin vuxna förståndiga fantastiskt gulliga stämma ”Mmm mamma det är här tyckte jag var gott”. Några skedar till ”Detta gillade jag mamma”. Efter en stund beskriver han chiagröten med orden

 ”Ett stort hav med smulor i”.

Min lilla ordkonstnär och poet. Jag gissar att du blir en eminent matskribent. Och att mitt ständiga pratande om mat och smak där hemma smittar av sig.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Tänk om vi var många som tog hand om barnen ihop

Skillnaden på olika kulturer och förr och nu spelar stor roll för hur föräldrar mår. I en del kulturer flyttar andra familjemedlemmar in hos de nya föräldrarna för att avlasta. Vi är skapta för att ta hand om spädbarn i grupp. Inte ensamma. Att säga att föräldrar idag är lata, eller häpna över att de behöver föräldrautbildningar vittnar om dålig insikt och kunskap om hur mycket vi är anpassade att klara av.

Med tanke på hur oerhört påfrestande det är att ta hand om ett litet spädbarn, främst för kvinnan som den första tiden är den viktigaste personen i spädbarnets liv kopplat till amning vilket ofta sker dygnet runt kanske varje timme, så behövs närvaro och stöd av andra.

”En nackdel med det moderna samhället är att familjemedlemmar är geografiskt skilda från varandra. Det gör det svårare för mor- och farföräldrar att hjälpa till med barnbarnen. Pappor måste också engagera sig mer”, säger forskaren Marinus van Ijzendoorn i Sds. Han har forskat i hur barnskrik påverkar oss och påpekar just skillnaden i hur vi lever idag och hur ensamma vi idag är i vårt föräldraskap i länder som Sverige – vilket så klart innebär en risk.

Jag har aldrig känt mig så ensam – känslan av ”jag måste fixa detta själv” som första tiden som mamma, och jag har aldrig känt mig i så mycket i behov av stöd som då. Av naturliga själ finns det saker i föräldraskapet som det inte går att dela på om man inte vill inkräkta på och göra avkall på det naturliga, som exempelvis amning. Men då blir också stödet runtomkring oerhört viktigt. För en person som aldrig får sova mer än 1 timme i sträck genomgår någon form av tortyrliknande situation. Även om hormoner hjälper till att klara av situationen vet nog vem som helst som fått störd nattsömn hur det påverkar humör, kapacitet och mående. Prova då störd nattsömn dag ut och dag in utan stopp. Vilken skillnad det skulle vara med någon som bodde hos en och stöttade med allt runtomkring – ge en paus, ett utrymme eller en förstående kram bara. Vad är det som gör att så många känner sig ensamma i detta – flera vänner vittnar om samma sak. Den enorma känslan av ensamhet, trots att man är två, men tyvärr inte fyra.  Och jag är säker på att det finns många sätt att ge stöd och avlastning där engagerad närvaro och förståelse är nycklar.

Varför fungerar vi inte mer som en community. Varför är samhället idag så oerhört fokuserat på att vi ska klara allt själva och i någon form av självförverkligande har vi ju inte tid att ta hand om andra. Liksom äldre och ensamma är i behov av sällskap, stöd och vad fint det hade varit om det var vi nära släktingar som fanns där främst, och inte hemtjänsten – så skulle det vara fint om mor- och farföräldrar hade en större roll i stöd i vår kultur när nya familjemedlemmar kommer till värden. Och pappan förstås.. Men det skulle också innebära ytterligare ett jobb. För hur vi arbetar är också något som förändrats över åren.

Från att vi bor nära föräldrar och en större gemenskap till att flytta långt bort och även jobba 100 %. Förr, och inte lång tillbaka, jobbade kvinnor mindre, en del inte alls. Det är också något som påverkar. I en del förhållande lyser jämställdheten med sin frånvaro när det kommer till de vardagliga sysslorna och kvinnan jobbar inte bara 100 % utan har merparten av allt ansvar hemma också. Att orken är mindre hos föräldrar idag tror jag definitivt är en sanning. Men då får man ju också se på hur situationen för föräldrar och främst kvinnor har förändrats. Vill inte läsa en till insändare om pamprade föräldrar, för så är det verkligen inte enligt mig. Det är mycket man ska orka med och helt för mycket man ska klara alldeles själv.

Läs den intressanta artikeln i Sds

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Räddad av en dinousarie

Nyinköpta skor till treåringen. Det kan bära eller högst troligt brista. Han vill inte ha på sig dom. Efter tjat och tjat med argument som naturligtvis inte går hem hos en treåring som bekvämhet, det praktiska med badskor på stranden, luft mellan tårna med sandaler och så vidare gav jag upp. Så som man gör. Ta de tjocka gympaskorna för resten av ditt liv då.

Det var då jag upptäckte det. Dinosaurierna på knapparna på sidan av den fula foppatoffeln.

Haaaaleluja. Nu är det inte badskor längre. Nu är det dinosaurieskor. Din sko hör bön,

Det är så att man vill ringa företaget som gjort skon och lovorda dom. Kanske skicka en present, en bukett blommor.

De små knapparna med dinosaurier är inte till barnen. De är till föräldrarna, för att vi ska få argument till våra barn som de bryr sig om. För att underlätta varje morgon, spara 10 minuter innan förskolan,

Ni som kom på det där med dinosaurier. Ni har verkligen förstått vad vi föräldrar  till treåringar går igenom. Tack för er insiktsfullhet.

Nu vill han inte ha några andra skor. Framför allt inte de supersnygga lila från Rebook. Inte ett spår av dinosaurier.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Är så blödig ikväll att… 

Inför firandet av mors dag:ALLT OM DIN FÖRSTFÖDDA 🚼🍼❤️

Epidural?
Ja verkligen. Var som att sväva på moln

Igångsatt?
Ja, fy fanken. Det var bara att ta allt man lärt sig om en förlossning och skrota den. Oddsen för en ljuv lättsam förlossning där man liksom andas ut barnet i någon slags trans var inte att tala om. Värkstimulerande som gav helt onaturliga värkar och inte alls det vi lärt oss på den där kursen. 34 h sammanlagt, öppen hela vägen, barnet nästan ute och då komplikationer. Det är vanligt att igångsättningar slutar med kejsarsnitt lärde jag mig The hard way. Barnmorskorna såg honom och hans håriga hjässa och ville ta honom sista biten med sugklocka. Läkaren (Karin minns jag), kom in med en skarp blick och lät oss tänka i några minuter på akut kejsarsnitt vilket hon rekomenderade, till barnmorskornas besvikelse. De hade så klart läst mitt lååånga förlossningsbrev och om hur hans kulle läggas på min mage för att jag skulle få uppleva de 7 stegen (googla). Istället hamnade jag på operationsbordet.
Lustgas? Ja. Men andades som Darth på syra i den så den fick de ta bort. Andades bättre med profylaxandning

Visste du könet innan? Ja

Beräknat datum? 7 maj

Födelsedatum? 25 maj

Illamående på morgonen? Ja, och hela dagen. Det där med morgonen är en myt. Var kommer det ens ifrån?

Cravings? Ja. Ekologiska grönsaker, omogna bananer och grapefruktjuice. Så himla pretto. I tredje trimestern åt jag dock en kalspaderbulle från Gateau om dagen.

Hur många kilo gick du upp? 25 kg

Pojke eller flicka? Pojke

Vart födde du? Lund

Antal timmar med värkar? 34

Bebisens vikt? 3,4 kg

Bebisens fullständiga namn?

Elias Aston Theodore

Hur gammalt är barnet idag?  3 år

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Dom små tankarna är dom bästa

Slickepott? Säger min tvååriga son och drar upp en slickepott ur burken med köksredskap medan han tittar ivrigt på min nickning. Sedan tar han upp en stekspade och säger ”långeman?”, vidare en hålslev och säger ”vickevire”.

Älskar barn. Speciellt mitt.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Min dag på stan

Jag hämtade min son på förskolan och sa att vi skulle ta vagnen och gå på stan. Han blev mycket förväntansfull. Jag fick sedan hela tiden förklara att vi var på stan. Gick in i en skobutik ”Neeeej på stan”, gick in i en annan butik ”Nej på staaan”. Jag vet inte riktigt vad hans förväntan av stan var.  Fyrverkerier och hopptält kanske. Men min förväntan av viss shopping, cappucinodrickande och ljuvligt strosande stämde i alla fall inte överens med en tvåårings. Att det aldrig blir som man tänkt sig. Det har man lärt sig. Och att det inte är något att hänga upp sig på, utan bara gilla läget och ta det som det kommer. Det som kom blev glass.

Och vid glassbeställningen bestämde sig mitt barn att briljera. Just fyllda två och han beställde glass själv på Lejonet och Björnen-cafét vid Noir. Han satt på disken och var mycket tydlig. Vanilj. ”Den vita!” I bägare. Han fick bägaren i handen och stövlade parat ut själv, satte glassen på ett bord och kravlade upp i en soffa på uteserveringen. Medan jag betalade. ”Hur gammal är hon” frågade expediten. Han är två. ”Det är ju helt otroligt” fortsatte han. Inte för att han fick veta att det vara en kille i de turkosa byxorna med glitter utan scenen som just utspelat sig och en pratande miniatyr. Jag var lite i chock själv över självständigheten som varade i ungefär tio minuter den kvällen. Sedan fann jag mig i den vanliga rollen som slav åt konungen själv som ska bäras precis överallt.

Vi gick till Zara för att denna moder tänkte minsann snygga till sig lite. Det fick jag inte. Däremot fick jag åka rulltrappa upp och ner med hissen. Rulltrappa upp och ner med hissen. Gav upp. Och gick och åt pizza på Bastard. Där parerade jag ett halvt glas rött samtidigt som jag matade ett barn som tittade på Masha the bear på mobilen istället för att kasta sten på hej vilt, vilket också var ett hett alternativ.

Vår ”rofyllda” stund på stan avslutades med att Elias rev av ett dansnummer på Lilla Torg utanför en hel uteservering som satt bänkade inför denna skönhetsdans till strålande gatumusikermusik. Det hela avslutades då barnet druttade ner i marken och började gråta, och en man springer fram för att hjälpa honom, för att hans mor stod upptagen med att filma det hela med mobilen. Fantastisk förälder känner man sig som då. På första parkett.

För att toppa utflykten gick vi och handlade mjölk. Men kom ut med filmjölk. Enkelt att byta tänker ni då kanske. Men inte med en tvååring som bestämt sig för att hans skulle hålla filmjölken. Först finner man sig i en omöjlig medlingsposition dubbelvikt över vagnen, sedan försöker man på en misslyckad lur-manövrer för att till slut slita paketen ur händerna och snabbt omplacera ett nytt paket. Det vrålet inne på Mästerlivs…. Sedan upprepades ungefär exakt samma procedur när vi skulle in i bilen och han vägrade inse att han inte kunde hålla i mjölkpaketet samtidigt som han klättrade in. Det. Går. Inte. Ingen acceptans.

Sedan lekte vi ”värma muffins, blåsa på muffins, äta muffins” ungefär 20 gånger innan vi tog blöjfight, tandborstfight, jaga-barn-med-pyamas-fight för att avsluta med en fight om att inte leka med taxibilen i sängen när vi skulle sova.

Med inspiration av svd ”min helg”.

Spara

Spara

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Smyggodis en måndag

Igår gick jag och min strax tvååring till affären. För första gången på säkert ett halvår blev jag godissugen. Nej, för att vara exakt, plockgodissugen. Denna avgrund i förfall som jag ser dessa lådor som. En vägg av färgämnen, E-ämnen och socker. Allt skit i ett liksom. GUD vad jag blev sugen. Jag hade sagt att vi bara skulle cykla och handla mjölk, men jag hejdade mig vid godiset. En måndag. Men mitt barn som inte får veta vad godis är så länge det är möjligt.

Men han vet vad spade är. Och han vet vad gräva är. Och på ICA är spadarna dessutom i olika färger. Och i barnhöjd. Allt för att vara så inbjudande som möjligt. Vad ni inte vet är att min son, som ännu inte vet vad plockgodis är, men vet att gult tillhör gult och blått tillhör blått, brukar – ordentligt gudabarn som han är – plocka upp allt godis han ser på golvet och lägga tillbaka i rätt låda. En trött mor orkar inte förklara. Han är ju DUKTIG tycker han.

I alla fall. Jag försöker komma på ett pedagotiskt sätt att kunna plocka rätt sorts godis med ett barn. Det gick sådär. Han förstod snabbt vad som var vårt mission och tog, bokstavligen, spadvis med godis och hällde ner i min påse. MEN, fortfarande intet ont anande om vad färgämnen, smakämnen och kemikalier kickar igång för lyckorus i kroppen.

Vi satte oss på cykeln och cyklade hem. Som den smarta mor jag är stoppade jag handen i påsen som låg i cykelkorgen redan på vägen med barnet bakom ryggen – intet ont vetande. Ser jag inte pojken ser han inte mig, resonerade jag likt just en tvååring som leker kurragömma och sätter händerna framför ögonen och tror att ingen ser honom.

Mamma jag också godis.

Hörde jag bakom ryggen.

Vad i hela världen. 1. Hur vet han vad godis är? VEM har lärt dig det. VAR har du ätit det. (kände mig direkt som en tonårsmor). 2. Vad fanken gör jag nu.

På något vis lyckades jag istället få barnet att tänka på korv. Senare när vi satt i soffan fick barnet fruktgodis (briljant ord) och påsen med plockgodis satte jag på armlängst avstånd och åt av när barnet var förtrollad av tv:n (tack tv:n). Och som en giv från ovan förklarade min son ”mammas godis och Elias godis” sedan ville han se mitt godis, lukta på det och – mata mig med mitt godis. Inte ett försök till att byta ut sin frukt. Var sak i sin mun.

Min nöjdhet.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter