Jämställdhet med utrymme för glitter och rosa tack

 

maxida2

”När min dotter sätter på sig sin Stormtrooper-dräkt, topp till tå-warrior och med en mask över ansiktet, så är hon en ”cool tjej”. Hon får status, jag får status, och jag blir en lite coolare morsa som har uppfostrat mitt barn rätt”. Maxida Märak / Politism

 

Har tänkt på precis detta de många gånger då åttaåringen i huset sade saker som att hon plötsligt inte gillar rosa utan blått. Och ska inte rida mer, ska spela fotboll. Jag tror inte många killar kommer hem och säger tvärtom. ”Rosa är min favoritfärg. Killar får faktiskt också ha rosa”

Jag tycker det är lika sorgset när det är flickor som ska bli coola som pojkar på skolgården och kvinnor som ska uppträda manligt för att accepteras på arbetsplatsen.

Så länge det är så här är manligt normen. Det vi traditionellt tänkt är manliga egenskaper.

Min jämställdhet är när män och kvinnor accepteras för de de är. Inte när det måste bli som män för att uppnå lika bemötande eller värde. Så vad är det vi gör när flickorna ska vara coola men pojkarna ska förbli som de är.

 

Jag hatar ordet pojkflicka. Det sägs med en klang som att det vore något bättre, något tufft och självsäkert. Men hur skevt är det inte om vi fostrar våra barn att få vara som de vill, samtidigt som vi prackar på våra unga att ju mer lik en ”pojke” man är, desto mer skinn på näsan har man? /Maxida Märak

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Den dagen skruvades alla organ ett varv

Du vet när man är så där vansinnigt kär. Så kär att varje stund utan den personen är plågsam. Andningen blir tung, kvävande och liksom fastnar i halsen. Det gör ont att bara andas. Varje sekund upptar personen ens medvetande. I allt man gör. Man går och tränar och tänker vad gör han nu. Cyklar hem och tänker vad gör han nu. Äter kvällsmat och tänker på vad han äter. Det kan göra lika ont när det är lyckligt som när det är olyckligt. Ont av viljan av att vara nära men inte kunna just då. Ont av rädslan att allt ska tas ifrån en. Ont bara för att den personen finns i ens liv och det är så mycket kärlek att det känns omöjligt.

Och så det onda om man måste skiljas åt fast känslorna inte lämnat kroppen.

Så känns det att ha barn. Men inte alltid vara nära. Det känns så fel. Så fel. Så fel. Som ett stort hål, en dragkedja som inte går att knäppa, ett magsår som svider, en tom tallrik. Tomhet. En sådan enorm tomhet och meningslöshet. Skulle någon säga det till mig innan jag fick barn skulle jag säga ”ta tillvara på tillfället”. Jag skulle bli irriterad om någon påstod att hon plötsligt kände meningslöshet om hon inte fick vara nära. Att allt känns meninglöst. Som en enda lång väntan. Men det är precis så det känns. Man går och tränar för att göra precis just det, ”ta vara på tillfället” och tänker vad gör han nu. Cyklar hem och tänker vad gör han nu. Äter kvällsmat och tänker på vad han äter. Den tiden som inte är självvalt.

En enormt slitsam separation att genomgå hela tiden. Seperationsångest. Om och om igen. Och då kan jag inte ens föreställa mig den slitsamhet som det måste innebära för en liten.

Kärlek alltså. Den känns. Och kärleken till ett barn är något som etsar sig fast så djupt. Som att dagen man föder skruvas alla inre organ om och dess placering förändras för evigt – för att ge plats åt detta nya. Som gör det svårt och tungt att andas.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Sandåldern

Varje ålder har verkligen sin grej. Jag pratar barn. Inte min ålder. Den har också sin grej, som apelsinhud men vishet. Men dessa små skutt i åldrarna hänger jag inte alltid med i vilket får mig att känna mig som en amatör ibland. Som när jag nyss köpte ett helt nytt kitt med skalkläder för jag trodde att barn levde i det för evigt tills de flyttade hemifrån, så kommer solen och plötsligt går alla barn på förskolan i bara byxor och tröja. Tittar på byxorna i lådorna. Ljuvt fina mjuka tyger i ljusa färger. Eh, åt skogen med det. Just nu är min son praktiskt taget en grävmaskin i sandlådan där han efter ett tag lyckats kamouflera sig i sanden. Han ser faktiskt inte klok ut. Men han har ju roligt. Ny shoppinglista – slitstarka jeans som är sköna och som barnet får leka i. Sneglade på de finfina t-shirts på Zaras hemsida. Bort med svart, det håller i 1 minut, bort med vitt, det håller inte heller. Kanske ska åka till något militärcenter och köpa på mig en outfit till barnet så han smälter in. Eller bara vistas i sterila miljöer, som köpcentrum. Jag hänger i alla fall inte med. Man tror man har allt så plötsligt. HERREGUD barnet behöver solhattar. HERREGUD barnet behöver sandaler. Man är hela tiden ett litet steg efter.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Våga ha tråkigt i en överstimulerad värld

Just det här kan vara det mest tänkvärda jag läst, i alla fall på en vecka.

Långtråkigheten är en viktig nyckel till att skapa en bättre balans inuti den enskilda människan oavsett ålder. Har man tålamod till att ta sig igenom rastlösheten kommer man i kontakt med kreativiteten, som betyder mycket mer än enbart att teckna, måla och modellera. Kreativiteten är där vi möter oss själva, lär oss själva att känna, uttrycka oss själva. Kreativa perioder innehåller också många reflekterande, nästan meditativa pauser, där det som för en timme sedan kändes som en obekväm tomhet, plötsligt erbjuder ro och återhämtning. Därmed blir kreativiteten viktig för barns självkänsla och mindre beroende av att det skall vara som de andra för att bli accepterade. De blir mer självständiga och det leder faktiskt till en större social kompetens.

Jesper Juul (läs hela artikeln här)

 

Det finns många kloka barnspykologer. Som förälder som vill göra rätt eller i alla fall försöka att inte göra helt fel, och bädda för en mindre smärtfri fortsättning på föräldraskapet, är det självklart att vara uppdaterad och inläst. Varför tro att man kan allt själv. Som en vän och trebarnsmamma sa, om jag vidareutbildar och uppdaterar mig inom jobbet är det lika självklart att göra det som förälder – ett viktigt jobb i sig. Varför behandla det olika. Om man inte har intresse av att vara informerad eller lära sig mer innebär det att man kommer göra som man alltid gjort. Så som man själv blivit uppfostrad. Och i ärlighetens namn så kan det vara bra att göra en del justeringar.Det våra föräldrar gjorde är inte alltid rätt och både forskning och vetskap kommer hela tiden längre. Vi blir både klokare och framför allt är det så att samtiden förändras och därmed måste vi förhålla oss till den.

 

Den auktoritära uppfostran är idag ifrågasatt och har ersatts med en mer respektfull approach där man förespråkar att behandla barn som kompetenta individer. Inte kränka, skrika in på rummet, inte hota eller säga nej utan att förklara. Det går ibland, ibland inte. Vi är alla människor med mått av tålamod och ork. Sen gillar jag att höra att man inte kan ge en freudiansk utläggning till ett litet barn som är upprört och gör något hen inte får. Det är hen inte mottaglig för just då. De kan inte heller förstå konsekvens eller göra riskbedömningar så varför lägga allt det i deras famn. Föräldrar måste sätta gränser och bli arga. Det är säkert viktigt att barn får se att det är tillåtet att bli arg och även att föräldrarna blir arga.

Vi kan förstås inte bara ändra det vi har i ryggmärgen från hur vi själva blivit uppfostrade. Men vi kan ha en idé om hur vi vill vara och därmed i alla fall göra en liten förändring. Till nästa generation kan det förändras ytterligare. En del kommer i framtiden förkastas, men i stort kan det bara vara till det bättre att faktiskt reflektera över vad man gör, hur man vill göra och vad det får för konsekvenser. Det finns som alltid inte rätt eller fel utan resultat.

Jesper Juul är en välkänd barnpsykolog – ständigt citerad. Knattetimmen i Sveriges radio med lyssnarfrågor, och den sköna podden Barnvagnspromenader (perfekt att lyssna på under just barnvagnspromenader :-) är förälderns svar på allt i en ny och förvirrad värd. Allt blir ju så självklart när dessa reder ut frågorna, ständiga aha-upplevelser och bra tips. Man kan liksom andas ut.  Jag tycker själv att Louise Hallin i barnvagnspromenader är grym. Frank, skön och tydlig, vilket jag uppskattar.

Idag har jag alltså läst om att ha tråkigt, och blir så klart själv träffad. Om jag själv lider av att ta upp mobilen så fort jag har en sekund över, hur ska jag då kunna lära mitt barn att ha tråkigt. Titta ut genom fönstret och bara fundera lite. Har vi ens tid att reflektera idag? Eller använda kreativiteten inom oss till något helt annat.

För många har konsumtionen blivit ett missbruk, som innebär att de vuxna ”MÅSTE shoppa” och att barnen har tråkigt så fort de inte konsumerar yttre stimuli i form av undervisning, pedagogik, dataspel, DVD eller TV.

Hemma tar det ungefär ett steg innanför dörren innan åttaåringen frågar efter datorn. Det tar ungefär 1 sekunds tystnad innan jag söker stimulans från omvärlden via telefonen, har kollat in nya kollektionen från Mini Rodini eller knarkat inredningsbilder. Sambon har tagit bort appen instagram men kommit på att man kan kolla det ändå. Och min son som är 1 år vet redan att mobilen är ett centralt ting i våra liv och började dagen med att ta fram den och påpeka att den inte var på.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Konsten att gilla läget

En sak jag lärt mig av mammalivet; Det är bara att gilla läget. Vill han bara sova uppe på dig i soffan så du får sitta fast en timme – gilla läget. Kissar han på dig så du får svänga om alla planer, dra av dig klänningen du satte på för 10 minuter sedan, hoppa in i duschen med honom på golvet utanför – gilla läget. Är klockan två och du bara hunnit amma, underhållit, burit runt och inte borstat tänderna än – gilla läget. Acceptera att ännu en dag är borta och du förstår inte hur. Acceptera att du ännu en dag i rad inte kunnat ringa det där samtalet med telefontid 10-11 för att du tröstar. Acceptera att du hann plocka ut halva disken för att han kallade. Acceptera att kaffet är kallt för att han kom emellan. Acceptera att han somnar just när ni tänkt åka iväg och göra ärenden och låt två timmar gå för att du inte vill störa honom. Acceptera att han vill amma just när du tänkt äta och en timme till går medan din mage kurrar.

Jag har alltid trott att jag har ett dåligt tålamod. Jag hade fel. Jag lyckas till och med hålla humöret uppe (för det mesta) i något som är så långt ifrån hur jag någonsin levt. För vad kan jag göra åt det? Nu är det så här, det går knappast att bli sur på den lille när han tvingar en att guppa honom under trädkronorna i en timme för att det är det enda som just då gör honom nöjd.

Man väljer själv hur man förhåller sig till en situation. Halvtomt eller halvfullt glas. Utgår man från att något är skit så blir det skit. Utgår man från att något blir bra blir det bra. Med större sannolikhet.

När du inte kan förändra läget kan du bara förändra ditt förhållningssätt. Och då väljer jag att släppa kontrollen och gilla läget. Det är något nytt och väldigt skönt att lära sig.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Väntan

Det bara ploppar ut runtomkring mig. Och det är ju så här det ska kännas. Det vill man ju. Så det ska vara. Så fullt av lycka, förväntan, spänning och glädje. För varje nytt liv som kommer till. För det är ju helt fantastiskt Oavsett hur ens liv sett ut dittills. Oavsett hur många barn man har sedan innan. Eller om det är första upplevelsen. Oavsett. Oavsett. Oavsett. Borde varje person tas emot med den kärlek, förväntan och det engagemang som sprudlar mellan raderna i det här inlägget. Varför fokusera på sömnlösa nätter när man kan fokusera på fjuniga unika kinder att älska. Vad glad jag är för den flickan vars bröder och pappa och mamma redan pratar med henne varje dag. För att hon hör. Och fantiserar om hur hon kommer se ut och vara. För att det finns inget bättre att vänta på. Alla borde få starta livet så. Välkommet.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

The future of Nej

Det är alltid lika roligt att sitta på kontoret och lyssna på föräldrar i telefon med sina barn. Nej. NEJ. Nej lyssna på mig nu. Nej. Nej du vet vad som gäller. NEJ. Det finns inga vuxna hemma. Inte hos oss. Nej. Lyssna nu. Nu slutar du skrika.

Det här ska bli kul.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Musik och krystvärkar

Jag sitter denna fredagskväll och lyssnar på musik och försöker föreställa mig vrålont, svett, kräkningar, värkar och profylaxandning till låtarna. Är Ka Moun Ké med Rokia Traroré bra tillsammans med lustgas? Funkar Someone like you med Adele till djupandning? Kan jag vråla till Regulate med Warren G? Svårt att säga. Skulle jag säga. Blundar igen och tystskriker till någon lugn låt i spellistan som mannen, tillika musikexpert, påbörjat inför dagen i maj. Det hela känns mycket surrealistiskt. Finns det ens musik som passar?

Själv föddes jag till tonerna av Grodan boll. Ja, det var på 70-talet.

Någon vän hade med sig en skiva till sjukhuset och de sa okej till att sätta på den så länge det inte var Eros Ramasotti. En stilla undran är hur många som har med sig den där pizzeriaskivan. Stackars barnmorskor.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Skoja i min doja ska det vara så svårt

MEN. Att gå en amningskurs, 5 gånger, 2 timmar åt gången? Det känns lite overkill. Är det verkligen nödvändigt säger den oinvigde. Jag trodde bara att man ammade. Herregud alla djur ammar. Whats the problem liksom. Tydligen jättemycket. Det finns amningsskolor, och amningshjälpen och psykologiskt stöd. Tre dagar efter förlossning faller man tydligen i storgråt (om man ingår i den vanliga statistiken) och blir deprimerad för att mjölken kommer igång och hormonerna sparkar bakut. Ljuva liv.

Det är mycket nytt man ska lära sig. Och vara förberedd på. Är i alla fall glad att det finns information att läsa sig till så man slipper stå där dag tre och tro att man är helt sjuk i huvudet.

 

 

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Är inte amning helt naturligt

Tycker det är läskigt att vi verkar gå samma väg när det gäller attityder kring amning som i USA. Som något onaturligt. Det göms under filtar, det förbjuds på allmänna platser, det flaskmatas i jämlikhetens namn och då är man ”duktig” och ”rätt”, kvinnor måste gå ut från caféet eller sätta sig på toaletten, det argumenteras att ”vi har så bra ersättning nu för tiden” och en fråga man ofta får är ”hur länge kommer du amma”. Det är så skevt.  Hallå vi har mjölk i tuttarna för att kunna mata våra barn. När det börjas ses som något onaturligt, något att undvika då går vi fel väg. När jag bodde i USA för 15 långa år sedan bodde jag med en tjej som jobbade på en hälsomyndighet med uppdrag att få kvinnor i USA att amma. Redan då var det ett problem. För att det var tabu. Hur kan naturligt bli tabu. Konstiga värld.

Det är mycket barntankar nu.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter