Våga ha tråkigt i en överstimulerad värld

Just det här kan vara det mest tänkvärda jag läst, i alla fall på en vecka.

Långtråkigheten är en viktig nyckel till att skapa en bättre balans inuti den enskilda människan oavsett ålder. Har man tålamod till att ta sig igenom rastlösheten kommer man i kontakt med kreativiteten, som betyder mycket mer än enbart att teckna, måla och modellera. Kreativiteten är där vi möter oss själva, lär oss själva att känna, uttrycka oss själva. Kreativa perioder innehåller också många reflekterande, nästan meditativa pauser, där det som för en timme sedan kändes som en obekväm tomhet, plötsligt erbjuder ro och återhämtning. Därmed blir kreativiteten viktig för barns självkänsla och mindre beroende av att det skall vara som de andra för att bli accepterade. De blir mer självständiga och det leder faktiskt till en större social kompetens.

Jesper Juul (läs hela artikeln här)

 

Det finns många kloka barnspykologer. Som förälder som vill göra rätt eller i alla fall försöka att inte göra helt fel, och bädda för en mindre smärtfri fortsättning på föräldraskapet, är det självklart att vara uppdaterad och inläst. Varför tro att man kan allt själv. Som en vän och trebarnsmamma sa, om jag vidareutbildar och uppdaterar mig inom jobbet är det lika självklart att göra det som förälder – ett viktigt jobb i sig. Varför behandla det olika. Om man inte har intresse av att vara informerad eller lära sig mer innebär det att man kommer göra som man alltid gjort. Så som man själv blivit uppfostrad. Och i ärlighetens namn så kan det vara bra att göra en del justeringar.Det våra föräldrar gjorde är inte alltid rätt och både forskning och vetskap kommer hela tiden längre. Vi blir både klokare och framför allt är det så att samtiden förändras och därmed måste vi förhålla oss till den.

 

Den auktoritära uppfostran är idag ifrågasatt och har ersatts med en mer respektfull approach där man förespråkar att behandla barn som kompetenta individer. Inte kränka, skrika in på rummet, inte hota eller säga nej utan att förklara. Det går ibland, ibland inte. Vi är alla människor med mått av tålamod och ork. Sen gillar jag att höra att man inte kan ge en freudiansk utläggning till ett litet barn som är upprört och gör något hen inte får. Det är hen inte mottaglig för just då. De kan inte heller förstå konsekvens eller göra riskbedömningar så varför lägga allt det i deras famn. Föräldrar måste sätta gränser och bli arga. Det är säkert viktigt att barn får se att det är tillåtet att bli arg och även att föräldrarna blir arga.

Vi kan förstås inte bara ändra det vi har i ryggmärgen från hur vi själva blivit uppfostrade. Men vi kan ha en idé om hur vi vill vara och därmed i alla fall göra en liten förändring. Till nästa generation kan det förändras ytterligare. En del kommer i framtiden förkastas, men i stort kan det bara vara till det bättre att faktiskt reflektera över vad man gör, hur man vill göra och vad det får för konsekvenser. Det finns som alltid inte rätt eller fel utan resultat.

Jesper Juul är en välkänd barnpsykolog – ständigt citerad. Knattetimmen i Sveriges radio med lyssnarfrågor, och den sköna podden Barnvagnspromenader (perfekt att lyssna på under just barnvagnspromenader :-) är förälderns svar på allt i en ny och förvirrad värd. Allt blir ju så självklart när dessa reder ut frågorna, ständiga aha-upplevelser och bra tips. Man kan liksom andas ut.  Jag tycker själv att Louise Hallin i barnvagnspromenader är grym. Frank, skön och tydlig, vilket jag uppskattar.

Idag har jag alltså läst om att ha tråkigt, och blir så klart själv träffad. Om jag själv lider av att ta upp mobilen så fort jag har en sekund över, hur ska jag då kunna lära mitt barn att ha tråkigt. Titta ut genom fönstret och bara fundera lite. Har vi ens tid att reflektera idag? Eller använda kreativiteten inom oss till något helt annat.

För många har konsumtionen blivit ett missbruk, som innebär att de vuxna ”MÅSTE shoppa” och att barnen har tråkigt så fort de inte konsumerar yttre stimuli i form av undervisning, pedagogik, dataspel, DVD eller TV.

Hemma tar det ungefär ett steg innanför dörren innan åttaåringen frågar efter datorn. Det tar ungefär 1 sekunds tystnad innan jag söker stimulans från omvärlden via telefonen, har kollat in nya kollektionen från Mini Rodini eller knarkat inredningsbilder. Sambon har tagit bort appen instagram men kommit på att man kan kolla det ändå. Och min son som är 1 år vet redan att mobilen är ett centralt ting i våra liv och började dagen med att ta fram den och påpeka att den inte var på.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter