Timmen mellan mjölkning

Bild 2014-06-16 kl. 13.46

Vet ni. Jag jobbar! Alla sa att bebisar bara sover i början. Inte min. Min är ett vakentroll. Men just nu ligger han inkapslad och sover mellan mjölkpåfyllning och jag kan äntligen sätta tänderna i ett projekt med deadline i sommar.

Jag är inte kvinnan som tar på mig mysbrallor och sätter på fem episoder av någon serie och känner mig tillfreds. Så fort jag får en ledig stund vill jag bara plocka ur diskmaskinen, plantera blommor, färdigställa saker i hus och trädgård eller jobba. Men det är nog nyttigt för min själ – att inte kunna göra allt jag vill och släppa ogräs mellan plattorna, en icke perfekt veranda, överväxt odlingsland och oinrett lusthus. Vänta till nästa år säger folk. De är galna.

Men jag kanske måste acceptera att det inte blir perfekt – i år. Eller måste jag?

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Lillkorven

lillkorv

 

Älskar copyn i webbshopen som drivs av Malmös bästa barnbutik Ziggy. Vill äta upp alla kläder till lunch. De är så snyggcoola att jag inser att mitt eget klädkonto kommer minskas drastiskt till förmån för någon annan.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Cause every little thing gonna be alright

Det sägs att man ska sjunga för barnet i magen. Om man sjunger samma sång varje gång så känner barnet igen detta när hen kommer ut och vips får man ungen att däcka så fort man nynnar (hrrm). Så jag har försökt.

Stämt upp i ”Vyssan lull” vers efter vers i bilen när barnet sparkat som mest. Det hjälpte men jag blev själv helt deprimerad av den sävliga melodin. Snark. Sjöng Toffelhjältarnas ”Sov somna in” men den gick upp så högt i falsett att jag fick fram någon pipig ton och hosta. Så nu kör jag min egen grej. Varje gång barnet sparkar loss sjunger jag Bob Marleys ”Three little birds”.

Är jag för trött klickar jag igång den på Spotify i min favoritversion av Elisabeth Mitchell

Det kommer bli en lite warrior!

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Det du kan få av mig

Om jag vill att något ska gå i arv så är det min överläpp, mina dansmoves, min integritet och målmedvetenhet. Vad jag inte vill ska gå i arv är mina tunna hårstrån, min långa tå, mitt sockerfallshumör och mitt grubblande.

Det är ett stort risktagande att födas.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Skoja i min doja ska det vara så svårt

MEN. Att gå en amningskurs, 5 gånger, 2 timmar åt gången? Det känns lite overkill. Är det verkligen nödvändigt säger den oinvigde. Jag trodde bara att man ammade. Herregud alla djur ammar. Whats the problem liksom. Tydligen jättemycket. Det finns amningsskolor, och amningshjälpen och psykologiskt stöd. Tre dagar efter förlossning faller man tydligen i storgråt (om man ingår i den vanliga statistiken) och blir deprimerad för att mjölken kommer igång och hormonerna sparkar bakut. Ljuva liv.

Det är mycket nytt man ska lära sig. Och vara förberedd på. Är i alla fall glad att det finns information att läsa sig till så man slipper stå där dag tre och tro att man är helt sjuk i huvudet.

 

 

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Den viktiga tiden som inte kommer igen

Min bebis ligger just nu upp och ned. Ibland krafsar han med sina händer långt ner i magen. Den konstiga känslan alltså. Att känna hans fingrar liksom pilla på insidan. Att börja känna vilken kroppsdel som trycker här och var och leker runt är en ny upplevelse under dessa månader.

Tänk om männen hade fått känna det. Åh, önskar jag kunde förmedla kontakten. Vad de kan göra är att lägga händerna över magen och få kontakt med sitt barn. För tydligen så känner barnet igen rörelser, händer, röster och kan  därför lära känna människor omkring dem redan innan de kommer till världen. Och det är ju något alldeles speciellt att känna sitt eget barn där inne. Man vill liksom bara träffa honom. Även om det händer varje dag hela tiden för alla och är det mest naturliga i världen egentligen är det nog det mest onaturliga fantastiska största för den som ska bli förälder. De gånger min man håller om mig på min mage, när vi är på bio och han kickar igång, när vi sover eller bara sitter i soffan – de är några av mina viktigaste stunder just nu. Att känna att det här är vi, vi ihop och vi tar hand om varandra. Att dela det. Men så klart tycker jag inte det händer tillräckligt ofta. I mig händer det något mer varje dag. Det är svårt att se från utsidan. Graviditet verkar sällan vara en lång sagolik resa, som på film, även om det finns de som har en fantastisk period. Det är som filmsex. Man ser aldrig den våta fläcken. Det är lätt att tro att det är så det ska vara, lätt att bli besviken om det inte är just precis så. I filmvärden frågar ingen efter papper. I filmvärden spelar mannen gitarr för magen när han kommer hem från jobbet. Vi äger inte ens någon gitarr.

Jag blir i alla fall ledsen när jag tänker på de som inte tar chansen att uppleva vad de har möjlighet att uppleva under en graviditet. Som inte är närvarande och tar del av det häftiga när de har den unika möjligheten. För den är unik ändå. Det är så många som längtar och vill. Som aldrig får chansen. Och så finns det dem som kastar bort det. Den ena historien sorgligare än den andra. Män som försvinner, skiter i, lämnar, är otrogna eller bara beter sig allmänt dåligt och inte finns där. I panik? Jag vet inte. Det finns inga ursäkter. Jag tänker på de kvinnor som står ensamma i sin graviditet. Det enda som går att göra är att fokusera på sig själv och barnet och hitta lyckan där. Det känns ensamt nog ändå. Även om hon tar mest stryk just då förlorar han mest i längden, han som spolar bort och går miste om något vackert och en chans som aldrig kommer tillbaka igen. Att vara ett bra stöd och att dela graviditeten. Det går inte att ta igen. Frånvaro går inte att förlåta. Hur kan man förlåta svek i den viktigaste av tider. När man är som mest sårbar. Jag har sett försök runt omkring mig, ihoplappade relationer, män som kommit tillbaka, män som ångrat sig, män som när barnet fötts förstår vad de gjort eller inte gjort, män som efter fem år förstår att de spolat bort något otroligt viktigt. Och det går inte att skylla på någon annan än sig själv. Alla gör sitt val.

Ibland gråter jag en lyckoskvätt när jag är ensam och bebisen håller igång som en akrobat. Eller skrattar jag när han blir sur för att jag böjer mig fram och sparkar mig. Humör. Ibland klappar jag på magen och säger förlåt för saker. Som att det är högljutt omkring eller att jag stressar. Och gud vad jag redan kan må dåligt när jag tänker på honom ledsen. För något någon annan säger eller gör. Man vill ju inget annat än att han ska komma ut och få det bästa bästa i hela världen. Vad ont det redan gör.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Är inte amning helt naturligt

Tycker det är läskigt att vi verkar gå samma väg när det gäller attityder kring amning som i USA. Som något onaturligt. Det göms under filtar, det förbjuds på allmänna platser, det flaskmatas i jämlikhetens namn och då är man ”duktig” och ”rätt”, kvinnor måste gå ut från caféet eller sätta sig på toaletten, det argumenteras att ”vi har så bra ersättning nu för tiden” och en fråga man ofta får är ”hur länge kommer du amma”. Det är så skevt.  Hallå vi har mjölk i tuttarna för att kunna mata våra barn. När det börjas ses som något onaturligt, något att undvika då går vi fel väg. När jag bodde i USA för 15 långa år sedan bodde jag med en tjej som jobbade på en hälsomyndighet med uppdrag att få kvinnor i USA att amma. Redan då var det ett problem. För att det var tabu. Hur kan naturligt bli tabu. Konstiga värld.

Det är mycket barntankar nu.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Akta magen

Det finns så mycket som aldrig intresserat mig tidigare som är så häftigt. Till exempel att bebisar i magen reagerar på ljus och håller upp händerna för ögonen om man tänder i ett mörkt rum. Eller att de får en sockerkick när man äter godis inom loppet av några minuter. Att han hör ljud och börjar sparka när jag går på bio eller konsert. Idag satt jag på Salong Betong i Malmö när de borrade upp lampor och poff fick jag en rejäl spark i magen. Ångesten det ger en mamma. Dessa känslor och denna kontakt med livet innanför gör att jag blir beskyddande och tankar som ”är det verkligen bra för bebisen att jag är här” dyker upp när jag minglar runt i stökiga ljudnivåer eller när taxin kör innan jag fått bältet på. På bussen vill jag skrika ”ser du inte att jag är gravid” när någon inte lämnar plats och sen kommer jag på att skrika, det ska jag ju verkligen inte för då oroar jag barnet –  och bäddar magen med min halsduk för att skydda. Dessa fåniga överbeskyddande mammor, nu vet jag bättre, för jag inte bara känner utan har fått kunskap från barnmorskor och böcker om hur ett barn utvecklas och hur den berörs av allt runtomkring här utanför. Jag kommer för evigt ta mycket större hänsyn till alla magar.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter