Ingen vill ju flirta öppet så därför uttalas inte komplimanger eller raggrepliker i öppna sociala medier som twitter och på facebook (oftast). Istället för vad om sägs handlar det om frekvens, graden av visat intresse. Allt är mycket sofistikerat och oklanderligt, kommentarerna är ofta neutrala men ständiga. Flirten avslöjas lättast av ett plötsligt intresse av dina triviala inlägg, som vad du åt till frukost eller har på dig för kläder. som väcker frågan ”var kom du ifrån?”. Ofta är flirtaren ömmande och bryr sig lite så där extra mycket eller har kommentarerna en busig underton. Kanske med en näst intill osynlig hint om att just ni borde träffas. Men ack vad det osynliga kan vara synligt och det är väl det sociala medier handlar om, att göra sig själv synlig och skapa intresse för den egna personen och vad är bättre än att ha ett objekt för denna målsättning. Det är ju dessutom mycket lättare att både flirta och att dra sig ur en flirt, eller att inte stå för den alls om den är näst intill osynlig och man slipper ta det våghalsiga steget att gå fram och säga, ”hej, jag heter ….”. Så bekvämt. Men undrar vad dessa nya beteendemönster egentligen gör med oss. Gör det oss till fegisar och påverkar de digitala rummen de verkliga rummen, hur vi rör oss, vad vi säger, vad vi vågar? Vi är ju vana vid att kunna framställa oss som vi vill och det är lätt att lyfta fram en person som man själv gillar och som man tror att andra gillar bakom väggar av ettor och nollor. Man kan dessutom logga ut när som helst. Jag röstar för mer kött och blod, mer handlingskraft än tafatthet och mer händer än bokstäver på en skärm, mer puls än detta fiskande. Going offline.
