Är man någonsin så stark som när man är själv? Är man någonsin så svag som i en relation?

Svag behöver i och för sig inte vara fel. Det kan vara vackert att våga lämna sig till någon. Låta den se. Men så fort man gläntar på sina hemligheter, sina tankar och känslor och ger dem oredigerat till någon blir man sårbar. Eller mer sårbar. Dörrar kan öppnas sakta en och en. Kommer man till sista öser kanske innehållet ut oförberedd och överväldigande. Jag känner mig alltid psykiskt starkast när jag är själv. Utan någon att landa på, förhålla sig till eller ständigt hjälpande. Utan någon att längta efter, tvivla på eller känna sig osedd av. Men med rätt person kanske funktionshinder är fantastiskt och snarare stärkande.

Jag tänkte bli kulturytlig, sluta skriva om känslor och bara om film, musik och rapportera om var jag drack gårkvällens öl. Men så läste jag en filmrecension med orden ”det största funktionshindret är, trots allt, kärleken” och kunde inte skriva utan att känna. Eller känna utan att skriva. Jag skulle bli ett tomt hål. Substanslös. Så jag fortsätter vara som jag är. Och skriver som jag gör. Kanske inte om vad som hänt men om vad som känns. Med en eller två dörrar stängda.