Ny Champagne smakar PR-illa i munnen

 

champagne-truck-veuve-clicqout-700x467

 

Först blir jag strålande glad. Äntligen en värdig lyxig food truck. Inte en taco så långt ögat kan nå. Bara ljuva stickande bubblor som får tillträde att fräta på min tunga för evigt. Champagne truck!

Sedan läste jag vad den skulle heta.

Skinny Truck.

Champagne utan socker.

Och jag blir så förbannad. Jag vet inte om en svensk PR-byrå ligger bakom för det känns väldigt osvenskt, osmakligt och utan den fingertoppskänsla för vilka debatter som råder, som man bör ha om man jobbar med marknadsföring och kommunikation.

Och så skriver jag ett upprört inlägg. Tills någon förstår att det rör sig om två olika champagner som Elle skrivit om. Gula änkan kommer i truck. Inte Skinny Champagne. Som ändock är ett varumärke. Så. Mina åsikter om det namnet består. Tack och lov var det dock inte en och samma PR-kampanj. 
Jag låter resten av mitt inlägg står kvar angående namnet: 

Efter all debatt om size-0, viktnedgångarna på catwalks som till och med fått en del länder att lagstifta kring BMI bland modeller och det farliga modet.

Skinny Champagne

Så totalt riktat till kvinnor. Så totalt dumt att göra ett statement för smalhet. Och inte bara smalhet. Ordet skinny förknippas idag totalt med för smal, ett undernäringsmode.

Det kan fungera i andra sammanhang. HM:s jeans som refererar till hur jeansen sitter. Mycket tight. Men dryck och mat…. nej.

Vad som kunde varit en härlig festlig svalkande kul PR-grej som även gör gott för själen landar nu bara fel och sätter varumärketpå en mycket dålig plats i mitt medvetandet. 

Men det kanske funkar utmärkt. Det gör det säkert. Den smälter in som silikonläppar på Koi både på Lilla torg och i Västra hamnen en stekhet sommardag när 24-seven-folket visar upp årets kroppsarbete. Och det är synd. Att det fungerar, och fortsätter sprida dynga om hur den kvinnliga kroppen bör se ut.

Minska sockerhalten är väl i grunden en bra tanke. Men förpackat så här. Nä, då fortsätter jag dricka champagne med socker.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Veckans smuts: Klädmärket som tar ställning mot homosexualitet

NW

Medan ni doppar fötterna i havskallt vatten doppar ett svenskt klädmärke huvudet i klaveret. Nordic Wear har lagt upp en homofobisk ställningstagande bild som skapat blåsväder i den svenska sommaren. Klädmärket (eller det nazistiska företaget?) tar ställning för kärnfamiljen som de vill värja mot homofascism. Vad nu det ordet betyder. Kommentarerna på Facebook har inte låtit vänta på sig och klädmärket försvarar sitt ställningstagande med vanliga begrepp som yttrandefrihet och demokrati. Det ironiska i att åberopa demokrati när man är emot allas rätt till att älska vem man vill.

 

Jag scrollar genom kommentarer och företagets egna inlägg bakåt i tiden för att skapa mig en bild av vad detta är för varumärke. Tanken slår mig att antingen är de fullkomligt korkade och behöver genast hjälp av en PR-byrå, om nu någon PR-byrå är villig att jobba med ett företag med sunkiga värderingar. Eller är det tvärtom en politisk grupp som är så jädrans PRsmarta att de skapat ett klädmärke som täckmantel för den verkliga agendan. Namn på tröjor som 100 % Viking, Pure Blood och Thor Steinar och så vidare rimmar väl med värderingar om man gör fria tolkningar. I sammanhanget är det svårt att låta bli.

Smutsigt.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Granskarna, tidningarna, som inte reder ut det själva

Varje gång jag läser om företag som sägs utnyttja unga, provanställningar och så vidare i svensk dagstidning undrar jag hur det känns att skriva det och samtidigt veta att arbetsgivaren, tidningen, är en av de största bovarna inom samma system. Dagstidningar och andra medier som Sveriges radio är välkända för att  ge journalister otrygga anställningar, frilansavtal på frilansavtal som löper, ingen säkerhet, utlasningar (det vill säga att företaget gör sig av med sin projektanställda eller vikarie innan prov/projekt/mm-anställningen automatiskt går över till en fast anställning. Det vill säga inlasning). Frågan är hur det kunde bli så. Brist på pengar? Nej det har varit så länge. Med tanke på hur starkt journalistfacket är och hur högljudda arbetsgruppen är som anställda (jag har jobbat på sds och flera gånger fått ta del av eldiga interna debattmail från husets journalister). Tysta är de inte. Men varför ställa upp på dessa villkor. För att man så gärna vill jobba som journalist för just den tidningen att man ställer upp. Trist är det i alla fall. Speciellt när det utövas av någon vars uppgift är att granska orättvisor, stå för etik och vara en högre röst.

Förresten går det inte att gå på en fest med journalister utan att detta diskuteras. Om och om igen.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter