Det här ger mig luft. Energi. Syre. Kraft till hjärnan och inspiration till fingrarna. Styrka och självförtroende. Jag blir lugn och känner mig fullkomligt hemma när jag låter blicken vila på horisonten som är slutet på femtusen olika färger som man aldrig ser i stan. Jag måste jag ha det här för att känna att det finns något annat, något större än de problem som dyker upp i vardagen och äter upp energi. Och när jag borrar in min näsa i pälsen på Patron eller han vilar sitt tunga huvud i min arm vill jag stanna där några timmar till och bara mocka skit. Tänk att mocka skit kan ge en ett fånigt leende på läpparna. Det är så långt från mitt övriga liv det går att gå och ingen i stallet har någonsin frågat mig vad jag jobbar med. Jag är bara jag som jag är just där och då. I sadeln, i stallet, i hagarna. Och det är höjden av befrielse och en mental energidepå.
