Lär dig förstå och se människan i kriget

Igår satt jag hos en man. I hans vardagsrum. Han och hans familj öppnade sin dörr med ett leende. Bjöd på sina kakor, bad alla barnen att hälsa fint, och så pratade vi ihop. Om livet. Om mat. Om död. Han har levt i tio år i krig. Saker jag bara läst om i romaner har han levt med som högst verklighet. När man läser i tidningen om krig levereras fakta, tragiska bilder, människor kallas saker som migranter istället för sina namn. Situationer beskrivs som svåra med oftast i så korta ordalag att det är svårt att faktiskt förstå. Det går förstås inte att förstå. Men om man läser en roman om kriget slukas man in i berättelsen och kastas in i bombräder och flykt och rädsla med hela medvetandet att man själv är med. Att man känner deras rädsla, deras sorg och man får medlidande för karaktärerna och gråter när de ser sin pappas huvud skjutas av eller mamman som håller delarna av sitt nyfödda barn som just börjat säga sina första ord, dammigt, blodigt och skriker ut sin förtvivlad till en tyst himmel som aldrig ger några svar. Och kanske då. Med en roman i famnen i soffan kan man förstå lite av det som är högst verkligt just nu. Jag läser En gul sol som utspelar sig i inbördeskriget i Nigeria. Nästa dag läser jag om människor i kriget i Syrien. Och igår sitter jag och lyssnar på en man som levde i krigets Beirut med sin familj. Tre historier av samma sort där kriget förenar berättelserna. Yossef berättar en helt otrolig historia för mig om då han fann ett barn sekunderna efter att en bomb landat. Hans mammas armar var borta, den andra kvinnan död, barnet, bara ett år gammalt, hade en arm av, ansiktet såg man inte av allt kött som var borta och han var full av öppna frakturer. Han tog honom sprang. Samtidigt som de var beskjutna. Skrek att han var barn. I ett hav av skott där han var måltavla – bara för att han tillhörde en folkgrupp. En historia som inte är unik.

Samtidigt bygger Europa murar. Bokstavligen byggs just nu en mur för att hindra flyktingar att ta sig hit. Jag förstår inte. Ska vi inte hjälpa flyktingar? Är inte det hela grejen med att fly – att rädda sitt liv. Från bomber. Ska inte världen vara där och säga oj, herregud har du klarat dig hela vägen hit. Här har du en filt, mat, vatten och en plats att sova på. Nej, vi bygger en mur. Vi stänger dörrar. Tyranner härjar och Europa sträcker inte ut en hand. Det är oförlåtligt.

När Youssef kom hit möttes han, hans fru och tre små barn som han mot alla odds lyckats fly och klarade sig hela vägenav tre poliser. Han var jätterädd. Vad skulle hända. Vet ni. De hjälpte honom. De bar hans barn och tog hand om dem. 
Det är en tuff tuff sak att fly. Dels ska du klara dig ur landet utan att dödas. Sen farlig flyktväg. Vi VET att människor dör, inte bara v krigets bomber, utan av vägen. Det är också tufft att lämna familjemedlemmar kvar. Liv. Kanske ett liv du byggt i generationer. 

Youseff hus har bombats till botten två gånger. Människor vill inte resa från sina länder bara för att. De hoppas hela tiden på fred. Youssef byggde upp sitt hus igen första gången. Hoppades på fred. När han flydde lämnade han ett liv. De som flyr lämnar ett liv ett land som de önskar var i fred. Det är inte för att profitera, det är för att det är ohållbart att stanna.

Många tonårspojkar flyr. Det är för att de är starka, unga pigga och har störst chans att både klara sig och få uppehållstillstånd. Hur kan det vara så svårt för människor att förstå – att det är SYND om pojkarna som kommer hit. De är helt ensamma. Flytt från sina familjer och har fått ett enormt stort ansvar. Alldeles för tidigt i sitt liv. De ska klara saker våra tonåringar aldrig någonsin behöver bemöta. Och ni kallar dom profitörer, dumma, hatar dom. Jag tror att de allra helst vill gråta och få en kram. Vi har strypt möjligheten för dem att få hit sin familj. Grusat fler chanser att överleva. Jag tycker inte om Europas egoistiska ansikte. Europa, läs en roman.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Det är krig.

omrad

 

Barn är i krig. Europa sviker med hårdare regler när det borde ge en hjälpande hand. Att ge en bild av kriget via ansikten är bra. Genom att möta människor skapas förståelse och medkänsla. Om man vill. Alla flyktingkritiska borde sitta ner och prata öga mot öga med någon som flytt kriget. För det är inte siffror. Bakom varje siffra finns en person med ett öde.

Jag är övertygad om det var du som var tvungen att fly hade du önskat att någon förstod din desperation och hjälpte dig. Inte att du var en siffra som stoppades på grund av att du var en siffra som ingen har råd med. Eller en siffra för mycket. Eller en siffra som gör dig för gammal för att få omvårdnad och kärlek.

Den här siffran är 5. Fem år gammal. Han heter Omran. Han har ett hjärta som slår, som känner. Ögon som ser. Som gråter. Fötter som kan springa i lek. Eller undan bomber. Det finns fler. De är alla svårräknade. Men alla är precis som du och jag. Fast de får, år 2016, genomleva en fruktansvärd vardag utan trygghet.

Jag vet många som kämpar och hjälper till på den här sidan gränsen. Svenskar som har barn boende hos sig och hjälper dom att kämpa för att få stanna, som hjälper dom till skolan. Jag vet de som åkt ner och hjälpt människor på flykt. Och om man inte kan göra något kan man i alla fall skänka pengar till hjälporganisationer. Det gör jag, även om jag egentligen inte har råd, för att inte ha råd låter som ett skämt i jämföelse. Det hanslar om att avstå några glas vin i månaden. Man kan också vara med och skapa opinion och försöka påverka. Det gör jag också. Med mitt skrivande känner jag att det kan jag göra. Sprida ord. Tyvärr verkar ingen bli omvänd.

Förrän de möter människan bakom siffran. Då tror jag saker kan hända. Även för en riktigt idiot.

Aleppo3

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter