Undrar hur många skillsmässobarn som skulle önska att deras föräldrar höll ihop ”för barnens skull”? Mår barn bra om föräldrarna mår skit, bara de är ihop? Är det att ta sitt ansvar?

 

Jag har två föräldrar som varit ihop alltid. De är fortfarande jättefina mot varandra och pussas varje dag. Så vad vet jag. Jag vet bara hur det har känts de gånger de inte varit vänner när jag var liten. Och så skulle jag inte vilja ha det varje dag. Det var i och för sig på tiden då ett enda par i orten var skilda och det kändes häftigt, ungefär som att önska att man skulle bryta benet så att man kunde få låna ut sina kryckor och få gips. Jag bröt heller aldrig benet.

 

Men jag har många vänner med barn. I förhållande. I nya förhållande. Andras barn i förhållande. Och barn utan förhållande. Någon tänker till och med i varannan-vecka-intervall redan innan de skaffat barn, eller skilt sig för den delen, för att de växt upp så. Aah ledig varannan vecka! Själv kan jag inte tänka mig det. Vill ha för alltid. Men vad kan man lova. Det enda man kan lova sig själv är att göra rätt. För sig. Och de nära. Och det är inte alltid att leva upp till andras eller samhällets eller sitt eget krav på tvåsamhet och evig kärlek.

 

Varför leva sitt liv för att försöka upprätthålla någon annans lycka och må dåligt själv? Det är att förstöra den tid man har som man kan göra något väldigt mycket bättre med.

Som att vara lycklig med ett barn.