Gynning ploppar

Igår fick jag tips om att läsa mammabloggar. Jag har inte läst en enda under nio månader så varför inte så här med en dag kvar. Alltså Carolina Gynning – så himla rolig. Efter denna bild är hon min gravididol. Samt att hon är skånska och ska föda precis just nu, som jag. Och är äckligt snygg. Att hon dessutom sitter i livesändningar i juryn på Talang mellan sammandragningar, kräkningar och depressionsutbrott för att hon inte fött än och kan ploppa när som helst. Samt att hon tycker att hennes andra barn är väldigt jobbig just nu. Ja, det gör att jag tycker om henne ännu mer. Bara trygga sköna personer kan vara rakt upp ärliga och bjuda på det mindre smickrande i livet.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Cause every little thing gonna be alright

Det sägs att man ska sjunga för barnet i magen. Om man sjunger samma sång varje gång så känner barnet igen detta när hen kommer ut och vips får man ungen att däcka så fort man nynnar (hrrm). Så jag har försökt.

Stämt upp i ”Vyssan lull” vers efter vers i bilen när barnet sparkat som mest. Det hjälpte men jag blev själv helt deprimerad av den sävliga melodin. Snark. Sjöng Toffelhjältarnas ”Sov somna in” men den gick upp så högt i falsett att jag fick fram någon pipig ton och hosta. Så nu kör jag min egen grej. Varje gång barnet sparkar loss sjunger jag Bob Marleys ”Three little birds”.

Är jag för trött klickar jag igång den på Spotify i min favoritversion av Elisabeth Mitchell

Det kommer bli en lite warrior!

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

2 dagar kvar

Om jag föder i natt är det synd om Persson reklambyrå. För då får de inte de eminenta rubriker jag ska klinka ihop till en annonskampanj. Kör kvällspasset och än så länge är det lugnt. De är så goa som ringer mig mitt i BF-tider och chansar. Fanken vad jag gillar bra ställen och bra människor. Precis som gänget på Chimney som ringer in för möte om nästa projekt även om de sett mitt magomfång. De kanske vet att skulle jag kunna skulle jag jobba mellan lustgasinhalationerna. Sen, sen ska jag ha sommarlov (läs vara mjölkko).

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Det du kan få av mig

Om jag vill att något ska gå i arv så är det min överläpp, mina dansmoves, min integritet och målmedvetenhet. Vad jag inte vill ska gå i arv är mina tunna hårstrån, min långa tå, mitt sockerfallshumör och mitt grubblande.

Det är ett stort risktagande att födas.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

9 månaders oförutsedda utgifter

Kvinna
Gravidyoga 1500 kr
Gravidvattengympa 2000 kr
Profylaxkurs 800 kr
Amningskudde att lägga mellan knäna pga ryggont 400 kr
Nya BH:s 600 kr
Konstiga byxor med mudd x 2, 800 kr
Diverse hjälpmedel 500 kr
Nödvändiga saker delat på två (barnvagn, säng, blöjor) 7000 kr
Övriga onödiga och fula klädinköp 1000 kr
Gravidförsäkring 400 kr
Tvångsmässig inhandling av bebiskläder och inredning 3000 kr (den officiella siffran)
Chokladglass 12 900 kr

Man
Profylaxkurs 800 kr
Nödvändiga saker delat på två (barnvagn, säng, blöjor) 7000 kr
Gravidförsäkring (jo han är 50 % ansvarig för din mage) 400 kr
Tvångsmässig inhandling av bebiskläder och inredning 0 (noll) kr

DET ÄR INTE GRATIS ATT VARA GRAVID. Jämlikt my as.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Livet är inte över

Boka in ett jobbmöte dagen efter beräknad förlossning (på gravidspråk, BF, har jag lärt mig)? Tja, varför inte. Jag kan ju inte bara sitta här och titta på rapsen.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Chokladchocken

Gillar med vilken entusiasm jag äter choklad nu för tiden. (Något jag tidigare inte varit så förtjust i mer än runt pms). Nu. Inte en dag utan choklad. Och jag trycker in det tills sista rutan närmast manisk. Samt chokladglass varje kväll. Tack Tina och Veronica för era senaste bidrag. Det räddade min jobbahemmadag.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

It’s frech and fun!

Hur svettig kan man bli om ett par fötter? Det är frågor man kan ställa sig i åttonde månaden. Även trosorna. Man skulle liksom kunna krama ur dem ibland.

Hej.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

17 kg +

20140326-194116.jpg

Det är lika komiskt varje gång någon säger att det inte syns att jag gått upp i vikt. ”Det sitter bara på magen”. Visst, fram tills för två veckor sedan stämde det. Men att det inte syns nu, det går jag inte på. Antingen visar vännerna överdriven hänsyn eller vet jag inte vad de ser. För min hals är borta, , ansiktet är runt som en kanonkula och överarmarna ser ut som två fläskkorvar som jag inte känner igen. Var är mina välsvärvade pushuparmar? Jag är som en stor vattenballong. Bara senaste veckan har jag gått upp 3,5 kilo. I morse blev jag anfådd när jag tog på mascara. Hur jag kommer se ut om en månad det vill jag inte ens tänka mig. För chokladet det klarar jag mig minsann inte utan.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Veckor av tystnad veckor av prat

Det tog lång tid innan jag skrev ett ord om min graviditet här och i andra kanaler. Det tog lång tid innan jag kände mig bekväm med att berätta alls. Hur skulle kunder reagera, hur skulle vänner reagera. Alla med glädje skulle det visa sig.

Men vad som är privat och vad som inte är privat blev plötsligt en ny fråga. Som bloggare kan man ha stenkontroll på vad man lämnar ut och inte. Du skriver, du publicerar. Det som för en läsare kan verka utlämnande är i själva verket ett kontrollerat inlägg om vad man delar med sig och inte. Det går att bjuda på sig själv, prata om känslor och dela med sig och samtidigt ha en stark integritet. Grader av självutlämnande och öppenhet. De som känner en ser ganska tydligt var gränsen går och att det som kommer ut är fragment ur en verklighet

När det kom till graviditeten kändes allt tidigare väldigt privat. Dessutom har jag aldrig själv varit intresserad av att läsa andras barnväntarhistorier och tyckt det är ganska jobbigt. Jag ville inte vara så. Men så fort jag sipprade ut några textrader om det hela har jag fått en väldig respons. Jag får både privata mail från kvinnor som läser mina texter som kommer med tips till mig eller har egna frågor och jag läser kommentarerna här i bloggen. Plötsligt förstår jag att det finns läsare som tvärtom, vill läsa och vill dela med sig. Som vill prata och lyssna.

Nu ångrar jag att jag inte började tidigare, med att dela med mig, på mitt sätt. För oj vad det har funnits mycket knäppt, roligt och jobbigt att dyfta som jag inte trodde fanns.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter