Musik och krystvärkar

Jag sitter denna fredagskväll och lyssnar på musik och försöker föreställa mig vrålont, svett, kräkningar, värkar och profylaxandning till låtarna. Är Ka Moun Ké med Rokia Traroré bra tillsammans med lustgas? Funkar Someone like you med Adele till djupandning? Kan jag vråla till Regulate med Warren G? Svårt att säga. Skulle jag säga. Blundar igen och tystskriker till någon lugn låt i spellistan som mannen, tillika musikexpert, påbörjat inför dagen i maj. Det hela känns mycket surrealistiskt. Finns det ens musik som passar?

Själv föddes jag till tonerna av Grodan boll. Ja, det var på 70-talet.

Någon vän hade med sig en skiva till sjukhuset och de sa okej till att sätta på den så länge det inte var Eros Ramasotti. En stilla undran är hur många som har med sig den där pizzeriaskivan. Stackars barnmorskor.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Kräklampan

Detta att jag inte kan se svarta industrilampor utan att må illa och får kväljningar. Kollar inredningsbloggar och varje gång ett snyggkök med en industrilampa dyker upp så känns det som att ha åkt karusell baklänges och upp och ner och jag vill lite spy. Allt för att jag, i mitt värsta gravidillamående, var och åt på en restaurang med det typiska industristuket. Jag kan säga att mitt yrke som krogkritiker sattes på prov i denna period. Det var bara att ta på proffshatten, avgöra kvaliteten och balansen och bortse från illamåendet och eget tyckande. Men akta er för vad ni gör för det kan söka er långt senare. En bekant kan inte gå förbi sitt trädgårdsland utan att få kräkreflexer för att hon jobbade i landet när hon var gravid.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Skoja i min doja ska det vara så svårt

MEN. Att gå en amningskurs, 5 gånger, 2 timmar åt gången? Det känns lite overkill. Är det verkligen nödvändigt säger den oinvigde. Jag trodde bara att man ammade. Herregud alla djur ammar. Whats the problem liksom. Tydligen jättemycket. Det finns amningsskolor, och amningshjälpen och psykologiskt stöd. Tre dagar efter förlossning faller man tydligen i storgråt (om man ingår i den vanliga statistiken) och blir deprimerad för att mjölken kommer igång och hormonerna sparkar bakut. Ljuva liv.

Det är mycket nytt man ska lära sig. Och vara förberedd på. Är i alla fall glad att det finns information att läsa sig till så man slipper stå där dag tre och tro att man är helt sjuk i huvudet.

 

 

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Den viktiga tiden som inte kommer igen

Min bebis ligger just nu upp och ned. Ibland krafsar han med sina händer långt ner i magen. Den konstiga känslan alltså. Att känna hans fingrar liksom pilla på insidan. Att börja känna vilken kroppsdel som trycker här och var och leker runt är en ny upplevelse under dessa månader.

Tänk om männen hade fått känna det. Åh, önskar jag kunde förmedla kontakten. Vad de kan göra är att lägga händerna över magen och få kontakt med sitt barn. För tydligen så känner barnet igen rörelser, händer, röster och kan  därför lära känna människor omkring dem redan innan de kommer till världen. Och det är ju något alldeles speciellt att känna sitt eget barn där inne. Man vill liksom bara träffa honom. Även om det händer varje dag hela tiden för alla och är det mest naturliga i världen egentligen är det nog det mest onaturliga fantastiska största för den som ska bli förälder. De gånger min man håller om mig på min mage, när vi är på bio och han kickar igång, när vi sover eller bara sitter i soffan – de är några av mina viktigaste stunder just nu. Att känna att det här är vi, vi ihop och vi tar hand om varandra. Att dela det. Men så klart tycker jag inte det händer tillräckligt ofta. I mig händer det något mer varje dag. Det är svårt att se från utsidan. Graviditet verkar sällan vara en lång sagolik resa, som på film, även om det finns de som har en fantastisk period. Det är som filmsex. Man ser aldrig den våta fläcken. Det är lätt att tro att det är så det ska vara, lätt att bli besviken om det inte är just precis så. I filmvärden frågar ingen efter papper. I filmvärden spelar mannen gitarr för magen när han kommer hem från jobbet. Vi äger inte ens någon gitarr.

Jag blir i alla fall ledsen när jag tänker på de som inte tar chansen att uppleva vad de har möjlighet att uppleva under en graviditet. Som inte är närvarande och tar del av det häftiga när de har den unika möjligheten. För den är unik ändå. Det är så många som längtar och vill. Som aldrig får chansen. Och så finns det dem som kastar bort det. Den ena historien sorgligare än den andra. Män som försvinner, skiter i, lämnar, är otrogna eller bara beter sig allmänt dåligt och inte finns där. I panik? Jag vet inte. Det finns inga ursäkter. Jag tänker på de kvinnor som står ensamma i sin graviditet. Det enda som går att göra är att fokusera på sig själv och barnet och hitta lyckan där. Det känns ensamt nog ändå. Även om hon tar mest stryk just då förlorar han mest i längden, han som spolar bort och går miste om något vackert och en chans som aldrig kommer tillbaka igen. Att vara ett bra stöd och att dela graviditeten. Det går inte att ta igen. Frånvaro går inte att förlåta. Hur kan man förlåta svek i den viktigaste av tider. När man är som mest sårbar. Jag har sett försök runt omkring mig, ihoplappade relationer, män som kommit tillbaka, män som ångrat sig, män som när barnet fötts förstår vad de gjort eller inte gjort, män som efter fem år förstår att de spolat bort något otroligt viktigt. Och det går inte att skylla på någon annan än sig själv. Alla gör sitt val.

Ibland gråter jag en lyckoskvätt när jag är ensam och bebisen håller igång som en akrobat. Eller skrattar jag när han blir sur för att jag böjer mig fram och sparkar mig. Humör. Ibland klappar jag på magen och säger förlåt för saker. Som att det är högljutt omkring eller att jag stressar. Och gud vad jag redan kan må dåligt när jag tänker på honom ledsen. För något någon annan säger eller gör. Man vill ju inget annat än att han ska komma ut och få det bästa bästa i hela världen. Vad ont det redan gör.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Akta magen

Det finns så mycket som aldrig intresserat mig tidigare som är så häftigt. Till exempel att bebisar i magen reagerar på ljus och håller upp händerna för ögonen om man tänder i ett mörkt rum. Eller att de får en sockerkick när man äter godis inom loppet av några minuter. Att han hör ljud och börjar sparka när jag går på bio eller konsert. Idag satt jag på Salong Betong i Malmö när de borrade upp lampor och poff fick jag en rejäl spark i magen. Ångesten det ger en mamma. Dessa känslor och denna kontakt med livet innanför gör att jag blir beskyddande och tankar som ”är det verkligen bra för bebisen att jag är här” dyker upp när jag minglar runt i stökiga ljudnivåer eller när taxin kör innan jag fått bältet på. På bussen vill jag skrika ”ser du inte att jag är gravid” när någon inte lämnar plats och sen kommer jag på att skrika, det ska jag ju verkligen inte för då oroar jag barnet –  och bäddar magen med min halsduk för att skydda. Dessa fåniga överbeskyddande mammor, nu vet jag bättre, för jag inte bara känner utan har fått kunskap från barnmorskor och böcker om hur ett barn utvecklas och hur den berörs av allt runtomkring här utanför. Jag kommer för evigt ta mycket större hänsyn till alla magar.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Dagens onödiga nödvändiga pryl

När man åker för att bocka av på listan av inköp inför en ny familjemedlem slås man av hur mycket man ”behöver” som man inte visste om. Jag har stått och skrattat högt åt både småfis-tratt (javisst) till amningskudde. Men den som skrattar bäst skrattar väl sist. Detta med amningskudde som jag tänkte var ännu ett sätt att mjölka (mohaha) oss oroliga kvinnor på pengar är det hetaste tipset från alla vänner ”Du måste ha en”. Nu några månader innan nedkomst har denna kudde räddat mig. Det var naturligtvis inte syftet, men efter råd från yogaläraren att denna knasigt formade kudde skulle hjälpa mot ryggont köpte jag en, placerade den mellan knäna när jag sover och woala – det som var helvetesryggont är numer hanterbar ont. Det var dagens heta tips från det heta gravidlivet.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Sanningen bakom kulan

Nej man jag kanske skulle fira de vanliga krämpor jag inte har (haft):

– konstant täppt näsa
– förstoppning
– hemorojder
– foglossning
– depression med självmordstankar
– självskadebeteende
– svullnad
– kräkningar
– bristningar
– åderbrock
– hål i tänderna
– urinvägsinfektion
– graviddiabetes
– blodtrycksproblem
– havandeskapsförgiftning

Innan detta år visste jag inte att detta existerade eller drabbade gravida. Jag visste att man kunde må illa (på morgonen haha morgonmyten) och att man kunde svullna.

Skål.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

När man börjar publicera citat…

 mandela

 

Då vet man att man antingen är:

1. Gravid

2. Gått med i ett pyramidspel och börjat sälja Gemma-juice eller något annat mirakelmedel. (undrar om man får ett kit med citat att sprida i sina sociala medier varje vecka).

4. Den som identifierar sig som förälder framför sig själv

5. Jobbar med yoga

6. Har flyttat till Thailand

7. Är gravid igen

 

Älskar numer citat. Förut suckade jag åt dem på Facebook. Nu läser jag och nickar.

 

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter