Granskarna, tidningarna, som inte reder ut det själva

Varje gång jag läser om företag som sägs utnyttja unga, provanställningar och så vidare i svensk dagstidning undrar jag hur det känns att skriva det och samtidigt veta att arbetsgivaren, tidningen, är en av de största bovarna inom samma system. Dagstidningar och andra medier som Sveriges radio är välkända för att  ge journalister otrygga anställningar, frilansavtal på frilansavtal som löper, ingen säkerhet, utlasningar (det vill säga att företaget gör sig av med sin projektanställda eller vikarie innan prov/projekt/mm-anställningen automatiskt går över till en fast anställning. Det vill säga inlasning). Frågan är hur det kunde bli så. Brist på pengar? Nej det har varit så länge. Med tanke på hur starkt journalistfacket är och hur högljudda arbetsgruppen är som anställda (jag har jobbat på sds och flera gånger fått ta del av eldiga interna debattmail från husets journalister). Tysta är de inte. Men varför ställa upp på dessa villkor. För att man så gärna vill jobba som journalist för just den tidningen att man ställer upp. Trist är det i alla fall. Speciellt när det utövas av någon vars uppgift är att granska orättvisor, stå för etik och vara en högre röst.

Förresten går det inte att gå på en fest med journalister utan att detta diskuteras. Om och om igen.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Lyxproblem

”Är det okej att man själv tjänar mer för samma jobb än den som sitter bredvid, eftersom Ryssland har lagar mot homosexualitet? Är det okej att ens tjej eller syster eller mamma inte kan röra sig fritt och avslappnat i offentliga miljöer, eftersom polisen Sverige registrerar romer? Är det okej att ens dotter får anorexi, eftersom barn i Indien drabbas av trafficking?”.

Nina Åkestam är trött på människor som jämför problem (läs artikeln här). Hur hon med sin privilegierade bakgrund, ett argument som ofta används emot henne som framgångsrik kvinna så fort hon dryftar ett problem, kan beklaga sig över jämställdheten. Det finns värre problem.

Att avfärda någons problem eller ett världsproblem som ”lyxproblem” och jämföra med andra leder ingenstans.  Andra problem är över huvud taget inte relevanta i sammanhanget alls. Det ena världsproblemet eliminerar inte det andra precis som att inte mår bättre av att någon annan mår sämre. Johan Brissmyr förklarar det bra:

”Det Nina här råkat ut för är ”Fallacy of relative privation”.  Tänk på det när ni någon gång för höra att det finns större problem än dina här i världen. Det resonemanget har inget med saken att göra utan används bara för att förminska dina åsikter. (Såvida man inte konsekvent har en filosofisk uppfattning att det enda problem i världen som är värt att ta tag i är det allra största)”.

 

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter