Pappapeppen 2017 i Malmö

Idag snubblade jag över ett superfint initiativ, Pappapeppen2017! En grupp på Facebook i Malmö som min gamla kollega Gabriel har startat där män, pappor, blivande pappor, pappor som varit det länge, separerade pappor, den som vill bli pappor. Alla som vill prata om detta helt enkelt med forum och träffar. Något BVCn gjort lite knagglande försök till liksom kyrkor som jag vet har pappafrukostar till exempel i Limhamn. Men en FB-grupp startad underifrån skapar direkt en gemenskap och här har man även ett enkelt digitalt forum.

Nästa träff blir den 4 dec och ämnet för träffen är: Känslor!

– Hur jobbar vi med känslor runt våra barn?
– Hur utrycker vi våra egna känslor?
– Vågar vi gråta?
– Vågar vi erkänna att vi inte kan?
– Hur är vi oss själva helt och hållet?

Vilken bra grej för en förändrad framtid där pappor vill vara närvarande med sina barn. För att det ska förändras behöver nog pappor prata. För det är bannemig inte lätt. Dels går samhället igenom en förändring, som inte ens börjat röra sig det minsta i många länder så vi är verkligen i början, där mansrollen förändrats. Han förväntas nu ta samma ansvar som kvinnan hemma, vilket statistiskt släpar efter fortfarande, men också för barnen. Och man kan önska att han utöver det krassa ansvaret som administration, klädköp och så vidare vill vara en närvarande och bra pappa för sina barn. Och att samhället accepterar det. Arbetsplatser kan fortfarande ifrågasätta mannens val av att ta ut föräldraledigt. Så det kan onekligen vara en hel del känslor som behöver bearbetas.

 Och det behövs även för mammor. Kanske finns, vad vet jag, men vill också prata om alla dessa punkter och få vardagspepp. Vilka bra punkter. Men det kanske vi kvinnor redan gör. Eller?
Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Måste vi bli som män för att bli som män?

 

Om vi var lite mer som män. Tänker vi. Vi borde vara lite mer som dom. Ta platsen. Äga den. Sätta oss bekvämt i styrelserummet. Men ska verkligen vi kvinnor bli mer som män. Borde det inte istället vara så att män bör acceptera kvinnors ledarstil och sätt att vara. Att kvinnan och hennes egenskaper är lika trovärdiga och värda när man gör den där anställningen och tillsätter den där styrelsen. Hennes annorlunda sätt att vara. Ska hon ändra sig för att ta platsen. Agera som det som räknas som enmablig egenskap. Eller är det inte en manlig egenskap utan en sådan hos en ledare? Frågan är öppen.
På ett plan tycker jag ändå att vi borde titta mer på våra man spreading kollegor. Vi borde anställa våra kvinnliga vänner i större utsträckning. Vi borde hålla om ryggen, bana, vägen och ständigt ge plats åt våra kvinnliga vänner. För i ärlighetens namn är det en av anledningarna till att män kan sprida hela sin härlighet över land och rike. De ger plats åt och hjälper varandra. Funderar inte så mycket på om det är rätt eller fel, om relationerna eller om mannen inte ska klara uppgiften. Klart han gör. Det är ju Henke. Vi spelade ihop. Och brukar åka till fjällen. Inte så mycket knussel.
Det andra är att sluta be om lov. Jag har upptäck att en stor skillnad på mig och män i min närhet är att jag ber om saker. Jag ber om tid, ber om beslut. ”Kan jag”. Mannen informerar vad han ska göra och det borde vi kvinnor också vara bra på annars äger mannen vår tid. Varför ska jag fråga en man om han kan ta barnet så jag kan ta tvättstugan för att få svaret, nej jag ska ut och skotta snö. Varför äger han tiden och du behöver be om lov.
I övrigt borde vi inte bli mer som män. Det skulle leda till fler krig och slagsmål och andra hemskheter som männen är fullkomligt överrepresenterade i. Så nej. Det vore inte bra för någon värld. Istället borde männen se lite mer på hur kvinnor talar, interagerar och är och korsa benen i TV-soffan.

Spara

Spara

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Och där trivs han som bäst. På täppan.

Åh, så fint när män proklamerar sin feministiska ståndpunkt med att de har tjejkompisar. Att de inte klarar av män i grupp. Att de umgås jättemycket med yngre kvinnor. Eller för den delen anställer många unga kvinnor. Klappar sig på axeln. Fast på positioner där de inte har makt, förstås. Och så börjar man tänka. Men varför. Är det verkligen en bild av jämställdhet. Eller är det precis tvärtom. Ett tecken på att du vill leva ut ditt ohotade patriarkat och umgås i sammanhang där du innehar en ohotad position som den bättre vetande, kunniga mannen som man lyssnar på. Och inte umgås i situationer där den positionen hotas av andra män eller för den delen kvinnor. En plats där man inte riskerar att kritiseras och där ens ord alltid kommer vara viktigast på grund av att en är man. Idol. Sanningsbäraren. Som orerar om orättvisor och kvinnors lika rätt. Inför beundrande ögon. För du vet, att det måste ju komma från en man för att det ska vara sant.

Japp. Idag är jag en sådan fredag. En sån där jobbig tjej. Tänker fira den med att ta vinlunch med min företagsamma vän.

Eller är de bara kompisar. Jämställda liksom. Mmm.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Jämställdhet med utrymme för glitter och rosa tack

 

maxida2

”När min dotter sätter på sig sin Stormtrooper-dräkt, topp till tå-warrior och med en mask över ansiktet, så är hon en ”cool tjej”. Hon får status, jag får status, och jag blir en lite coolare morsa som har uppfostrat mitt barn rätt”. Maxida Märak / Politism

 

Har tänkt på precis detta de många gånger då åttaåringen i huset sade saker som att hon plötsligt inte gillar rosa utan blått. Och ska inte rida mer, ska spela fotboll. Jag tror inte många killar kommer hem och säger tvärtom. ”Rosa är min favoritfärg. Killar får faktiskt också ha rosa”

Jag tycker det är lika sorgset när det är flickor som ska bli coola som pojkar på skolgården och kvinnor som ska uppträda manligt för att accepteras på arbetsplatsen.

Så länge det är så här är manligt normen. Det vi traditionellt tänkt är manliga egenskaper.

Min jämställdhet är när män och kvinnor accepteras för de de är. Inte när det måste bli som män för att uppnå lika bemötande eller värde. Så vad är det vi gör när flickorna ska vara coola men pojkarna ska förbli som de är.

 

Jag hatar ordet pojkflicka. Det sägs med en klang som att det vore något bättre, något tufft och självsäkert. Men hur skevt är det inte om vi fostrar våra barn att få vara som de vill, samtidigt som vi prackar på våra unga att ju mer lik en ”pojke” man är, desto mer skinn på näsan har man? /Maxida Märak

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Mansplainingbänken

Mansplaining är något som beskrivs som män som förklarar för kvinnor hur det ligger till. På ett störande icke respektfullt sätt. Där de på ett så självklart vis pratar som att deras ord väger tyngre. OMed all den pondus en man kan uppgringa med sin uppenbarelse när han ska berätta att ”så här är det va”.

 

Gester som kan ingå:

– Bredda utrymmet mellan knäna och visa makt med skrevet. Nu ska jag i sällskap av min snopp berätta hur det ligger till.

– Höja rösten en oktav. Om vi andra har en samtalsnivå så kommer här mannen och pratar bara lite lite högre. Nu ska jag och min pondusstämma för att berätta hur det ligger till.

– Luta sig tillbaka i stolen, sätta en hand i sidan och vifta lite med en penna. Nu ska jag och hela min fantastiska person berätta hur det ligger till

 

Den mest fascinerande av alla mansplainingvarianter är den när mannen säger det kvinnan just sagt. Han liksom bara tar argumenten som den mest självklara sak i världen utan att skämmas. Skulle aldrig hända tvärtom. Man bara VA? Än mer fascinerande är när hela rummet går på den.

Men mansplaining skulle jag säga inte är något som enbart gäller ”man förklarar för kvinna”. Det kan inträffa att en hel grupp män mansplainar varandra. Och då mina vänner har vi underhållning på hög nivå. Åh vad jag älskar kommunikation och att vara åskådare kring hur den fungerar.

Igår utanför Kronprinsen, detta fantastiska köpcentum, satt tre gubbar med armarna bakom nacken och berättade för varandra hur det låg till. Denna konversation innehöll ingen form av lyssnande eller egen reflektion eller öppenhet för andraa åsikter eller att omvärdera sin ståndpunkt. Det gick bara ut på att höras mest och berätta ”jag vet bäst”. Ämnet: Skolans lunchkuponger. Mmmm vad härligt det var att lyssna.

Så ska inte män får uttrycka sin åsikt undrar någon. Jo absolut. Kvinnor med. Det är snarare hur den uttrycks och om det finns en struktur i sättet detta sker, vilket det uppenbarligen gör.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Reklamkroppen och ansvaret

nbsp;

 

”Naturligtvis påverkar reklam kvinnors självkänsla. Reklam adderar till ett klimat med ökat våld mot kvinnor. Det är inte helt enkelt att påvisa kopplingen mellan den här typen av bilder och våld.  Men att göra en människa till ett objekt är nästan alltid det första steget för att rättfärdiga våld mot kvinnor. Vi ser det genom rasism, vi ser det genom homofobi och terrorism. Det första steget är att avhumanisera en människa. (…) Unga kvinnor idag intalas att de måste vara omöjligt vackra, sexiga, extremt smala och de får även budskapet att de kommer att misslyckas, att de egentligen aldrig kommer kunna lyckas”.

Och detta tycker jag är ett av mina ansvar som reklamskapare. Att ha insikt i och tanke om vilka ideal jag är med och skapar. Vad mina val i mitt jobb har för påverkan i det stora. I mitt jobb hamnar man alltid i situationer där man är att bedöma yta utifrån försäljning. Orden som uttalas i ett rum när modeller ska väljas till en kampanj kan, speciellt om det handlar om mode, vara allt annat än bekväma. Det är krasst, det är objektifierande det är omänskligt. Men det finns också en stor medvetenhet inom svensk reklam och en förväntan om att tänka till. En del har missat det. Andra driver det.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Lyxproblem

”Är det okej att man själv tjänar mer för samma jobb än den som sitter bredvid, eftersom Ryssland har lagar mot homosexualitet? Är det okej att ens tjej eller syster eller mamma inte kan röra sig fritt och avslappnat i offentliga miljöer, eftersom polisen Sverige registrerar romer? Är det okej att ens dotter får anorexi, eftersom barn i Indien drabbas av trafficking?”.

Nina Åkestam är trött på människor som jämför problem (läs artikeln här). Hur hon med sin privilegierade bakgrund, ett argument som ofta används emot henne som framgångsrik kvinna så fort hon dryftar ett problem, kan beklaga sig över jämställdheten. Det finns värre problem.

Att avfärda någons problem eller ett världsproblem som ”lyxproblem” och jämföra med andra leder ingenstans.  Andra problem är över huvud taget inte relevanta i sammanhanget alls. Det ena världsproblemet eliminerar inte det andra precis som att inte mår bättre av att någon annan mår sämre. Johan Brissmyr förklarar det bra:

”Det Nina här råkat ut för är ”Fallacy of relative privation”.  Tänk på det när ni någon gång för höra att det finns större problem än dina här i världen. Det resonemanget har inget med saken att göra utan används bara för att förminska dina åsikter. (Såvida man inte konsekvent har en filosofisk uppfattning att det enda problem i världen som är värt att ta tag i är det allra största)”.

 

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

”Ni vet kicken man får när man mördar en prostituerad”.

 

Just när jämställdhet diskuteras överallt och som en stor del i det; våld mot kvinnor. Då publicerar Nöjesguiden det här. Jag kanske har missuppfattat tidningens uttalade jämställdhetsprofil eller inte riktig ”hajar skämtet”. Men ibland förundras jag över hur en del personer, utan att säga något om det främst är manliga eller även kvinnliga, kommer undan med uttalanden.

 

Låt oss leka med tanken att vi byter ut Rasmus Blooms bildbyline under denna krönika mot vilken manlig politiker som helst eller varför inte en TV-profil som Janne Josefson eller en musiker. Gärna gubbig vit musiker med stor kagge. Eller kanske en vit medelålders journalist på vilken tidning som helst. Hur känns uttalandet då? Fräscht?

 

Eller är det Göteborg som tappat det. För två veckor sedan skrev en krogrecensent från Göteborg (och kollega till mig) en  den här matrecension som publicerades (och togs bort), även han (liksom jag) med förflutet på Nöjesguiden.

//// Bild från Fredrik Wass – bisonblog.se

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Vet du din plats?


Hur poppis är du? Hur mycket makt har du? Hur mycket tjänar du? Det sitter (höhö) i bilen.

Det bästa tillfället att förstå var du står, eller ställer dig, i hierarkin är när ett gäng ska sätta sig i bilen. Alla vill ju sitta fram. Redan som barn lär man sig att välja plats i bilen efter någon form av osynlig rangordning och det gäller att inte trampa fel för det kan skapa en obekväm situation som kanske inte uttalas, men känns i luften. Eller det är kanske det man ska.Trampa fel. Det är alla som trampar fel som utmanar strukturer och inte förrän då kan de förändras och förnyas.

Om man är ett gäng, säg jobbgäng, som ska ta bilen, varför känns det så självklart vem det är som ska sitta fram? Varför går en person med bestämda steg rakt fram och öppnar dörren medan andra som en osynlig självklarhet väljer att sitta bak. Oftast inte för att de älskar att sitta bak, eller att man råkar hamna på den sidan, även om det kan vara fallet. Och varför frågar jag min kollega om lov ”får jag sitta fram?” och motiverar det med min bilsjuka (som för övrigt är sant) som om det är självklart att det är hans plats?

Jag försöker motarbeta det här genom att värdera mig själv på samma sätt som de andra, oavsett kön, titel eller ålder (vilket brukar vara faktorer som spelar in) men det är svårt. Speciellt när andra inte gör det.

 

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter