”Det största funktionshindret är trots allt kärleken”

20120304-143955.jpg

Är man någonsin så stark som när man är själv? Är man någonsin så svag som i en relation?

Svag behöver i och för sig inte vara fel. Det kan vara vackert att våga lämna sig till någon. Låta den se. Men så fort man gläntar på sina hemligheter, sina tankar och känslor och ger dem oredigerat till någon blir man sårbar. Eller mer sårbar. Dörrar kan öppnas sakta en och en. Kommer man till sista öser kanske innehållet ut oförberedd och överväldigande. Jag känner mig alltid psykiskt starkast när jag är själv. Utan någon att landa på, förhålla sig till eller ständigt hjälpande. Utan någon att längta efter, tvivla på eller känna sig osedd av. Men med rätt person kanske funktionshinder är fantastiskt och snarare stärkande.

Jag tänkte bli kulturytlig, sluta skriva om känslor och bara om film, musik och rapportera om var jag drack gårkvällens öl. Men så läste jag en filmrecension med orden ”det största funktionshindret är, trots allt, kärleken” och kunde inte skriva utan att känna. Eller känna utan att skriva. Jag skulle bli ett tomt hål. Substanslös. Så jag fortsätter vara som jag är. Och skriver som jag gör. Kanske inte om vad som hänt men om vad som känns. Med en eller två dörrar stängda.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Än en gång står jag där.

Hur dum känner man sig när man blottar sina tankar, levererar dem oredigerat, öppnar sig så att man står där fullständigt sårbar och naken. Ger allt. Och får tillbaka ”Vad vill du äta till middag”. Eller ”Lena hälsade”. DUM kan jag säga. Och ändå lyckas jag göra det om och om igen, men försöker tänka att det är en fantastiskt fin egenskap jag har ändå. Att vara i total kontakt med mina känslor och våga visa dem oavsett om jag blir trampad på, om de blir ignorerade eller skrattade åt. Och vad synd det är om alla dem som tycker att styrka är att stå emot, att vara kontrollerad, att vara korrekt. Som måste stå rakryggade och oberörda genom alla situationer för att hålla ihop. Som inte klarar av att att stanna och känna efter, när känslor är det häftigaste som finns. Oavsett om det är en överväldigande sorg eller sprattlande kärleksbubbel, att stanna där i nuet och dras med i den virelvind som brusar upp alla känslor inombords – utan att avbryta dem med ett trivialt konstaterande eller genom att prata om praktikaliteter.

Jag kan inte sluta prata rakt ur hjärtat. Men jag kan tröttna och jag kan sluta känna. Och till slut kan jag sluta prata.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

En historia om översvämning

Ibland är det så att det faller en droppe. En droppe som verkar ganska liten och betydelselös vid första anblick. En droppe som för andra kan se ut som ingenting. Men som i någons kopp får det att svämma över fullständigt. En kopp vari det fallit så många droppar som samlats och samlats och som till slut fått en så stark ytspänning att det bara krävs en liten liten sak till för att allt ska spricka och skapa en översvämning. En översvämning som kommer så överraskande för de runt bordet att de inte förstår. För att de inte alltid suttit där. För att de inte sett varje dropp. För att de aldrig har hållit i koppen. Och då är det så himla lätt att tycka att hon, hon som håller i koppen, verkar ju bara helt dum i huvudet.

 

 

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Stark är känslig

Känslomänniska. Vad är det? Någon som känner ilska och visar det. Någon som är ledsen och gråter. Någon som kan svänga från högt till lågt. Någon som framställs som labil. Men vad är motsatsen. Någon som känner ilska men sväljer. Någon som är ledsen men inte rör en min. Någon som inte uttrycker så mycket. Är det en person som är stark?

Jag är en känslomänniska. Men jag skulle inte vilja vara utan mina upp- och nergångar för jag är rädd att jag skulle sluta känna. Att jag skulle bli platt och inget runt omkring skulle spela någon roll. Det skulle inte vara jag om jag inte blev upprörd över småsaker, skratta högt för att vara arg i nästa andetag.

Men ibland blir jag arg på min kropp. Och det är jag nu. För dessa känslomänniskor med en stor portion fantasi (tack för den förresten) känner alltid efter för mycket och verkar drabbas av precis allt som en hjärna kan hitta på. Det är känslomänniskor som får panikångest för att de känner och oroar sig och känner och oroar sig. Check. Det är känslomänniskor som får IBS. För att de känner och orar sig och känner och oroar sig. Check. Det är känslomänniskor som får Pms eller Pds. För att de blir så förbannade att kroppen är helt utom kontroll och vill sälja huset, ta ut skillsmässa och köra barnen till tippen exakt en gång i månaden. På klockslaget.

De verkar finnas överallt, känslomänniskorna med pms, och alla beskriver det precis lika dant. Precis så som jag känner. Och det är ju skönt, att förstå att jag inte är helt knäpp utan att det är ganska vanligt att känna precis som jag. På klockslaget. Och så finns det ju läkemedel. Ack ja dessa läkemedel. Som gör just så, plattar till och fixar så att inget runt omkring spelar någon roll. Man blir inte upprörd över småsaker, man skrattar lite nätt i stället för högt och man bli inte alls arg i nästa andetag. Skönt. Eller?

Nej, det är faktiskt rätt skönt att känna. Som igårn på bion när hela bion grät. Det hade jag också gjort men jag bara konstaterade att ”det var ju en sorglig film”. Inte mer med det. Jag saknade mina känslor. Och det är skönare att känna sitt humör än absurd trötthet utan att kunna sova, yrsel, illamående, vinliknande eurofi och platt fall. Som en amfetaminkicks alla hemska stadier vilket bara är några av de biverkningar som står i bipacksedeln på mina tabletter med beskrivningen ”1 vecka i månaden för humöret”.

Blä. Känslig är stark.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter