Den dagen skruvades alla organ ett varv

Du vet när man är så där vansinnigt kär. Så kär att varje stund utan den personen är plågsam. Andningen blir tung, kvävande och liksom fastnar i halsen. Det gör ont att bara andas. Varje sekund upptar personen ens medvetande. I allt man gör. Man går och tränar och tänker vad gör han nu. Cyklar hem och tänker vad gör han nu. Äter kvällsmat och tänker på vad han äter. Det kan göra lika ont när det är lyckligt som när det är olyckligt. Ont av viljan av att vara nära men inte kunna just då. Ont av rädslan att allt ska tas ifrån en. Ont bara för att den personen finns i ens liv och det är så mycket kärlek att det känns omöjligt.

Och så det onda om man måste skiljas åt fast känslorna inte lämnat kroppen.

Så känns det att ha barn. Men inte alltid vara nära. Det känns så fel. Så fel. Så fel. Som ett stort hål, en dragkedja som inte går att knäppa, ett magsår som svider, en tom tallrik. Tomhet. En sådan enorm tomhet och meningslöshet. Skulle någon säga det till mig innan jag fick barn skulle jag säga ”ta tillvara på tillfället”. Jag skulle bli irriterad om någon påstod att hon plötsligt kände meningslöshet om hon inte fick vara nära. Att allt känns meninglöst. Som en enda lång väntan. Men det är precis så det känns. Man går och tränar för att göra precis just det, ”ta vara på tillfället” och tänker vad gör han nu. Cyklar hem och tänker vad gör han nu. Äter kvällsmat och tänker på vad han äter. Den tiden som inte är självvalt.

En enormt slitsam separation att genomgå hela tiden. Seperationsångest. Om och om igen. Och då kan jag inte ens föreställa mig den slitsamhet som det måste innebära för en liten.

Kärlek alltså. Den känns. Och kärleken till ett barn är något som etsar sig fast så djupt. Som att dagen man föder skruvas alla inre organ om och dess placering förändras för evigt – för att ge plats åt detta nya. Som gör det svårt och tungt att andas.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter