Leta i det grå

Det är lätt att peka ut en händelse som anledning till hur man mår. När det kan vara en kombination av saker. Är jag nere brukar jag fundera över hur olika delar i mitt nuläge ser ut och vad som spökar i mina gråa tankar. Det är sällan en sak. Det är ofta flera. Eller är det ibland något helt annat än det jag tror att det är. Om jag pekar ut en sak som anledningen till mitt dåliga humör, eller för den delen glädje, kan det visa sig ha varit fel slutsats. Om det jag tror är anledningen och mitt sinne är kvar och jag fortfarande inte är tillfredsställd är det ju något annat. Jag börjar fundera över vad jag gör för jobb just nu. Det brukar påverka mig mycket. Är det inspirerande och roligt, kreativt och känner jag mig viktig. Eller är det en tråkig presentation som får mig att fundera på mitt yrkesval. Ska jag ha pms. Sa en kollega något vid kaffemaskinen som jag funderar över. Råkade jag se någon ur mitt förflutna på stan. Är det kanske något ur det förflutna som bubblar upp och väcker känslor till liv som jag nu projicerar på någon eller något annat. Jag tror att det är bra att analysera sin tillvaro och inte lägga alla ägg i samma korg. Då är det lätt att tro att om jag förändrar detta så förändras allt. Och har tillvaron funnits länge är det sällan något i vår omgivning som behöver förändras utan vi själva. Risken är att man hela tiden jagar det som får en att må på ett visst sätt när man egentligen borde jaga inåt. Titta på sig själv, lära känna sig själv och förändra inombords. Där ligger oftast vägen till den glädje man söker i sitt grå. Väldigt lite har med andra och vad andra gör att göra.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Drömmar sätter liv i mitt liv

Ambitioner for god sake people. Ambitioner. Det ligger förstås hos mig, människan får göra som hon vill. Men jag får krupp av bekvämhet, den obefintliga viljan att ta i. att sikta lite längre än det som är bekvämt. Utan drömmar skulle jag torka ut och vissna. Sitta på samma stol dag ut och dag in. Se samma människor, samma väggar, samma mönster, samma datorskärm, ha samma uppgifter, samma morgon, samma lunch, samma eftermiddag, göra samma sak, andas samma luft dag efter dag. År efter år. Samma får mig att undra varför man egentligen lever. För det går inte att leva om sitt liv. Så varför inte drömma och leva efter drömmarna. Att inte vara nöjd, att vilja mer är ett driv som får en att känna livet på tungan varje dag och ständigt upptäcka nya smaker. Därför tänker jag alltid på var jag vill nästa gång, vad jag vill se nästa dag, hur mitt nästa hem ska se ut och var nästa resa ska gå. Det gör mig stimulerad och det gör mig glad. Det får mig också att vara närvarande i varje dag. För att varje dag är en del av en tidigare dröm, något jag tagit mig till aldeles själv. Inte på en rak väg, inte utan att det gjort ont och inte utan svårigheter. Och inte är det perfekt. Men det är i alla fall mer än om jag inte vågat drömma större.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Se mig

Sitter på ett café. En kvinna i solglasögon har ätit en kaffe och en kaka, tar upp sin mobil och ringer ett samtal skitsur. ”Jag sitter på en restaurang och har ätit för 1000 kr. Kan du komma hit och batala. Ja, men kommer du? Kommer du?”. Klick. Som kvinna med några förhållanden i bakgrunden har jag hennes fulla sympati. Nej, hon är inte knäpp. Hon är bara väldigt väldigt osedd och önskar inget annat än en smula bekräftelse. Och så kommer det ut. På lite olika vis. Ur frustration och fullkomlig inre sorg.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

”Karin, måttligheten personifierad”

 

 

Skulle träffa några vänner i tisdags och gå på quiz på Debaser. Jag skulle ta med något snabbt att äta på vägen, thai eller sushi. Det hela slutade med att jag köpte skaldjur till en hel buffé och dukade upp med ostron, havskräftor, rökt makrill och räkor till en flaska cava. När jag sedan igår gick in för att handla och kom ut med en flaska bubbel i en ishink kanske det inte var konstigt att Lina myntade begreppet i rubriken.

 

Nej fy för att vara måttlig. Det är väl det man lever och jobbar dygnet runt för. För att för vara omåttlig.

 

 

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Jag vet att jag inte är ensam.

Uppdatering:

Det finns en lägre nivå. Det är att plocka upp chipspåsen som man slängde i soporna under nufårdetvaranogfrustration och imorgonärennystarttankar dagen innan. Ungefär som att desperat plocka upp fimpar, de minst äckliga och minst fuktskadade, för att suga i sig ett till två små nikotinsug från varje stump. Mmmm.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Tillbaka, dra upp och slå igen

Det har varit en psykiskt påfrestande helg. Jag har fått rota upp saker som jag vill stänga av. Glömma. Och sparka på. När jag berättar om det igen rullas meningar upp och för varje gång jag säger dem högt till någon som har frågat blir det mer och mer uppenbart för mig att det verkligen har hänt. Och även för dem. Som trodde de visste. Men som egentligen inte hade en aning om vad som hänt, på den här sidan av verkligheten. Jag har nog bara tagit chocken, paketerat in den och tänkt att så, nu var jag av med det problemet. Uppenbarligen inte. Och varför försöker jag lura mig själv. Det vore märkligt om det inte kändes något alls. Då skulle ju all den tiden vara helt meningslös. Det var den också. Eller det var den inte. Det beror på vilken sida man väljer att vakna på. Jag vaknar för det mesta som att det aldrig hänt.

Vad som blev uppenbart idag var i alla fall att de som ”vet allt” inte vet någonting, egentligen. För om de vetat vad som hänt mig, hört det jag hört, och sett det från mitt håll skulle de aldrig be mig om något. Om de visste skulle de förmodligen säga som den enda som frågat; ”Oh shit, Oh shit”.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Jag tittar förbi bloggen. Hej!

Jag är inte så bra på att blogga på semestern, jag har lite annat för mig. Som det här. Jag lever just nu det spontana livsnjutarliv som är jag. Ja, jag börjar bli mer jag igen efter en lång tid där all min energi har gått åt till att försöka hitta luckor i fullbokade kalendrar, utan utrymme för ett roligt spontant socialt liv. Igår gick jag på en spontan konsert efter en spontan dag på stranden. Idag blir det spontan middag med spontant vin efter en spontan dag med hästhäng, gudsonshäng och kompisshopping och fika.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Puuuuh

I veckan lämnade jag in mitt sista nummer till Nöjesguiden. En vän skrev direkt ”grattis till ledigheten bejbi! … hur många jobb har du fyllt den med? ;-)”. För jag har sagt, i ungefär sju år, att jag ska lugna ner mig, sluta ta på mig extrauppdrag och bara ägna kvällarna åt sånt som andra gör och som jag längtat efter; umgås, spontandricka vin och pyssla hemma. Gud vad jag har längtat efter det utan att lyckas. Men det har jag nu.

Jag har inte tagit på mig några extrauppdrag, förutom ett juryjobb i en reklamtävling, jag har gått ner från att hålla i åtta dansklasser i veckan för sju års sedan (utöver heltidsjobb på Sydsvenskan) till en träningsklass i veckan och det bästa är att upptäcka hur skönt det är att säga nej i stället för ja. För även om man älskar alla de där sakerna man gör så har man bara 24 timmar på dygnet och varje dag måste man välja bort något. Och till slut blir det inte roligt utan bara stressigt.

Man är så klart på olika ställen i livet. För fem år sedan kändes det inte konstigt alls, jag hann till och med med pojkvän och var fullkomligt nöjd med att bara ha någon de lediga stunder som blev över när jag var klar med mitt, som på söndagskvällar. Men nu är jag på en annan plats och vill ha ut något helt annat av livet än att bara rusa rakt fram och fylla tiden med massor av grejer och missa det som verkligen betyder något. Och om jag ska ha en relation ska vi vara på samma plats och ha tid för varandra, först och främst.

Och idag raderade jag hela mitt RSS-flöde i mappen ”Krog” i Google reader och kände mig fem kilo lättare.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Malmö by morning

 

Denna dag kan gå till historien. Jag gick nämligen upp tidigt (i min värld kvart i sju), tog på mig ett par Niketights, en illgrön Nikejacka (viktigt med Nike) och satte på Spotifylistan. Sen gick jag ut i Slottsparken och såg hurtig ut. Men jag avbröts snabbt av vackra blommor, morgonljus och fåglar som pockade på min uppmärksamhet, fick mig att stanna och och om igen, andas in och ta bilder. Nej, jag går nog hellre lugnt och strosar och njuter av omgivningen än springer förbi allt. Livet, det prioriterar jag i den ordningen.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Ligger vaken med denna tanke

Just du är allt så förbannat tufft. Livet är inte snällt. Och när jag hälsade på min vän i koma lämnade det mig med tanken om att leva. Vad det innebär för mig. Vad jag vill ha av det och dem jag delar det med. Svaret är mer. Mer än såhär. Jag har haft det, jag vet hur det känns och jag längtar dit. Frågan är hur och vem mer än jag själv som kan få mig dit.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter