Alltså ”kompisgäng”. Det har jag alltid varit rädd för. De innehåller maktstrukturer, osynliga band och regler som varken låter någon komma in eller ut bara då där. Där vänner blandar sig i saker de inte har med att göra. Som gör det omöjligt för någon att bryta ur och ta eget beslut utan att bli dömd och utanför vilket skapar beroende och rädsla och en omöjlighet att skapa sitt eget liv. Ostyrt. Opåverkat. Strukturer som omöjliggör stoppar och stjälper med sitt ständiga stöd. En plats alltid samma plats. Är du inte den starkaste får du stanna där. Påtryckt av åsikter och förväntningar. Tar du dig ur och nosar på ett annat liv. Nyfiket. Nytt. Blir du kanske utstött, utsatt. Så då stannar man där eller går tillbaka till i sitt gäng som
Inte kallas gäng, så klart, stänger dörrarna och grämer sig för vad man inte gjorde. Inte förrän någon av ledarna, som inte kallas ledare, så klart, rör sig. Ruckar på sig. Bryter bana vaknar de andra oroligt och undrar ”får man göra så”. Plötsligt har flera familjer och kvar står den som aldrig stod upp och följde sina tankar och sitt hjärta. Undrar. Vad nu. Nej gäng. Även de till synes osynliga. Du kommer inte in du kommer inte ut.
Tagg: maktstruktur
Vet du din plats?
Hur poppis är du? Hur mycket makt har du? Hur mycket tjänar du? Det sitter (höhö) i bilen.
Det bästa tillfället att förstå var du står, eller ställer dig, i hierarkin är när ett gäng ska sätta sig i bilen. Alla vill ju sitta fram. Redan som barn lär man sig att välja plats i bilen efter någon form av osynlig rangordning och det gäller att inte trampa fel för det kan skapa en obekväm situation som kanske inte uttalas, men känns i luften. Eller det är kanske det man ska.Trampa fel. Det är alla som trampar fel som utmanar strukturer och inte förrän då kan de förändras och förnyas.
Om man är ett gäng, säg jobbgäng, som ska ta bilen, varför känns det så självklart vem det är som ska sitta fram? Varför går en person med bestämda steg rakt fram och öppnar dörren medan andra som en osynlig självklarhet väljer att sitta bak. Oftast inte för att de älskar att sitta bak, eller att man råkar hamna på den sidan, även om det kan vara fallet. Och varför frågar jag min kollega om lov ”får jag sitta fram?” och motiverar det med min bilsjuka (som för övrigt är sant) som om det är självklart att det är hans plats?
Jag försöker motarbeta det här genom att värdera mig själv på samma sätt som de andra, oavsett kön, titel eller ålder (vilket brukar vara faktorer som spelar in) men det är svårt. Speciellt när andra inte gör det.