Är det en S(D)lump?

Till en artikel om en tjej som valt att amma sitt barn länge som delats på Facebook fanns en del negativa kommentarer. Mitt beteendevetarskapsintresse väcktes snabbt till liv och jag var bara tvungen och gå in och titta på dessa personer som skrev kommentarer om att det var äckligt och så vidare. ALLA var engagerade i Sverigedemokraterna.

Är det en slump?

Idag såg jag en artikel som var delad på Facebook om att Jensens Böfhus kan tvingas att stänga ner flera restauranger. Lågpris-danskt-kött verkar helt enkelt inte vara poppis längre, eller är det som många böffanhängare angav den nya formen på menyn som är problemet (okej?). Bland kommentarerna fann jag speciellt en intressant….

”Nu kommer alla kaninmatsälskande människor och berättar varför Jensens ska stänga.
Varför bry sig om ni inte ens äter där. Hitta nån hage att beta i istället”.

Jag var tvungen att gå in på hans sida. Det var minsann sverigeflaggor överallt. ”Tillsammans för Sverige” stod det till och med på den pussbild som han har som profil.

Är det en slump?
Mitt beteendevetarskapsintresse säger nej.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Lär dig förstå och se människan i kriget

Igår satt jag hos en man. I hans vardagsrum. Han och hans familj öppnade sin dörr med ett leende. Bjöd på sina kakor, bad alla barnen att hälsa fint, och så pratade vi ihop. Om livet. Om mat. Om död. Han har levt i tio år i krig. Saker jag bara läst om i romaner har han levt med som högst verklighet. När man läser i tidningen om krig levereras fakta, tragiska bilder, människor kallas saker som migranter istället för sina namn. Situationer beskrivs som svåra med oftast i så korta ordalag att det är svårt att faktiskt förstå. Det går förstås inte att förstå. Men om man läser en roman om kriget slukas man in i berättelsen och kastas in i bombräder och flykt och rädsla med hela medvetandet att man själv är med. Att man känner deras rädsla, deras sorg och man får medlidande för karaktärerna och gråter när de ser sin pappas huvud skjutas av eller mamman som håller delarna av sitt nyfödda barn som just börjat säga sina första ord, dammigt, blodigt och skriker ut sin förtvivlad till en tyst himmel som aldrig ger några svar. Och kanske då. Med en roman i famnen i soffan kan man förstå lite av det som är högst verkligt just nu. Jag läser En gul sol som utspelar sig i inbördeskriget i Nigeria. Nästa dag läser jag om människor i kriget i Syrien. Och igår sitter jag och lyssnar på en man som levde i krigets Beirut med sin familj. Tre historier av samma sort där kriget förenar berättelserna. Yossef berättar en helt otrolig historia för mig om då han fann ett barn sekunderna efter att en bomb landat. Hans mammas armar var borta, den andra kvinnan död, barnet, bara ett år gammalt, hade en arm av, ansiktet såg man inte av allt kött som var borta och han var full av öppna frakturer. Han tog honom sprang. Samtidigt som de var beskjutna. Skrek att han var barn. I ett hav av skott där han var måltavla – bara för att han tillhörde en folkgrupp. En historia som inte är unik.

Samtidigt bygger Europa murar. Bokstavligen byggs just nu en mur för att hindra flyktingar att ta sig hit. Jag förstår inte. Ska vi inte hjälpa flyktingar? Är inte det hela grejen med att fly – att rädda sitt liv. Från bomber. Ska inte världen vara där och säga oj, herregud har du klarat dig hela vägen hit. Här har du en filt, mat, vatten och en plats att sova på. Nej, vi bygger en mur. Vi stänger dörrar. Tyranner härjar och Europa sträcker inte ut en hand. Det är oförlåtligt.

När Youssef kom hit möttes han, hans fru och tre små barn som han mot alla odds lyckats fly och klarade sig hela vägenav tre poliser. Han var jätterädd. Vad skulle hända. Vet ni. De hjälpte honom. De bar hans barn och tog hand om dem. 
Det är en tuff tuff sak att fly. Dels ska du klara dig ur landet utan att dödas. Sen farlig flyktväg. Vi VET att människor dör, inte bara v krigets bomber, utan av vägen. Det är också tufft att lämna familjemedlemmar kvar. Liv. Kanske ett liv du byggt i generationer. 

Youseff hus har bombats till botten två gånger. Människor vill inte resa från sina länder bara för att. De hoppas hela tiden på fred. Youssef byggde upp sitt hus igen första gången. Hoppades på fred. När han flydde lämnade han ett liv. De som flyr lämnar ett liv ett land som de önskar var i fred. Det är inte för att profitera, det är för att det är ohållbart att stanna.

Många tonårspojkar flyr. Det är för att de är starka, unga pigga och har störst chans att både klara sig och få uppehållstillstånd. Hur kan det vara så svårt för människor att förstå – att det är SYND om pojkarna som kommer hit. De är helt ensamma. Flytt från sina familjer och har fått ett enormt stort ansvar. Alldeles för tidigt i sitt liv. De ska klara saker våra tonåringar aldrig någonsin behöver bemöta. Och ni kallar dom profitörer, dumma, hatar dom. Jag tror att de allra helst vill gråta och få en kram. Vi har strypt möjligheten för dem att få hit sin familj. Grusat fler chanser att överleva. Jag tycker inte om Europas egoistiska ansikte. Europa, läs en roman.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Leva som man lär

Det är bättre att se sig själv i det större perspektivet och sin egen del än tvärtom. Om man alltid lyfter konversationen bort från sig själv och till sociala strukturer och samhällsproblem behöver man inte ta något eget ansvar. Då ser man inte sig själv som en del i det hela. Då kan man sitta och prata över vin om orättvisor, värderingar och säga alla de rätta sakerna men låta någon annan bära ansvaret och skulden. Men detaljerna gör ju helheten. Om jag pratar om solidaritet, skattens betydelse för välfärden och att jämna ut orättvisor – hur rimmar då mitt beteende med mina värderingar om jag jobbar svart på helgerna och inte bidrar ett skvatt till det solidariska samhället utan bara till mig själv? Om jag vill främja ställningen för kvinnor på arbetsmarknaden och talar feministiska tungor hur återspeglar jag det i mitt beteende på arbetsmarknaden? Anställer jag kvinnor, lyfter jag kvinnor på samma premisser som män, främjar jag en kvinnlig ledarstil eller härmar jag mannens ledarroll och på det viset fortsätter befästa mannen som norm i företagsklimatet istället för att göra det kvinnliga accepterat eller för den delen lika respekterat? Sällan rimmar värderingar med verklighet. En bra början att uppnå sina värderingar med sitt beteende är att börja prata om sig själv istället för samhällsstrukturer.

Med inspiration från ett Facebookinlägg som började så här: ”Upphör aldrig att fascineras av att folk som pratar om ”kristna värderingar” tyvärr väldigt sällan har just kristna värderingar”.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Skapa förståelse. Gå en annan väg hem.

Med bredare perspektiv än sin egen klick och sina egna kvarter får man en större förståelse för andra människor och det som händer runtomkring. Den enda vägen till förståelse är att lyssna på andra människor med en vilja ATT förstå. Inte med en färdig uppfattning och redo att kasta in sina argument. Jag lyssnar mer på någon som kan se saker ur olika perspektiv än ett. Som kan vara ifrågasättande och lyfta olika vinklar utan att hålla sig inom ramen för det politiskt korrekta. Som sätter sig in i andras situation. Att förstå är inte samma sak som att sympatisera – något som ofta glöms i debatterna runt omkring mig. Åsiktskorridoren är smal. Allra smalast bland de som inte vill ta in olika människors perspektiv. Det gillas inte när man säger kulturelit. Av kultureliten. Kanske för att ordet elit kommunicerar värderingar man tar avstånd från – att se ner på andra. Ibland önskar jag att denna klick likasinnade bussades runt Sverige. Eller de kan bara byta kvarter kanske.

I DN skrev Lawn Mohtadi en text för ett tag sedan som jag funderade över länge. Inte på grund av budskapet utan det fullkomliga blottandet av att inte ha någon omvärldsinsikt och ändå driva en politisk fråga om medelklassen.

”Ibland är jag rädd att jag lever i en bubbla. Att jag nästan bara omger mig med likasinnade. Vi tänker likadant, skrattar åt samma saker och följer samma Instagramkonton. Det är i och för sig poängen med att leva i en storstad – vi som lämnade mindre städer för Stockholm sökte just detta: subkulturer, likasinnade. Samtidigt är det underligt att bo i en stad där 40 procent röstar på moderaterna och inte känna en enda av dessa”.

Läs hela artikeln här

Att på en ledarsida föra argument och tes och förmedla en ”sanning” samtidigt erkänna sig leva i en bubbla. Borde det inte ställas högre krav på att se sig omkring från tidningens sida.

I reklambranschen sägs det ofta att man ska ta en annan väg hem – för att se nya saker, få nya perspektiv, förstå nya människor och få ny inspiration. En ledarskribent borde inte nöja sig med att leva i en bubbla och inte känna en enda moderat. Utan borde också ta en annan väg hem.

Jag tror att en människa med vänner och bekanta från alla håll, klasser, med olika politiska åsikter och bakgrunder har större förståelse för samhället än den som bara kommunicerar med likasinnade och boostar sin egen tes. Jag är glad att jag inte bara har en och samma åsikt runt omkring mig utan ett snurr av åsikter och infallsvinklar. Just därför vet jag att jag inte sitter på någon sanning utan min egen åsikt. Även om jag chockas av kommentarerna i Paradise hotel.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Fi för fakta

Jag tycker det är bra att det politiska partiet Feministisk initiativ finns. Det lyfter upp en fråga på agendan som jag tycker är viktig och, precis som med miljöpartiets start, så går frågan inte att ignoreras av andra partier. Det sipprar in och är snart en fråga för alla. För eller emot. Bara det diskuteras.
Däremot vill jag inte rösta på Fi eftersom de har helt för många punkter som jag inte kan stå bakom. Medborgarlön, högre a-kassa, avskaffa ROT och sänka arbetsdagen till 6 timmar (älskade det förslaget som 18-åring) lämnar mig med den vanliga frågan, så vem ska betala för det kalaset? Jag tycker helt enkelt det är orealistiskt.

Nu vill jag gärna se en punktlista över alla de andra partiernas agendor på samma sätt för att se vad som rimmar bäst med mina tankar. Att hålla med om alla punkter det tror jag inte kommer hända, men det får gärna rimma väl med mina värderingar. Och där står både frihet, möjlighet och varje enskild persons ansvar i kollektivet högt.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Feminister stoppar feminsm

Tröttsamt att läsa att egenföretagare inte skulle kunna vara feminister. Eller att högern inte kan vara feminister. Kvinnor sätter stopp för varandra genom att kategorisera vad som är riktig och rätt feminism och inte.

 

Beyonce visar benen så hon är inte riktig feminist. En chef är definitivt inte en feminist för att hon kan göra ROT-avdrag som främst utnyttjar kvinnor med lägre inkomst. Jag förstår inte resonemangen.

 

Heja alla kvinnor, och män, som kämpar i olika maktstrukturer, som säger emot och ifrån, som bryter strukturer på arbetsplatsen, som vägrar plocka kaffekopparna på kontoret för att det förväntas av henne, för kvinnor som visar benen, som gillar läppstift och som använder läpparna att kyssas hårt och samtidigt inte har det minsta skrupler med att varken be om lönehöjning eller trampa över osynliga gränser och göra sig allmänt obekväm. Du för världen framåt som vilken annan feminist som helst.

 

Utan dig hade min bransch, reklambranschen, fortfarande sett ut som i vidriga Mad Men (även om det är en bit att gå kvar). Utan dig hade vi inte kunnat ta styrelseposter, få högre lön eller möjlighet till toppjobb. Och du, som tjänar bra och som går din egen väg rakt uppåt och framåt banar väg för så många fler än de som bestämt att individualism, liberalism och feminism inte kan stå på samma sida och skrika högt och gällt.

 

Sluta placera feminism i fack. Om ett parti vill prata feminism är det ett steg fram och inte bak – oavsett vilket parti det är.

 

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Några rader om Jason och Borzoo

Jason Diakité, Timbuktus, tal i riksdagen sprids som en klickeld över internet. Det var fint och innerligt. För en vecka sedan publicerade DN ett öppet brev till SD skrivet av Borzoo Tavakoli. Det var fint och innerligt. Men i svallvågorna efter den enorma delning av Borzoos artikel kom naturligtvis kritiken som tyckte det var fel av honom att lyfta fram allt han gjorde för Sverige. Kritikerna menade att Borzoos resonemang är farligt för att det pekar på att man måste vara nyttig för ett land för att vara värd att leva här.

 

Jag förstår resonemanget och kritiken. Vi ska hjälpa utsatta människor oavsett vilken nytta de innebär för landet. Däremot tycker jag att kritikerna läser brevet från Borzoo som fan läser bibeln. Och det händer när människor inte lyssnar på vad avsändaren vill säga utan lägger in sina egna värderingar och ord i munnen på den som talar. Han, liksom Timbuktu, vill så klart rättfärdiga sin rätt i samhället genom att berätta vad de bidrar med, i något av en desperation på grund av det SD-politiska läget i landet. Vill säga ”vi är inte som ni beskriver oss, vi bidrar visst det, vi kan vara en tillgång, titta!”. Det är inget annat Borzoo säger och det är inget annat Jason Diakité säger.

 

”Jag kräver att bli bedömd av mina handlingar och på min personlighet. (…) Men i utbyte ger jag dig mitt liv Sverige. För dig kommer jag och mina barn alltid hjälpa till att bygga. jag ger dig min uppfinningsrikedom. Jag ger dig min kreativa förmåga och min energi”.

 

Så nu väntar jag på raseriet efter Timbuktus tal – eftersom han också lyfter upp vad han gör för landet Sverige. Men jag tror det uteblir. Timbuktu är artist, Borzoo Tavakoli ekonom.

 

Och när det kommer till nytta så nej, vi ska inte mätas efter nytta utan hjälpa utsatta i den mån vi klarar av att hjälpa. Men var och en har ett ansvar och som någon skrev ”jag ska inte behöva sköta mig”. Jo, det tycker jag. Jag tycker att alla, du och jag har ett ansvar och ska sköta oss. Det kan knappast vara kontroversiellt.

 

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Vilka partier jobbar med vilka byråer inför valet 2014?

 

 

Moderaterna – Fortune
Kristdemokraterna – Falck & Co.
Socialdemokraterna – Granath Havas.
Miljöpartiet – Locomotiv (valde byrå med miljövänligt namn. grattis)
Folkpartiet – Ingo
Centerpartiet – Prime
Vänsterpartiets – hatar inte de reklam?
Sverigedemokraternas – inhouse (wonder why)

 

 

Och själv har jag haft mitt första politiska reklamuppdrag och jobbat med coaching samt strategi i sociala medier för ett av Sveriges partier inför valet 2014. Sekretessbelagt.

 

 

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Tar politiken i egna händer

Idag mötte jag en granne på Gamla väster som lät mig ta hand om hans mobilsamtal medan han hälsade på min bror. Jag tog luren, och i den fanns Torkild Strandberg. Kommunalstyrelsens ordförande i Landskrona. Samtalet löd ungefär så här:

Jag – Vet du vem det är?
Han – (blåst) va?! (blåst)
Jag – VET DU VEM DET ÄR?
Han – (blåååååååååååst)
Jag – Jag har bloggat om dig en gång.
Han (blåst) va?! (blåst)
Jag  – Det är Karin Ericson
Han  – Jag gissade det när du sa att du har bloggat om mig. (blåst)
Jag  – Det blåser i Landskona eller?

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Jag recenserar valtester

Jag är imponerad av alla partitester som dykt upp på nätet under detta val och har testat en hel rad. De flesta innehåller i princip samma påståenden och dessa är ofta sakfrågor, och inga större värdefrågor. Det gör att ett enda svar kan få ett parti att sjunka i toppen eller gå i botten ganska snabbt. Med tanke på att jag hade Fi som näst bästa i ett test och längst ned i ett annat ifrågasätter värdet en aning. Men det kan också bero på att efter femte testet svarar jag inte riktigt lika konsekvent och plötsligt har jag ändrat inställning i en fråga som är avgörande för resultatet. Nej, sakfrågor i all ära men grundvärderingar är ändå det man måste börja med i sitt val, tror jag.

SVD
Många frågor, som du dessutom kan få en snabb och enkel förklaring av
innan du tar ställning. I många frågor kan det svar som känns spontant rätt ändras om man läser in sig och då orkar man inte börja googla. När du får resultatet dyker dessutom en video upp i höger hörn med en hälsning på det parti du sympatiserar mest med.Du kan både testa block och partier. Snyggt gjort dessutom. Flera andra tidningar erbjuder exakt samma test.
Mest:Moderaterna Minst:Vänstern

Aftonbladet
Efter en rad frågor får du värdera de olika pariledarnas kompetens och trovärdighet och även fylla i hur pass troligt det är att du någon gång kommer att rösta för de olika partierna. Det känns som att de första frågorna inte var särskilt avgörande när du sedan ändå klart och tydligt säger åt systemet var du står.
Mest: Priatpartiet Minst: Vänstern

DN
Efter en rad påståenden, som du inte kan få snabb information kring, får du resultatet i staplar.
Mest: Kristdemokrat Minst: Vänstern

TV4 – Nyhetskanalen.se
Här får du svara på lite fler nya och andra påståenden än i alla andra text. I slutet får du markera vilka tre påståenden som är viktigast för dig i det här valet.
Mest: Centern Minst: Vänstern

Valkompass.se
En ganska ful sida med samma frågor som många andra men du kan värdera varje fråga och ange varför du inte tar ställning vilket saknas på många andra test. Du kan också se din ställning bland de olika partierna löpande och vilka svar som påverkar i vilken riktning. Det kan göra att Fi är högt ibland för att plötsligt skicka upp ett annat parti i toppen på din lista. Det ger en tydlig bild av att sådana här tester även är vanskliga.
Mest: Miljöpartiet Minst: Vänstern

SVT / Sveriges radio
Du får första fylla i vilka ämnesområden du är intresserad av samt vilka partier. Det bästa är att välja så många som möjligt för att få en bra bedömning. Du kan också markera om någon av frågorna som du tar dig igenom är en hjärtefråga. Missa inte att där finns två små knappar som ger dig snabb för/emot fakta och bakgrundsinformation till påståendet.
Mest:Centern Minst: Fi

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter