Krishantering

Förresten. Jag är numera expert på att expresskissa. De som känner mig vet att jag redan innehar en tendens till sådan talang men nu har jag finslipat tekniken. När någon skriker ”stoooopp”, och man har några minuters andningspaus innan man måste rida i full fart för att hinna till fållan där hjorden ska samlas in innan den kommer och den är oss i hälarna. Då hoppar man av hästen, sätter sig ned på huk mellan hästarna och de andra ryttarna, gör vad man ska, drar upp byxorna och hoppar i sadeln igen.
Hard life.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Yiiiiiiha.

Kommer in på träningen och hör det här.

 

”Så alla. Nu är det så att vi har Lyrik med oss idag. Det betyder att ni måste ha koll på vart han är. Kom inte för nära bakom, gör några häftiga rörelser i hans närhet och gå inte förbi honom. Framför allt inte i gallopp. Tyvärr kan jag inte säga åt ryttaren att släppa tyglarna och vinka så ni vet vem det är, för då blir han rädd. Nu stänger jag dörren och det kommer gnissla, så du på Lyrik vet att han kanske sticker. Styrelsen är här också. Var beredd på när de rör på sig så du är på andra sidan banan”.

 

Vem sitter på Lyrik?

Just det. Jag.

Kul.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Ta ett stort djupt andetag


Det här ger mig luft. Energi. Syre. Kraft till hjärnan och inspiration till fingrarna. Styrka och självförtroende. Jag blir lugn och känner mig fullkomligt hemma när jag låter blicken vila på horisonten som är slutet på femtusen olika färger som man aldrig ser i stan. Jag måste jag ha det här för att känna att det finns något annat, något större än de problem som dyker upp i vardagen och äter upp energi. Och när jag borrar in min näsa i pälsen på Patron eller han vilar sitt tunga huvud i min arm vill jag stanna där några timmar till och bara mocka skit. Tänk att mocka skit kan ge en ett fånigt leende på läpparna. Det är så långt från mitt övriga liv det går att gå och ingen i stallet har någonsin frågat mig vad jag jobbar med. Jag är bara jag som jag är just där och då. I sadeln, i stallet, i hagarna. Och det är höjden av befrielse och en mental energidepå.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Rodeorumpa

 

Förra veckan körde den här pigga åttaåringen Ella rodeo med mig i en hel timme. Hon ville bara springa, gärna utan mig på ryggen. Av någon anledning lyckades jag sitta kvar hela timmen genom att sjunka ihop som en potatissäck i sadeln. Det går liksom emot principerna att driva på och släppa tyglarna och låta en häst springa när hjärtat slår skärrade snabba slag. Tydligen var övningarna lite för avancerade vilket gjorde henne spänd och busig. Till slut fick jag låta henne gallopera i en cirkel om och om igen medan de andra travade skänkelvikningar i bågar och gjorde galoppombyten. Nya tag idag. Om inte annat får man fast rumpa tror jag.

 

 

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Dagen mobiler kan dom

Tomas har gömt min dator så att jag ska vara datorfri hela helgen. Men kolla vad jag kan ändå!

Ps. Har hoppat idag och vägrat på nästan alla hinder. Det började med att hästen vägrade för en bom! Det var så klart mitt fel som inte var tydlig nog. Sen kom vi över lite kombinationer sabrino och jag. MEN Jag sket i sista hindret helt och nu i efterhand känns det som ett stort misslyckande. Det vet väl varenda idrottsman att man ska sluta när det går bra och ha med den känslan till nästa gång. Hjärnan minns. Kroppen minns. Nu minns min g e u p p.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Klippetikloppeti

Nu har jag börjat med det jag slutade med för tretton år sedan. På ridskola. Och det enda jag undrar är var jag har varit under alla dessa år. Jag skulle ju vara här, på hästryggen. Idag red jag en arab och läraren sa exakt så här:

”Det syns att du ridit mer än de andra. Du får vara i den här gruppen två gånger till sen får vi se”.

Och helt plötsligt var alla i gruppen intresserade av att prata med mig (innan dess var de mest snäsiga).

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Jag är på drömresan

När vi gick hem tio på kvällen stod solen fortfarande hög på himlen. Kändes mycket konstigt Folkies. Jag är i Reykjavik och nu ska jag ta på mig helskodda jeans, tejpa rumpan och rida i tre dagar. Vatnajökull är det enda jag kommer ihåg från lågstadiets geografilektion och det här är min drömresa.

Vi hörs när jag är tillbaka i wifi-zon.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Ett svart kraftpaket mellan benen

Förra veckan red jag två hingstar. En kolsvart som såg ut som hämtad ur en saga, och en som är en av Islands mest kända hästar. Det är jag mäkta stolt över. Parningstiden gjorde de två grabbarna till vilda, gnäggande raggare och Tomas, som red för tredje gången i sitt liv, fick sina fingrar uppflådda in på köttet. (Vilket blev ursäkten för att inte diska den veckan).

Vi följde med min kollega till hennes svägerska, Lena, som driver både Osthuset på Skomakargatan och Helgagården, där vackra Islandshästar föds upp och rids in. Hon tog sig an Tomas och jag fick bege mig ut i skogen, som jag älskar.

Här är sagohästen, Gymir.

Och så Heimir. Denna hingst som tydligen återfinns på bilder över hela Island på grund av sin speciella färg som skiftar i perioder. Han är ibland helt vit och ibland helt svart. Det skrivs ännu mer om honom både här och här.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter