Lätt till gråt lätt till skratt

Denna veckan har jag suttit i en soffa och pratat. Det var allvar. Så såg jag mig själv ur ett utifrånperspektiv när jag gick upp för att släppa ut katten. Hur jag liksom byggt upp en mur av kuddar runt mig själv i soffan. ”Kom inte nära”. Höll på att skratta inombords. Men fick inte. För det var allvar. Och det var meningen att jag skulle vara sur. Men så kom den där tv-reklamen med pensionärerna och jag började fnittra. Sen han. Sen var vi allvarliga igen.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Om sorgåterfall

Det känns som om du varit mer ledsen senaste tiden. Har du haft ett sorg-återfall (lånat uttryck fr Quetzala B) eller har det hänt ngt särskilt? Vet att detta är en oerhört privat fråga, så jag förväntar mig inte något detaljerat svar, men undrar hur det kommer sig att det varit en dipp? Eller är det kanske inte alls så?
Du har rätt. Flera olika saker har sammanfallit i mitt liv och gjort att det känts tungt och tyvärr har de jobbiga sakerna tagit över många av de positiva saker som också har hänt, och jag har varit nere mer än uppe i någon vecka. Allt från tidigare relationer till nya till sjukdom i familjen.

 

 

Just sorgåterfallen kommer då och då om man är sådan som väljer att låta dem komma och bygger upp sig själv, steg för steg, själv, snarare än att slänga sig in i ett nytt liv och kväva saknad. Jag vet inte, sorgåterfall kommer kanske ändå. Jag har inte provat, det skulle inte fungera för mig mer än högst tillfälligt.

 

Sorgeåterfallen kan komma plötsligt, från en supervecka där allt känns fritt härligt och underbart till en kväll där något plötsligt påminner om eller får en att sakna något. Ofta en illusion om att det var bra. Eller utlöses sorgåterfall av ett plötsligt mail som kan handla om en lampa, pengar, om syskonbarn som hälsar eller vad som helst som liksom petar upp det plåster man lyckats fästa på. Av någon anledning får man alltid de mailen eller sms:en när man är på väg framåt, bortåt. Som om de känner det i luften och liksom bara vill peta in sitt finger i såret. För pocka på uppmärksamhet.

 

Eller så får man veta på omvägar att ens förra träffat en ny på jobbet och så ramlar man tillbaka hårt rakt ner i asfalten från den våning man lyckats ta sig upp till på egen hand. Det spelar ingen roll om man själv också träffar någon, det handlar inte om att vilja ha tillbaka, eller att man är kär, det handlar bara om att ett uppbrott går i olika stadier och varje ny sak innebär en ny sorg som ska bearbetas. Om man har ett hjärta.

 

Det spelar inte heller roll om man är överens om att inte vara ihop. Det är nog egentligen värre. Att göra slut enligt överenskommelse för att det inte fungerar och inte för att känslorna tagit slut. Det handlar också mycket om hur uppbrottet hanterats och besvikelse och brist på upprättelse som kan göra en frustrerat arg.

 

Och ibland får man sorgåterfall för att man träffar en ny man som kommer med nya problem som ens axlar inte orkar ta emot precis just då. Och mitt i allt inser man att en av de viktigaste människorna i ens liv är allvarligt sjuk och det har man, jag, inte ens tillåtit mig att tänka på i all soppa.

 

Mitt år har varit helt sjukt ur många aspekter. Min årssummering kommer bli extra spännande i alla fall. Stay tuned.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Hur reser man sig och går vidare efter ett krashat förhållande? (Fredagsfrågan)

Sedan jag fick frågan har jag funderat och samlat på mig svar. Så fort jag fått höra goda ord av vänner eller så fort jag fått en insikt själv har jag skrivit ner det för att ge ett bra svar. Sedan tappade jag bort dokumentet när jag bytte dator. Detta är vad jag kom på just nu:

 

Prata prata och prata. Prata med vänner, med familjen med någon som kan stödja, eller ge insikter eller bara lyssna. Prata tills du inte orkar lyssna på dig själv mer. Sen pratar du lite till.

 

Gråt. Det är kroppens sätt att läka och det är helt okej. När man gör slut går man igenom sorg och förlust oavsett vilken anledningen var. Man förlorar ju någon som har betytt väldigt mycket.

 

Skriv plus- och minuslistor över allt som var bra och dåligt. Om ni är två om att göra slut, kom ihåg varför du inte vill vara kvar i relationen längre.

 

Grotta ner dig och var destruktiv i början, titta på bilder och plåga dig själv, gråt och läs alla gamla sms. För då tar du tag i dina känslor från början. Om du flyr är risken större att du får en panik när du plötsligt vaknar upp en söndag och förstår hur mycket du saknar honom eller henne och då kan det bli mycket värre.

 

Ta tag i saker. Ta bilen till verkstaden, köp nya kläder, laga en god middag och bjud vänner. Om du inte flyttar från er lägenhet, vilket jag inte gjort, gör om något i lägenheten, gör den till din.

 

Säg inte till dina vänner att ”Nu mår jag bra, nu har jag kommit över” för då blir du bara så besviken när du får ett bakslag. Och bakslagen kommer. Bli inte arg på dig själv när du blir ledsen. Det är inte ett misslyckande, det är helt ok.

 

Även om det är svårt. Fortsätt med dina rutiner, gå upp och ät frukost, gå och träna, försök att fokusera på ditt jobb när du är på jobbet, betala dina räkningar.

 

Skriv en det-här-vill-jag-ha-lista. Och en det-här-vill-jag-inte-ha-lista. De kan vara hur långa som helst.

 

Ha inte bråttom. Hitta dig själv igen innan du hittar någon annan. Men du kan alltid hitta någon annan, något oskyldigt och oseriöst, att tänka på, så blir allt lite lättare i alla fall.

 

Hitta ett projekt som får dig att tänka på annat. Tror jag har två män bakom mig som satt upp tydliga idrottsmål efter att det blev slut till exempel.

 

En del vill skippa all kontakt. Av någon anledning verkar killar vilja dra ett tydligt streck, klippa alla band, avtagga sig på alla bilder där ni figurerar tillsammans och stänga ett kapitel i sitt liv helt och hållet för att klara av alla känslor. Nolltolerans. Det vill inte jag. I mina bra uppbrott har vi fortsatt prata om det som är jobbigt, kramats och stöttat varandra ut ur det hela. Så var det tyvärr inte i mitt förra.

 

Det är tusen gånger svårare och plågsammare och långdraget att göra slut idag när FB, twitter, bloggar och andra sociala kanaler påminner oss om varandra hela tiden. Även om man är duktig och inte går in och tittar på den andres liv, för att det gör så förbannat ont vad man än ser, så har man gemensamma vänner och får saker och ting upptryckta i huvudet som man tidigare inte behövt se. Det bästa är om man kan komma långt bort från det. Jag har inte lyckats.

 

Drick vin. För mycket.

 

 

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

En bit chokladtårta kan göra så ont

Igår fick jag ett sms som ruckade min tillvaro och fick den att gunga och mig att ramla bakåt i tiden. För mellan raderna så stod så mycket mer än det som egentligen stod. Sedan dess har mina timmar varit förstörda, jag har varit vilsen, arg och varje gång jag tänker på de söta små bokstäverna som formas när det handlar om barn eller djur har mina ögon tårats hundra gånger om. Det finns många sätt att säga att du är saknad här, i den här världen. Det finns många sätt att hålla sig kvar och påminna om det som var, som inte är. Och pratar man med en kvinna på 32 så är en hälsning om en sparad chokladtårta från ett barn, som man håller väldigt mycket av, ett ypperligt sätt att brusa upp hundramiljoner känslor igen.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Ett och två

 

Det är svårt att bestämma något tillsammans som ingen egentligen vill. Det är svårt att ta ett steg som är obekvämt och högt, speciellt om man måste göra det själv för att det inte finns någon annan väg att ta som inte är omöjligt snårig. Det är svårt att lämna någon som finns i varje andetag. Det är svårt att vara ett. Det är svårt att vara två.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Neråt

 

Jag vet hur mycket en veckas tårar väger. 2,5 kilo.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter