Det bästa jag sagt i år kan ha varit då vi höll på att flytta in på 4:e våningen och vi är ett gäng som står och väntar i dörren på de som släpar upp allt för trapporna. Jag hör att någon är å väg upp och utroper.
– Oj nu kommer något riktigt tungt!
Varpå vår nya granne, en trettionåt normalbyggd kille, kommer gående upp i trappan och mumlar något form av ”jaha, tack”.
Tänker på det och tittar ner i marken varje gång jag träffar honom nu.
He he he… tidlöst.